◄ Kapitel 152
Del 4 ▲
Kapitel 154 ►
Kapitel 153

Krisen i Kafarnaum

PÅ FREDAGSKVÄLLEN, dagen då de anlände till Betsaida, och på sabbatsmorgonen, märkte apostlarna att Jesus var allvarligt upptagen av något kritiskt problem. De var medvetna om att Mästaren tänkte ovanligt intensivt på något viktigt. Han åt ingen frukost och endast obetydligt vid lunchdags. Under hela sabbatsmorgonen och kvällen innan var de tolv och deras medarbetare samlade i små grupper kring huset, i trädgården och längs stranden. Osäkerheten gav en spänning och farhågorna en oro som vilade över dem alla. Jesus hade inte sagt många ord till dem sedan de lämnade Jerusalem.

153:0.2

Inte på flera månader hade de sett Mästaren så försjunken i tankar och föga meddelsam. Även Simon Petrus var nedstämd, om inte rentav nedkastad. Andreas visste inte vad han skulle göra för sina nedslagna medarbetare. Natanael sade att de befann sig mitt i ”lugnet före stormen”. Tomas gav uttryck åt sin åsikt att ”något ovanligt snart kommer att ske”. Filippos gav David Sebedaios rådet att ”glömma alla planer på att förpläga och härbärgera folkmassorna tills vi vet vad som rör sig i Mästarens tankar”. Matteus planerade nya bemödanden för att fylla kassan. Jakob och Johannes diskuterade den förestående predikan i synagogan och spekulerade mycket om dess troliga art och omfattning. Simon Seloten uttryckte sin tro på—egentligen sitt hopp om—att ”Fadern i himlen kan tänkas ingripa på något oväntat sätt för att försvara och stödja sin Son”, medan Judas Iskariot vågade hänge sig åt tanken att Jesus möjligen tyngdes av ånger över att ”han inte hade haft modet och djärvheten att låta de femtusen utropa honom till judarnas konung”.

153:0.3

Det var från en sådan grupp av nedstämda och tröstlösa anhängare som Jesus denna vackra sabbatseftermiddag gick ut för att hålla sin epokgörande predikan i synagogan i Kafarnaum. Den enda glada hälsningen eller önskan om välgång från hans närmaste anhängare kom från den ena av de intet ont anande tvillingarna Alfaios, som när Jesus lämnade huset på väg till synagogan hälsade glatt och sade: ”Vi ber att Fadern skall hjälpa dig och att vi skall få större folkskaror än någonsin.”

1. Scenen görs i ordning

153:1.1

En ärevördig församling tog emot Jesus denna utsökta sabbatseftermiddag klockan tre i den nya synagogan i Kafarnaum. Jairos ledde församlingen och överlämnade skrifterna att läsas till Jesus. Föregående dag hade femtiotre fariséer och sadducéer anlänt från Jerusalem. Mer än trettio ledare och föreståndare för närliggande synagogor var också närvarande. Dessa judiska religiösa ledare handlade enligt direkta order från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, och de utgjorde den renläriga förtrupp som hade kommit för att inleda den öppna krigföringen mot Jesus och hans lärjungar. Vid sidan av dessa judiska ledare, på hedersplatserna i synagogan, satt Herodes Antipas officiella observatörer, som hade fått i uppdrag att utreda sanningen beträffande de oroande rapporterna om att folket hade gjort ett försök att utropa Jesus till judarnas konung borta i de områden som styrdes av Herodes bror Filippos.

153:1.2

Jesus förstod att han stod inför en omedelbar förklaring av ett erkänt och öppet krig från sina allt talrikare fiender, och han valde att djärvt gå till anfall. När de femtusen förplägades hade han utmanat deras idéer om den materielle Messias. Nu valde han att igen öppet attackera deras föreställning om den judiske befriaren. Denna kris, som började med förplägningen av de femtusen och slutade med predikan denna sabbatseftermiddag, var den yttre vändpunkten för folkets gunst och hyllning. Härefter skulle rikets arbete allt mer gälla den viktigare uppgiften att vinna varaktiga andliga proselyter för mänsklighetens sant religiösa brödraskap. Denna predikan anger krisen vid övergången från perioden av diskussion, kontrovers och beslut till perioden för öppet krigstillstånd och slutgiltigt accepterande eller slutgiltigt avvisande.

