◄ Kapitel 151
Del 4 ▲
Kapitel 153 ►
Kapitel 152

Händelserna som ledde fram till krisen i Kafarnaum

BERÄTTELSEN om hur Amos, den vanvettige i Heresa, hade blivit botad hade redan nått Betsaida och Kafarnaum, så att en stor människoskara väntade på Jesus när hans båt denna tisdagsförmiddag lade till vid stranden. Bland denna folkmassa fanns också de nya observatörerna från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, vilka hade kommit ned till Kafarnaum för att finna orsak att anhålla och fälla Mästaren. Medan Jesus talade med dem som hade samlats för att välkomna honom, banade sig Jairos, en av föreståndarna för synagogan, fram genom folkträngseln, föll ned vid Jesu fötter, tog honom i handen och bönföll honom att brådskande följa med, då han sade: ”Mästare, min lilla dotter, vårt enda barn, ligger hemma i dödens grepp. Jag bönfaller dig att komma och bota henne.” När Jesus fick höra denna fars anhållan sade han: ”Jag skall följa med dig.”

152:0.2

När Jesus gick med Jairos följde den stora folkhopen efter, vilken hade hört faderns anhållan, för att se vad som skulle hända. Strax innan de nådde föreståndarens hus, längs en smal gata och folkhopen trängde sig på Jesus, stannade han plötsligt och utropade: ”Någon rörde vid mig.” När de som befann sig nära intill honom nekade till att ha rört vid honom sade Petrus: ”Mästare, du ser ju hur folkhopen tränger på och hotar att krossa oss, och ändå säger du ’någon rörde vid mig’. Vad menar du?” Då sade Jesus: ”Jag frågade vem som rörde vid mig, ty jag märkte att levande energi gick ut från mig.” Då Jesus såg sig omkring föll hans ögon på en kvinna i närheten, och hon kom fram, föll på knä vid hans fötter och sade: ”I åratal har jag lidit av plågsamma blödningar. Jag har fått utstå mycket hos många läkare; jag har använt allt vad jag ägde, men ingen har kunnat bota mig. Sedan fick jag höra om dig, och då tänkte jag att om jag bara får röra vid hans mantelfåll skall jag förvisso bli frisk. Därför pressade jag mig framåt med folkhopen på dess väg tills jag stod nära dig, Mästare, rörde vid kanten av din mantel och blev helad; jag vet att jag har blivit botad från mitt lidande.”

152:0.3

När Jesus hörde detta tog han henne i handen, lyfte upp henne och sade: ”Dotter, din tro har helat dig; gå i frid.” Det var hennes tro och inte hennes beröring som botade henne. Detta fall belyser väl de många till synes mirakulösa helbrägdagörelser som anslöt sig till Jesu jordiska liv men som på intet sätt framkallades av hans medvetna vilja. Tidens gång visade att denna kvinna verkligen blev botad från sin plåga. Hennes tro var av den art att den fick ett direkt grepp om den skapande kraft som tillhör Mästarens person. Med den tro hon hade behövdes det endast att hon närmade sig Mästarens person. Det var inte alls nödvändigt att röra vid hans mantel; detta var endast den vidskepliga delen av hennes tro. Jesus kallade till sig denna kvinna, Veronica från Caesarea-Filippi, för att rätta till två fel som kunde ha dröjt kvar i hennes sinne eller hos dem som bevittnade detta helande: Han ville inte att Veronica skulle avlägsna sig i den tron att hennes rädsla, då hon försökte stjäla sig till sitt helande, hade fått sin belöning, eller att hennes vidskepelse, då hon associerade beröringen av hans mantel med sitt helande, hade haft sin verkan. Jesus ville att alla skulle få veta att det var hennes rena och levande tro som hade åstadkommit helandet.