153:1.3

Mästaren visste mycket väl att många av hans anhängare långsamt men säkert förberedde sig i sina sinnen att slutligen överge honom. Han visste likaså att många av hans lärjungar långsamt men säkert genomgick den sinnesträning och den själsdisciplin som skulle göra det möjligt för dem att segra över tvivlen och modigt hävda sin fullfjädrade tro på rikets evangelium. Jesus förstod helt hur människorna, genom en långsam process av upprepat val mellan återkommande situationer på gott och ont, bereder sig själva för att fatta beslut i en krissituation och för att utföra plötsliga modiga handlingar. Han utsatte sina utvalda budbärare för upprepade övningar i besvikelse och försåg dem med talrika och prövande tillfällen att välja mellan rätt och fel sätt att möta andliga prövningar. Han visste att han kunde lita på att hans anhängare, när de mötte den slutliga prövningen, skulle fatta sina livsviktiga beslut i enlighet med sina tidigare tillägnade och vanemässiga mentala attityder och andliga reaktioner.

153:1.4

Denna kris i Jesu jordiska liv började med förplägningen av de femtusen och slutade med denna predikan i synagogan. Krisen i apostlarnas liv började med denna predikan i synagogan och fortgick i ett helt år, ända till rättegången mot Mästaren och hans korsfästelse.

153:1.5

När de satt där i synagogan den eftermiddagen innan Jesus inledde sitt tal, fanns det bara ett stort mysterium, bara en stor fråga, i allas sinne. Både hans vänner och hans fiender grubblade endast på en tanke, nämligen: ”Varför vände han själv så överlagt och bestämt tillbaka folkets flod av entusiasm?” Och det var genast före och genast efter denna predikan som tvivlen och besvikelserna hos hans missnöjda anhängare växte först till en omedveten opposition och senare till ett direkt hat. Det var efter denna predikan i synagogan som Judas Iskariot för första gången medvetet lekte med tanken på att desertera. Men tills vidare kunde han effektivt behärska alla sådana böjelser.

153:1.6

Alla befann sig i ett tillstånd av förvirring. Jesus hade gjort dem förstummade och förbryllade. Han hade nyligen genomfört den största demonstration av övernaturlig kraft som kom att känneteckna hela hans livsskede. Förplägningen av de femtusen var den händelse i hans jordeliv som mest tilltalade den judiska uppfattningen om den förväntade Messias. Men denna utomordentliga fördel gick genast och oförklarligt förlorad av att han omedelbart och oåterkalleligt vägrade att låta sig utropas till konung.

153:1.7

På fredagskvällen och igen på lördagsmorgonen hade ledarna från Jerusalem länge och allvarligt bearbetat Jairos för att hindra Jesus från att tala i synagogan, men det tjänade inget till. Jairos svar på alla dessa vädjanden var endast: ”Jag har gett honom tillstånd, och jag tänker inte bryta mitt ord.”

2. Den epokgörande predikan

153:2.1

Som inledning till denna predikan läste Jesus ur lagen följande ställe från Femte Moseboken: ”Men det skall ske om detta folk inte vill lyssna till Guds röst, att alla dessa överträdelsens förbannelser förvisso skall drabba dem. Herren skall låta er slås ner av era fiender; ni skall föras bort till alla riken på jorden. Herren skall föra er och den kung som ni sätter över er bort till ett folk som ni inte känner. Ni skall bli ett föremål för förvåning, ett ordspråk och en ökända bland alla folk. Era söner och döttrar skall tas bort i fångenskap. Främlingarna bland er skall stiga högt över er i myndighet, medan ni skall sjunka djupt ned. Och allt detta skall ständigt ligga över er och er säd, därför att ni inte ville lyssna till Herrens ord. Därför skall ni tjäna era fiender, som skall komma mot er. Ni skall få utstå hunger och törst och bära detta främmande ok av järn. Herren skall sända över er ett folk fjärran ifrån, från jordens ända, ett folk vars språk ni inte förstår, ett folk med grym uppsyn, ett folk som tar föga hänsyn till er. Och det skall ansätta er i alla era städer tills de höga och förstärkta murarna som ni förtröstade på faller; och hela landet skall falla i deras händer. Och det skall hända att ni tvingas äta era egen livsfrukt, köttet av era söner och döttrar, under denna belägringstid, därför att era fiender försätter er i ett sådant trångmål.”

153:2.2

Och när Jesus hade avslutat denna läsning övergick han till profeterna och läste ur Jeremia: ”’Om ni inte vill höra vad som sägs av mina tjänare profeterna, som jag har sänt er, då skall jag göra med detta hus som med Silo, och jag skall göra denna stad till en förbannelse för alla jordens folk.’ Och prästerna och lärarna hörde Jeremia tala dessa ord i Herrens hus. Och när Jeremia hade slutat säga allt vad Herren hade befallt honom att säga till allt folket, grep prästerna och lärarna honom och sade: ’Du skall förvisso döden dö.’ Och allt folket samlade sig runt Jeremia i Herrens hus. Och när furstarna i Juda hörde detta satte de sig till doms över Jeremia. Då talade prästerna och lärarna till furstarna och till allt folket och sade: ’Denne man förtjänar döden, ty han har profeterat mot vår stad, som ni har hört med egna öron.’ Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade: ’Det är Herren som har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Så bättra nu ert leverne och era gärningar och lyssna till Herrens, er Guds, röst, så att ni kan undgå det onda som har uttalats mot er. Och vad mig beträffar, se jag är i era händer. Gör med mig vad som tycks er gott och rätt. Men det skall ni veta, att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över detta folk. Ty det är i sanning Herren som har sänt mig till er att säga allt detta inför er.’

153:2.3

”Den tidens präster och lärare försökte få Jeremia dödad, men domarna ville inte samtycka, ehuru för hans varningsords skull sänkte de ner honom med rep i en otäck fängelsehåla, där han sjönk ned i dyn ända upp till armhålorna. Så gjorde detta folk med profeten Jeremia när han lydde Herrens befallning att varna sina bröder för den politiska undergång som hotade dem. Idag vill jag fråga er: Vad kommer detta folks överstepräster och religiösa ledare att göra med den man som vågar varna dem för deras kommande andliga undergång? Skall ni också försöka ta livet av den lärare som vågar förkunna Herrens ord och som inte är rädd för att påpeka vari det är som ni vägrar att vandra längs ljusets väg vilken leder till himmelrikets port?

153:2.4

”Vad är det ni söker som bevis för min mission på jorden? Vi har låtit er förbli ostörda i era positioner av inflytande och makt medan vi predikade den glada nyheten för de fattiga och utstötta. Vi har inte gjort några fientliga attacker mot det som ni håller i ära, utan i stället förkunnat ny frihet för människans räddhågade själ. Jag har kommit till världen för att uppenbara min Fader och för att på jorden etablera Guds söners andliga brödraskap, himmelriket. Och fastän jag så många gånger har påmint er om att mitt rike inte är av denna värld, har min Fader dock gett er många manifestationer av materiella under förutom de mer bevisstarka andliga omvandlingarna och förnyelserna.

153:2.5

”Vad är det för nytt tecken som ni söker av mig? Jag säger er att ni redan har tillräckligt med bevis för att fatta ert beslut. Sannerligen, sannerligen säger jag till mången som sitter inför mig idag att ni står inför nödvändigheten att välja vilken väg ni vill gå; och jag säger till er, så som Josua sade till era förfäder: ’Välj ni denna dag vem ni vill tjäna.’ Mången av er står idag vid skiljevägen.