1. I Jairos hus

152:1.1

Jairos var naturligtvis ytterst otålig över denna försening i att nå hans hem. Därför skyndade de nu fram med ännu raskare steg. Redan innan de kom in på föreståndarens gård kom en av tjänarna ut och sade: ”Besvära inte Mästaren, din dotter är död.” Men Jesus föreföll att inte bry sig om tjänarens ord, ty han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, vände sig till den av sorgen drabbade fadern och sade: ”Var inte rädd, tro bara.” När han steg in i huset fann han redan flöjtblåsarna där tillsammans med gråterskorna, som förde ett anskrämligt oväsen; släktingarnas gråt och klagan hade redan börjat. När han hade kört ut alla sörjande ur rummet gick han in dit med fadern, modern och sina tre apostlar. Han hade sagt till de sörjande att tösen inte var död, men de hånskrattade åt honom. Jesus vände sig nu till modern och sade: ”Din dotter är inte död, hon sover bara.” När det hade blivit lugnare i huset gick Jesus fram till det ställe där barnet låg, tog henne i handen och sade: ”Dotter, jag säger dig, vakna och stig upp!” När flickan hörde dessa ord steg hon genast upp och vandrade tvärs över rummet. Om en stund, när hon hade återhämtat sig från sin förvirring, sade Jesus till att de skulle ge henne något att äta, ty hon hade varit en lång tid utan mat.

152:1.2

Emedan det i Kafarnaum fanns mycket agitation mot Jesus kallade han samman familjen och förklarade att flickan hade befunnit sig i ett tillstånd av koma efter en långvarig feber, att han endast hade väckt henne från detta tillstånd och inte uppväckt henne från de döda. Likaså förklarade han allt detta för sina apostlar, men det var fåfängt. De trodde alla att han hade uppväckt den lilla flickan från de döda. Vad Jesus sade som förklaring till många av dessa synbarliga mirakel hade mycket liten inverkan på hans anhängare. De var mirakelsinnade och förlorade inget tillfälle att igen tillskriva Jesus ett nytt underverk. Jesus och apostlarna återvände till Betsaida sedan han uttryckligen hade ålagt dem alla att inte berätta om händelsen för någon människa.

152:1.3

När han kom ut från Jairos hus följde två blinda män, som leddes av en dövstum pojke, efter honom och ropade på helande. Ungefär vid denna tid var Jesu rykte som helbrägdagörare som allra störst. Vart han än gick väntade de sjuka och lidande på honom. Mästaren såg nu mycket tärd ut, och alla hans vänner började bli oroade för att han kanske skulle fortsätta sitt arbete som lärare och helbrägdagörare tills han faktiskt bröt samman.

152:1.4

Jesu apostlar, för att inte nämna vanliga människor, kunde inte förstå denna Gud-människas natur och egenskaper. Inte heller har någon senare generation kunnat utvärdera vad som försiggick på jorden i den person som var Jesus från Nasaret. Och det kan aldrig uppkomma ett tillfälle för vare sig vetenskapen eller religionen att komma underfund med dessa märkliga händelser av den enkla orsaken att en sådan enastående situation aldrig mer kan uppkomma vare sig i denna värld eller i någon annan värld i Nebadon. Aldrig mer kommer det i någon värld i hela detta universum att i de dödligas köttsliga gestalt framträda någon varelse som samtidigt förkroppsligar alla egenskaper hos den skapande energin i kombination med andliga förmågor som transcenderar tiden och de flesta andra materiella begränsningar.

152:1.5

Aldrig innan Jesus var på jorden, eller sedan dess, har det varit möjligt att så direkt och åskådligt nå de resultat som följer av en stark och levande tro hos dödliga män och kvinnor. För att upprepa dessa företeelser skulle vi vara tvungna att träda direkt inför Mikael, Skaparen, och att finna honom sådan han var på den tiden—som Människosonen. På samma sätt borde ni idag, då hans frånvaro förhindrar sådana materiella manifestationer, avhålla er från att sätta någon form av begränsning för hans eventuella manifestation av sin andliga styrka. Även om Mästaren är frånvarande som materiell varelse, är han närvarande som ett andligt inflytande i människornas hjärtan. Genom att lämna denna värld gjorde Jesus det möjligt för sin ande att leva vid sidan av hans Faders ande, som bor i sinnet hos alla människor.