153:2.6

”När ni inte kunde finna mig efter trakteringen av folksamlingen på andra sidan sjön, hyrde en del av er Tiberias fiskeflotta, vilken en vecka tidigare hade sökt skydd i närheten under en storm, för att leta efter mig, och av vilken orsak? Inte för sanningens och rättfärdighetens skull, inte heller för att ni skulle kunna lära er att bättre tjäna era medmänniskor och vårda er om dem! Nej, utan för att ni skulle ha mera bröd som ni inte hade arbetat för. Ni ville inte fylla er själ med livets ord, utan endast magen med bekvämlighetens bröd. Och länge har ni fått lära er att när Messias kommer skall han göra de under som gör livet angenämt och lätt för hela det utvalda folket. Det är ju därför inte märkligt att ni som har blivit sålunda lärda skulle längta efter bröd och fisk. Men jag säger er att sådan är inte Människosonens mission. Jag har kommit för att förkunna andlig frihet, undervisa evig sanning och främja levande tro.

153:2.7

”Mina bröder, längta inte efter den föda som är förgänglig, utan i stället sök efter den andliga föda som ger näring ända till det eviga livet; och detta är livets bröd, som Sonen ger åt alla som vill ta emot det och äta det, ty Fadern har gett Sonen detta liv i överflöd. Och när ni frågade mig: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?’ sade jag er rakt på sak: ’Detta är Guds verk, att ni tror på honom vilken som han har sänt.’”

153:2.8

Sedan sade Jesus, medan han pekade upp mot en avbildning av en gryta med manna vilken dekorerade överstycket på dörren till denna nya synagoga och vilken pryddes av druvklasar: ”Ni har trott att era förfäder i öknen åt manna—himmelskt bröd—men jag säger er att det var jordiskt bröd. Fastän Mose inte gav era fäder bröd från himlen, står min Fader nu redo att ge er livets sanna bröd. Det himmelska brödet är det bröd som kommer ned från Gud och ger evigt liv åt människorna i världen. Och när ni säger till mig: Ge oss detta levande bröd, svarar jag: Jag är detta livets bröd. Den som kommer till mig skall inte hungra, och den som tror på mig skall aldrig törsta. Ni har sett mig, levt med mig och sett mina gärningar, men ändå tror ni inte att jag har kommit från Fadern. Men till dem som verkligen tror, säger jag—var inte rädda. Alla de som leds av Fadern skall komma till mig, och den som kommer till mig skall ingalunda visas bort.

153:2.9

”Och låt mig nu säga er en gång för alltid att jag har kommit ned till jorden, inte för att göra vad jag själv vill, utan för att göra Hans vilja som har sänt mig. Och detta är den slutliga viljan hos Honom som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig. Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Så sent som igår förplägade jag er med bröd för er kropp; idag erbjuder jag er livets bröd för era hungriga själar. Vill ni nu ta emot andens bröd lika villigt som ni då åt denna världens bröd?”

153:2.10

Då Jesus gjorde ett kort paus för att se ut över församlingen reste sig en av lärarna från Jerusalem (en av medlemmarna i judarnas råd) och frågade: ”Skall jag förstå att du säger dig vara brödet som kommer ned från himlen, och att den manna som Mose gav åt våra fäder i öknen inte gjorde det?” Jesus svarade farisén: ”Du förstod rätt.” Då sade farisén: ” Men är du inte Jesus från Nasaret, snickaren Josefs son? Är inte din far och mor samt dina bröder och systrar välbekanta för många av oss? Hur kommer det sig då att du framträder här i Guds hus och förklarar att du har kommit ned från himlen?”

153:2.11

Nu hördes mycket mumlande i synagogan, och det hotade att bli ett sådant oväsen att Jesus reste sig och sade: ”Låt oss ha tålamod; sanningen lider aldrig av att ärligt undersökas. Jag är allt det du säger, men mer än så. Fadern och jag är ett. Sonen gör endast det som Fadern lär honom, medan Sonen tar till sig alla dem som Fadern ger åt Sonen. Ni har läst från profeterna där det står skrivet: ’Gud skall undervisa er alla’, och att ’de som Fadern undervisar skall också höra hans Son.’ Var och en som tar emot undervisningen från Faderns ande i sitt inre kommer till slut till mig. Inte för att någon människa har sett Fadern, men Faderns ande lever för visso i människans inre. Och Sonen som kom ned från himlen, han har garanterat sett Fadern. Och de som verkligen tror på denne Son har redan evigt liv.