2. Mat åt femtusen människor

152:2.1

Jesus fortsatte att undervisa folket på dagen medan han på kvällen instruerade apostlarna och evangelisterna. På fredagen utlyste han en veckas ledighet, så att alla hans anhängare kunde gå hem eller till sina vänner i många dagar innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påskhögtiden. Men mer än hälften av hans lärjungar vägrade att lämna honom, och folksamlingen växte från dag till dag till den grad att David Sebedaios ville göra i ordning ett nytt läger, men Jesus vägrade att ge sitt samtycke. Mästaren fick så litet vila under sabbaten att han på söndagsmorgonen den 27 mars försökte komma bort från folket. En del av evangelisterna lämnades kvar för att tala till folksamlingen medan Jesus och de tolv planerade att obemärkt fly till den motsatta stranden av sjön för att där i en vacker park söder om Betsaida-Julias få den vila som de var i så stort behov av. Detta område var ett omtyckt rekreationsställe för folk från Kafarnaum; de kände alla till dessa parker vid den östra stranden.

152:2.2

Men folket ville inte gå med på detta. De såg vilken riktning båten med Jesus tog, hyrde alla tillgängliga farkoster och följde efter. De som inte fick tag i en båt begav sig till fots på en vandring runt den norra ändan av sjön.

152:2.3

Sent på eftermiddagen hade mer än ett tusen personer lokaliserat Mästaren i en av parkerna, och han höll ett kort tal till dem, varefter Petrus talade. Många av dessa människor hade tagit mat med sig, och sedan de hade ätit kvällsmålet samlades de i små grupper medan Jesu apostlar och lärjungar undervisade dem.

152:2.4

På måndagseftermiddagen hade folksamlingen ökat till mer än tretusen människor, och fortfarande—till långt in på kvällen—strömmade folk in och förde med sig alla möjliga slags sjuka. Hundratals intresserade hade planerat att på sin väg till påskfirandet göra ett uppehåll i Kafarnaum för att se och höra Jesus, och de vägrade helt enkelt att bli besvikna. Vid dagstiden på onsdagen hade omkring femtusen män, kvinnor och barn samlats här i denna park söder om Betsaida-Julias. Vädret var angenämt, ty regntiden var snart förbi i den här trakten.

152:2.5

Filippos hade reserverat mat för tre dagar för Jesus och de tolv, och matförrådet sköttes av ynglingen Markus, som var deras springpojke och hjälpreda. Denna eftermiddag, som var den tredje dagen för nästan hälften av folksamlingen, började den mat som folk hade fört med sig att ta slut. David Sebedaios hade inte här någon tältstad för att livnära och härbärgera folkmängden. Inte heller hade Filippos provianterat för en sådan folksamling. Men fastän människorna var hungriga ville de inte ge sig av. Det viskades tyst omkring att Jesus, då han ville undvika problem med både Herodes och ledarna i Jerusalem, hade valt detta lugna ställe, utanför alla hans fienders förvaltningsområde, som lämplig plats för att bli krönt till konung. Folkets entusiasm steg timme för timme. Inte ett ord sades till Jesus, men naturligtvis visste han allt om vad som var på gång. Till och med de tolv apostlarna påverkades fortfarande av sådana stämningar, i synnerhet de yngre evangelisterna. De apostlar som förhöll sig gynnsamt till detta försök att utropa Jesus till konung var Petrus, Johannes, Simon Seloten och Judas Iskariot. De som motsatte sig planen var Andreas, Jakob, Natanael och Tomas. Matteus, Filippos och tvillingarna Alfaios tog inte ställning. Ledare för denna hemliga plan att göra Jesus till kung var Joab, en av de unga evangelisterna.