153:2.12

”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen och de dog. Men om människan äter av detta bröd som kommer ner från Gud skall hon aldrig dö i anden. Jag upprepar att jag är detta levande bröd, och varje själ som uppnår insikten om och förverkligandet av denna Guds och människans förenade natur skall leva för evigt. Och detta livets bröd, som jag ger till alla som tar emot det, är min egen levande och kombinerade natur. Fadern i Sonen och Sonen ett med Fadern—det är min livgivande uppenbarelse för världen och min frälsningsgåva till alla folk.”

153:2.13

När Jesus hade slutat tala bad synagogans föreståndare församlingen att avlägsna sig, men människorna ville inte ge sig av. De trängde sig fram kring Jesus för att ställa mer frågor samtidigt som andra mumlade och tvistade sinsemellan. Situationen förblev likadan i mer än tre timmar. Klockan var långt över sju när åhörarna slutligen skingrade sig.

3. Mötet efteråt

153:3.1

Många var de frågor som ställdes till Jesus under detta möte efteråt. Några ställdes av hans förbryllade lärjungar, men ännu fler ställdes av häcklande icke-troende som endast försökte göra honom förlägen och snärja honom.

153:3.2

En av de gästande fariséerna klättrade upp på en lamphållare och ropade ut sin fråga: ”Du säger oss att du är livets bröd. Hur kan du ge oss ditt kött att äta eller ditt blod att dricka? Vad tjänar din undervisning till om den inte kan tillämpas?” Jesus besvarade frågan med att säga: ”Jag har inte lärt er att mitt kött är livets bröd eller att mitt blod är livets vatten. Men jag har förvisso sagt att mitt liv i den köttsliga kroppen är en utgivning av det himmelska brödet. Det faktum att Guds Ord har blivit utgivet i köttslig gestalt och fenomenet med Människosonen underställd Guds vilja bildar en erfarenhetsrealitet vilken motsvarar gudomlig näring. Ni kan inte äta mitt kött eller dricka mitt blod, men ni kan i anden bli ett med mig, liksom jag i anden är ett med Fadern. Ni kan näras av Guds eviga ord, vilket förvisso är livets bröd, och vilket har utgivits i de dödligas köttsliga gestalt; och ni kan vattnas i själen av den gudomliga anden, vilken sannerligen är livets vatten. Fadern har sänt mig till världen för att visa hur han önskar dväljas i alla människors inre och leda dem; och jag har så levt detta kroppsliga liv att det skulle inspirera alla människor att dessutom ständigt efterfråga och göra det som är den himmelske Faderns vilja i deras inre.”

153:3.3

Då sade en av de spioner från Jerusalem som hade iakttagit Jesus och hans apostlar: ”Vi observerar att varken du eller dina apostlar tvättar händerna ordentligt innan ni äter bröd. Ni bör ju väl känna till att sådant som att äta med orena och otvättade händer är en överträdelse av de äldstes lag. Inte heller tvättar ni ordentligt era koppar och matkärl. Hur kommer det sig att ni visar en sådan respektlöshet för fädernas traditioner och de äldstes lagar?” Och när Jesus hade hört honom tala, svarade han: ”Hur kommer det sig att ni bryter mot Guds bud med era traditionslagar? Budet lyder: ’hedra din fader och din moder’, och det innebär att ni vid behov delar er välfärd med dem; men ni tillämpar en traditionslag som tillåter pliktförgätna barn att säga att de pengar med vilka föräldrarna kunde ha blivit hjälpta har ’getts åt Gud’. De äldstes lag befriar på så sätt sådana sluga barn från deras skyldighet, trots att barnen senare använder alla sådana pengar för sitt eget välbefinnande. Hur kommer det sig att ni på detta sätt omintetgör budet med era egna traditioner? Väl profeterade Jesaja om er hycklare när han sade: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men dess hjärta är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, då deras läror består av inlärda föreskrifter uppdiktade av människor.’