152:2.6

Så här var läget vid femtiden på onsdagseftermiddagen när Jesus bad Jakob Alfaios kalla på Andreas och Filippos. Jesus sade: ”Vad skall vi göra med folksamlingen? De har nu varit med oss i tre dagar och många av dem är hungriga. De är utan mat.” Filippos och Andreas utbytte blickar och sedan svarade Filippos: ”Mästare, du borde sända iväg dessa människor så att de kan gå till byarna i närheten och köpa sig mat.” Andreas, som fruktade att kungaplanen skulle förverkligas, förenade sig snabbt med Filippos och sade: ”Ja Mästare, jag tycker det är bäst att du låter folksamlingen skingra sig så att de kan gå sin väg och köpa mat medan du får vila dig ett tag.” Nu hade redan andra apostlar kommit med i överläggningen. Då sade Jesus: ”Men jag vill inte sända iväg dem hungriga; kan ni inte skaffa mat åt dem?” Detta var för mycket för Filippos och han sade rent ut: ”Mästare, var skulle vi här ute på landet kunna köpa bröd för denna folksamling?, och tvåhundra denarer skulle inte räcka till att köpa mat till lunchen.”

152:2.7

Innan apostlarna hade möjlighet att uttala sig vände sig Jesus till Andreas och Filippos och sade: ”Jag vill inte sända bort dessa människor. De är som får utan en herde. Jag skulle vilja ge dem något att äta. Vad har vi med oss i matväg?” Medan Filippos samtalade med Matteus och Judas sökte Andreas upp ynglingen Markus för att ta reda på hur mycket som fanns kvar av deras matförråd. Han återvände till Jesus och sade: ”Pojken har kvar endast fem kornbröd och två torkade fiskar”—och Petrus tillade genast: ”Vi har ännu inte ätit ikväll.”

152:2.8

För ett ögonblick stod Jesus tyst. Det fanns en avlägsen blick i hans ögon. Apostlarna sade ingenting. Jesus vände sig plötsligt till Andreas och sade: ”Hämta bröden och fiskarna till mig.” När Andreas hade kommit med korgen till Jesus, sade Mästaren: ”Säg åt folket att slå sig ned i gräset i grupper om ett hundra, utnämn en ledare för varje grupp och samla samtidigt alla evangelister hit till oss.”

152:2.9

Jesus tog bröden i sina händer och efter att ha sagt tacksägelsen bröt han brödet och gav det åt apostlarna, som gav det vidare till sina medarbetare, som i sin tur bar ut det till folksamlingen. På samma sätt bröt och fördelade Jesus fiskarna, och alla åt och blev mätta. När de alla hade ätit sade Jesus till lärjungarna: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att ingenting går förlorat.” När de hade samlat in resterna hade de tolv fulla korgar. De som deltog i denna ovanliga festmåltid uppgick till omkring femtusen män, kvinnor och barn.

152:2.10

Detta är det första och enda naturmiraklet som Jesus utförde till följd av hans medvetna förhandsplanering. Det är sant att hans lärjungar var benägna att kalla mångt och mycket för mirakel, fastän så inte var fallet, men detta var en genuin övernaturlig förrättning. I detta fall—så har vi fått lära oss—mångfaldigade Mikael födoelementen så som han alltid gör, förutom att han eliminerade tidsfaktorn och den synliga livskanalen.

3. Kungamakarepisoden

152:3.1

Mättandet av de femtusen människorna med hjälp av övernaturlig energi var igen ett av de fall där mänskligt medlidande i förening med skapande kraft resulterade i det som inträffade. Nu när människorna hade fått äta sig mätta, och eftersom detta häpnadsväckande underverk omedelbart ökade Jesu berömmelse, behövde uppsåtet att gripa tag i Mästaren och utropa honom till konung inte längre någon personlig ledning. Tanken föreföll att sprida sig i folkmassan likt en löpeld. Folksamlingens reaktion inför detta plötsliga och spektakulära tillfredsställande av deras fysiska behov var djupgående och överväldigande. Under en lång tid hade judarna fått lära sig att när Messias, Davids son, kom skulle han igen få landet att flöda av mjölk och honung, och livets bröd skulle utdelas till dem liksom manna från himlen förmodades ha regnat ned över deras förfäder i öknen. Gick nu inte all denna förväntan i uppfyllelse rakt inför deras ögon? När denna hungriga, undernärda folkmassa hade slutat proppa sig full med mirakelfödan, följde en enda enhällig reaktion: ”Han är vår konung.” Israels undergörande befriare hade kommit. I dessa enkelt sinnade människors ögon förde förmågan att förpläga med sig rätten att härska. Det var därför inget under att folksamlingen efter trakteringen reste sig som en man och ropade: ”Gör honom till konung!”