153:3.4

”Ni kan se hur det går så att ni överger budordet medan ni håller fast vid människors traditioner. Alltigenom villiga är ni att tillbakavisa Guds ord samtidigt som ni upprätthåller era egna traditioner. Och på många andra sätt tar ni er till att sätta upp era egna läror ovanför lagen och profeterna.”

153:3.5

Jesus riktade sedan sina ord till alla närvarande. Han sade: ”Men lyssna ni alla till mig. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan andligen oren, utan det som går ut från munnen och från hjärtat.” Men inte ens apostlarna kunde helt förstå meningen med hans ord, ty Simon Petrus frågade honom: ”Vill du förklara för oss meningen med dessa ord, så att inte en del av dina åhörare onödigtvis känner sig sårade?” Då sade Jesus till Petrus: ”Har du också svårt att fatta? Vet du inte att varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader skall ryckas upp med roten? Vänd nu din uppmärksamhet till dem som vill veta sanningen. Man kan inte tvinga människorna att älska sanningen. Många av dessa lärare är blinda vägvisare. Och ni vet att om en blind leder en blind, faller båda i gropen. Men lyssna när jag berättar för er sanningen om vad som moraliskt orenar och andligen besudlar människorna. Jag säger er att det är inte det som kommer in i kroppen genom munnen eller får tillträde till sinnet genom ögon och öron som orenar människan. Människan orenas endast av det onda som kan uppkomma i hennes hjärta och som kommer till uttryck i ord och gärningar hos sådana oheliga personer. Vet ni inte att det är från hjärtat som det kommer onda tankar, skändliga planer på mord, stöld och äktenskapsbrott samt avund, högmod, vrede, hämnd, smädelser och falskt vittnesbörd? Och det är just sådant som orenar människorna, och inte att de äter bröd med ceremoniellt orena händer.”

153:3.6

Fariséombuden från judarnas råd i Jerusalem var nu så gott som övertygade om att Jesus måste anhållas åtalad för hädelse eller för att ha visat förakt för judarnas heliga lag; därför deras försök att få honom att diskutera och möjligen angripa några av de äldstes traditioner, de s.k. nationens muntliga lagar. Hur ont det än var om vatten underlät aldrig dessa av traditionen förslavade judar att genomföra den erforderliga ceremoniella handtvagningen före varje måltid. De trodde att ”det är bättre att dö än att bryta mot de äldstes bud”. Spionerna ställde denna fråga emedan det hade rapporterats att Jesus hade sagt: ”Frälsningen är en fråga om rena hjärtan snarare än om rena händer.” Men sådana trosföreställningar, när de blir en del av ens religion, är svåra att bli av med. Ännu många år efter denna dag var aposteln Petrus bunden av rädslans bojor till många av dessa traditioner om vad som var rent och orent, och blev slutligen frigjord efter att ha haft en ovanlig och livlig dröm. Allt detta kan bättre förstås när man kommer ihåg att dessa judar såg på ätandet med otvättade händer på samma sätt som på besök hos en sköka, och båda bestraffades på samma sätt, med uteslutning från samfundet.

153:3.7

På så sätt valde Jesus att diskutera och blottlägga idiotin, i rabbinernas hela system av regler och föreskrifter, vilket representerades av den muntliga lagen—de äldstes traditioner, vilka alla ansågs mer heliga och mer bindande för judarna än till och med skrifternas lärdomar. Jesus uttalade sig nu med mindre reservation därför att han visste att den stund var kommen då han inte längre kunde göra något för att förhindra en öppen brytning med dessa religiösa ledare.