152:3.2

Detta mäktiga rop entusiasmerade Petrus och de apostlar som fortfarande hoppades på att få se Jesus hävda sin rätt att härska. Men dessa falska förhoppningar skulle inte bli långlivade. Ekot av detta mäktiga rop från folksamlingen hade knappt slutat att ljuda från bergen i närheten då Jesus steg upp på en väldig sten, lyfte sin högra hand för att påkalla deras uppmärksamhet och sade: ”Mina barn, ni menar väl, men ni är kortsynta och materiellt sinnade.” En kort paus följde; denne ståtlige galilé stod där med majestätisk hållning i det förtrollande skenet från skymningen i öster. Han såg ut verkligen som en konung på alla sätt och vis när han fortsatte att tala till folkmassan som höll andan: ”Ni vill göra mig till konung, inte för att era själar har upplysts av en stor sanning, utan för att era magar har fyllts av bröd. Hur många gånger har jag inte sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Detta himmelrike som vi förkunnar är ett andligt brödraskap, och ingen människa som sitter på en materiell tron härskar över det. Min Fader i himlen är den allvisa och allsmäktiga Härskaren över detta brödraskap av Guds söner på jorden. Har jag så misslyckats med att uppenbara andarnas Fader för er, att ni skulle vilja göra hans köttslige Son till konung! Gå nu alla härifrån till era egna hem. Om ni måste ha en konung, låt ljusets Fader trona i hjärtat på var och en av er som ande-Härskaren över allting.”

152:3.3

Dessa Jesu ord fick de församlade människorna att förstummade och nedslagna ge sig i väg. Många som hade trott på honom vände om och från den dagen följde honom inte längre. Apostlarna var mållösa. De stod tyst samlade kring de tolv korgarna med de överblivna matbitarna; endast springpojken, ynglingen Markus sade: ”Och han vägrade att bli vår kung.” Innan Jesus gick för att vara ensam i bergen vände han sig till Andreas och sade: ”Tag dina bröder med dig tillbaka till Sebedaios hus och bed tillsammans med dem, i synnerhet för din bror Simon Petrus.”

4. Simon Petrus nattliga vision

152:4.1

Apostlarna utan sin Mästare—ivägskickade för sig själva—steg in i båten och började under tystnad ro mot Betsaida på västra stranden av sjön. Ingen av de tolv var så tillintetgjord och nedslagen som Simon Petrus. Knappt ett ord sades; de tänkte alla på Mästaren som var ensam i bergen. Hade han övergett dem? Han hade aldrig tidigare sänt iväg dem alla och vägrat att följa med dem. Vad kunde allt detta betyda?