4. De sista orden i synagogan

153:4.1

Mitt under diskussionerna vid detta möte efter gudstjänsten kom en av fariséerna från Jerusalem till Jesus med en förvirrad yngling som var besatt av en vildsint och upprorisk ande. Han ledde fram den sinnessvage ynglingen till Jesus och sade: ”Vad kan du göra åt en hemsökelse som denna? Kan du driva ut djävlar?” Och när Mästaren såg på ynglingen rördes han av medlidande, vinkade till sig ynglingen, tog honom vid handen och sade: ”Du vet vem jag är; kom ut från honom; och jag ålägger en av dina lojala medvarelser att se till att du inte återvänder.” Genast blev ynglingen normal igen och vid fullt förstånd. Det här är det första fallet då Jesus verkligen drev ut en ”ond ande” från en människa. I alla de tidigare fallen hade man endast förmodat att personen var besatt av djävulen, men det här var ett genuint fall av demonisk besatthet. Sådant förekom då och då på den tiden och ända fram till den första pingstdagen, då Mästarens ande utgjöts över allt kött, vilket gjorde det för alltid omöjligt för dessa några få himmelska rebeller att på detta sätt utnyttja vissa instabila människotyper.

153:4.2

Medan folket förundrade sig steg en av fariséerna upp och hävdade att Jesus kunde göra detta därför att han stod i förbund med djävlar, att Jesus med de ord han använde då han drev ut denna djävul hade tillstått att de kände varandra. Han fortsatte med att säga att de religiösa lärarna och ledarna i Jerusalem hade bestämt sig för att Jesus gjorde alla sina så kallade mirakel med Belsebubs, djävlarnas furstes, kraft. Farisén sade: ”Ha inget att göra med denne man; han är i förbund med Satan.”

153:4.3

Då sade Jesus: ”Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är internt splittrat kan det riket inte bestå; om ett hushåll splittras inom sig står det huset snart öde. Kan en stad motstå en belägring om den inte är enad? Om Satan driver ut Satan bekämpar han sig själv. Hur skall hans rike då kunna bestå? Men ni borde veta att ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger om man inte först slår ned och binder honom. Och således, om jag med Belsebubs kraft driver ut djävlar, med hjälp av vem driver era söner ut dem? Därför skall de vara era domare. Men om det är med Guds ande som jag driver ut demonerna, då har Guds rike verkligen nått er. Om ni inte var förblindade av fördomar och vilseledda av rädsla och högmod, skulle ni med lätthet inse att en som är större än djävlar står i er mitt. Ni tvingar mig att förkunna att den som inte är med mig är mot mig, och att den som inte samlar med mig han skingrar. Låt mig uttala en allvarlig varning till er som dristar er till att med öppna ögon och överlagd illvilja tillskriva djävlar Guds gärningar! Sannerligen, sannerligen säger jag er: alla era synder får ni förlåtelse för, även för alla era hädelser, men den som överlagt och med ond avsikt hädar Gud skall aldrig få förlåtelse. Då sådana hårdnackade och ihärdiga, fördärvsdrivande syndare aldrig söker eller får förlåtelse, är deras synd den att de för evigt förkastar den gudomliga förlåtelsen.

153:4.4

”Många av er har idag kommit till ett vägskäl; ni har kommit till det ställe där ni måste börja göra det oundvikliga valet mellan Faderns vilja och era självvalda vägar av mörker. Och så som ni nu väljer, sådana blir ni till slut. Om ni inte gör trädet gott och dess frukt god blir trädet odugligt och dess frukt oduglig. Jag säger er att man i min Faders eviga rike känner trädet på frukten. Men en del av er, som är som huggormar, hur kan ni som redan har valt det onda bära god frukt? Ty det onda som era hjärtan är fulla av, det uttalar er mun.”

153:4.5

Då reste sig en annan farisé, som sade: ”Lärare, vi vill se dig göra ett på förhand bestämt tecken som vi kommer överens om att etablerar din auktoritet och rätt att undervisa. Går du med på ett sådant arrangemang?” När Jesus hörde detta sade han: ”Detta trolösa och teckensökande släkte kräver ett bevis, men ni skall inte få något annat tecken än det som ni redan har och det som ni skall se när Människosonen beger sig bort från er.”

153:4.6

När han hade slutat tala samlade sig apostlarna kring honom och ledde honom bort från synagogan. Under tystnad vandrade de hem med honom till Betsaida. De var alla förvånade och i någon mån förskräckta över den plötsliga förändringen i Mästarens undervisningstaktik. De var helt ovana vid att se honom uppträda på ett så militant sätt.