152:4.2

Mörkret föll över dem, ty det hade blåst upp till en stark motvind som gjorde det nästan omöjligt att komma framåt. När timmarna av mörker och hårt roende gick blev Petrus uttröttad och föll in i en djup sömn av utmattning. Andreas och Jakob lade honom att vila på den mjuka toften i båtens akter. Medan de andra apostlarna knogade på mot vind och vågor hade Petrus en dröm; han såg i en vision Jesus komma vandrande på sjön emot. Då Mästaren föreföll att vandra vidare förbi båten ropade Petrus: ”Rädda oss Mästare, rädda oss.” De som befann sig i bakre delen av båten hörde honom säga några av dessa ord. När denna nattliga syn fortgick i Petrus sinne drömde han att han hörde Jesus säga: ”Var vid gott mod; det är jag, var inte rädd.” Detta var som Gileads balsam för Petrus oroade själ; det lugnade hans oroliga ande så att han (i sin dröm) ropade till Mästaren: ”Herre, om det verkligen är du, be mig komma och gå med dig på vattnet.” När Petrus började gå på vattnet skrämde de väldiga vågorna honom, och då han höll på att sjunka ropade han: ”Herre, rädda mig!” Många av de tolv hörde honom ropa detta. Sedan drömde Petrus att Jesus kom till hans hjälp, sträckte ut sin hand, tog tag i honom, lyfte upp honom och sade: ”O, du trossvage, varför tvivlade du?”

152:4.3

Under den senare delen av sin dröm reste sig Petrus från toften där han sov och steg faktiskt överbord ned i vattnet. Han vaknade från sin dröm när Andreas, Jakob och Johannes sträckte sig ned och drog upp honom från sjön.

152:4.4

För Petrus var denna upplevelse alltid verklig. Han trodde uppriktigt att Jesus kom till dem den natten. Han övertygade endast delvis Johannes Markus, vilket förklarar varför Markus utelämnade en del av berättelsen från sin redogörelse. Lukas, läkaren som noggrant forskade i dessa händelser, slöt sig till att episoden var en vision som Petrus hade och vägrade därför att ta med berättelsen när han förberedde sin egen redogörelse.

5. Tillbaka i Betsaida

152:5.1

På torsdagsmorgonen före gryningen ankrade de sin båt en bit ut från stranden nära Sebedaios hus och sökte sova omkring ungefär mitt på dagen. Andreas var först uppe, och då han vandrade ner till sjön fann han Jesus sittande på en sten vid vattenbrynet tillsammans med deras springbud. Oaktat att många i folksamlingen och bland de unga evangelisterna sökte efter Jesus hela natten och en stor del av följande dag i bergskullarna i öster, hade han och ynglingen Markus kort efter midnatt börjat vandra runt sjön och över floden tillbaka till Betsaida.

152:5.2

Av dem fem tusen som hade mättats på ett mirakulöst sätt och som, när deras magar var fulla och deras hjärtan tomma, skulle ha gjort honom till kung, fortsatte endast omkring femhundra att följa efter honom. Men innan dessa fick bud om att han var tillbaka i Betsaida bad Jesus Andreas samla de tolv apostlarna och deras medarbetare, inklusive kvinnorna, och sade: ”Jag vill tala med dem”, och när alla var redo sade Jesus:

152:5.3

”Hur länge skall jag ha tålamod med er? Har ni alla svårt att fatta det andliga och brister ni alla i levande tro? Alla dessa månader har jag undervisat er i rikets sanningar, och det oaktat behärskas ni av materiella motiv i stället för andliga överväganden. Har ni inte ens läst det ställe i skrifterna där Moses manar Israels trolösa barn med orden: ’Frukta inte, stå stilla så får ni se Herrens frälsning’? Psalmisten sade: ’Sätt din lit till Herren.’ ’Var tålmodig, tjäna Herren och var vid gott mod. Han skall stärka ditt hjärta.’ ’Kasta din börda på Herren, och han skall bevara dig. Hys alltid förtroende för honom alltid och utgjut ditt hjärta till honom, ty Gud är din tillflykt.’ ’Den som lever i den Högstes hägn, han vilar i den Allsmäktiges skugga.’ ’Bättre att ta sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människors furstar.’