5. Lördagskvällen

153:5.1

Gång på gång hade Jesus grusat förhoppningarna hos sina apostlar, upprepade gånger hade han krossat deras mest omhuldade förväntningar, men ingen tid av besvikelse eller period av sorg hade någonsin varit lika svår som den som nu kom över dem. Dessutom blandade sig nu med deras modlöshet en verklig rädsla för deras säkerhet. De blev alla förvånansvärt bestörta över hur plötsligt och fullständigt folket hade övergett dem. De var också i någon mån skrämda och förlägna på grund av den oväntade djärvhet och bestämda beslutsamhet som fariséerna från Jerusalem uppvisade. Men mest av allt var de förbryllade över att Jesus plötsligt hade ändrat taktik. Under normala förhållanden skulle de ha välkomnat framträdandet av denna mer militanta inställning, men då den nu kom samtidigt med så mycket oväntat blev de skrämda av den.

153:5.2

Och till råga på alla dessa bekymmer, vägrade Jesus nu också att äta när de kom hem. I timtal höll han sig isolerad i ett av rummen på övre våningen. Nära midnatt återvände Joab, ledaren för evangelisterna, och meddelade att omkring en tredjedel av hans medarbetare hade övergett dem. Under hela kvällen hade lojala lärjungar kommit och gått, och de hade meddelat att känslorna i Kafarnaum i stor omfattning hade vänt sig mot Mästaren. Ledarna från Jerusalem var inte sena att förstärka denna känsla av missnöje och att på alla möjliga sätt försöka främja ett avståndstagande till Jesus och hans förkunnelse. Under dessa prövande timmar var de tolv kvinnorna församlade till möte i Petrus hus. De var ytterst upprörda, men ingen av dem deserterade.

153:5.3

Något efter midnatt kom Jesus ned från kammaren i övre våningen och ställde sig bland de tolv och deras medarbetare, ett trettiotal sammanlagt. Han sade: ”Jag ser att detta sållande av riket oroar er, men det är oundvikligt. Men trots det, efter all den träning ni har fått, fanns det någon god orsak för er att staka er på mina ord? Hur kommer det sig att ni fylls av rädsla och bestörtning när ni ser riket befrias från dessa ljumma folkmassor och dessa halvhjärtade lärjungar? Varför sörjer ni när en ny dag håller på att gry för himmelrikets andliga lärdomar att lysa fram med en ny glans? Om ni finner det svårt att utstå denna prövning, vad skall ni då göra när Människosonen måste återvända till Fadern? När och hur skall ni förbereda er för den tid då jag stiger upp till platsen varifrån jag kom till denna värld?

153:5.4

”Mina kära, ni måste komma ihåg att det är anden som ger liv; köttet och allt som hör därtill är till föga hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Var vid gott mod! Jag har inte övergett er. Mången kommer att ta anstöt av de direkta orden dessa dagar. Ni har redan hört att många av mina lärjungar har vänt om; de vandrar inte längre med mig. Från början visste jag att dessa halvhjärtat troende skulle falla bort på vägen. Valde jag inte er, ni tolv män, och utnämnde er till rikets ambassadörer? Och nu, vid en tid som denna, vill ni också desertera? Se var och en till er egen tro, ty en av er är i allvarlig fara.” När Jesus hade slutat tala sade Simon Petrus: ”Ja Herre, vi är sorgsna och förbryllade, men vi skall aldrig överge dig. Du har lärt oss det eviga livets ord. Vi har trott på dig och följt dig hela denna tid. Vi vänder inte om, ty vi vet att du har sänts av Gud.” Och just som Petrus slutade tala, nickade de alla enhälligt sitt instämmande i hans trohetslöfte.

153:5.5

Då sade Jesus: ”Gå och vila er, ty vi står inför bråda tider; aktiva dagar ligger rakt framför oss.”


◄ Kapitel 152
Toppen
Kapitel 154 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.