152:5.4

”Och ser ni nu alla att utförandet av mirakel och materiella underverk inte vinner själar för det andliga riket? Vi förplägade de församlade människorna, men det fick dem inte att hungra efter livets bröd eller törsta efter den andliga rättfärdighetens vatten. När deras hunger var stillad sökte de inte inträde till himmelriket, utan de försökte utropa Människosonen till konung bland världens kungar, bara för att kunna fortsätta att äta bröd utan att behöva arbeta för det. Och allt detta, som många av er hade mer eller mindre del i, uppenbarar inte på något sätt den himmelske Fadern eller främjar hans rike på jorden. Har vi inte tillräckligt med fiender bland de religiösa ledarna i landet utan att göra sådant som sannolikt också får civilmyndigheterna att ta avstånd från oss? Jag ber att Fadern måtte helga era ögon så att ni kan se och öppna era öron så att ni kan höra, för att er tro på det evangelium som jag har undervisat er i må vara fullkomlig.”

152:5.5

Jesus meddelade sedan att han ville dra sig tillbaka med sina apostlar för några dagars vila innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påsken, och han förbjöd alla bland lärjungarna och folket att följa efter honom. Följaktligen begav de sig med båt till trakten av Gennesaret för två eller tre dagars vila och sömn. Jesus förberedde sig för en stor kris i sitt liv på jorden, och därför tillbringade han mycken tid i gemenskap med Fadern i himlen.

152:5.6

Nyheten om förplägnaden av de femtusen och försöket att utropa Jesus till konung väckte en vidsträckt nyfikenhet och rörde upp rädslan både hos de religiösa ledarna och civilmyndigheterna över hela Galiléen och Judéen. Fastän detta storartade mirakel inte på något sätt främjade rikets evangelium i de materiellt sinnades och halvhjärtat troendes själar, tjänade det dock syftet att driva mirakelsökandets och konungaönskandets benägenheter till sin spets hos Jesu närmaste familj, bestående av apostlarna och närstående lärjungar. Denna spektakulära händelse innebar slutet på det tidiga skedet av undervisning, träning och helande och beredde därmed vägen för början av det sista året, då de högre och andligare faserna av rikets nya evangelium förkunnades—gudomligt sonskap, andlig frihet och evig frälsning.

6. I Gennesaret

152:6.1

Medan Jesus vilade i hemmet hos en förmögen troende i Gennesarettrakten höll han varje eftermiddag informella möten med de tolv. Rikets ambassadörer var nu en allvarlig, sansad och disciplinerad grupp av desillusionerade män. Men inte ens efter allt som hade hänt—och vilket senare händelser utvisade—var dessa tolv män ännu helt fria från sina nedärvda och länge närda uppfattningar om ankomsten av judarnas Messias. Händelserna under några av de senaste veckorna hade utvecklat sig alltför fort för att dessa förvånade fiskare skulle ha kunnat fatta deras fulla betydelse. Det krävs tid för män och kvinnor att göra radikala och omfattande förändringar i sina grundläggande och väsentliga uppfattningar om socialt beteende, filosofiska attityder och religiösa övertygelser.

152:6.2

Medan Jesus och de tolv vilade i Gennesaret, skingrades folkskarorna, då en del begav sig hem och andra upp till Jerusalem för påsken. Inom mindre än en månad minskade antalet av dem som entusiastiskt och öppet följde Jesus, och som enbart i Galiléen uppgick till över femtio tusen, till mindre än femhundra. Jesus ville ge sina apostlar en sådan erfarenhet av folkgunstens obeständighet, så att de inte skulle frestas att förlita sig på sådana uttryck för en övergående religiös hysteri efter det att han hade lämnat dem ensamma i rikets arbete, men han lyckades endast delvis i denna strävan.

152:6.3

Den andra kvällen under deras vistelse i Gennesaret berättade Mästaren igen för apostlarna liknelsen om såningsmannen och tillade dessa ord: ”Ni ser, mina barn, att vädja till människornas känslor har en obeständig verkan och leder alltid till besvikelse; att uteslutande vädja till människornas intellekt är likaså tomt och fruktlöst. Det är endast genom att vädja till anden, vilken lever i människornas sinne, som man kan hoppas på att nå en bestående framgång och åstadkomma de förunderliga förändringar i människornas karaktär vilka snart framträder som rikligt med äkta andefrukter i det dagliga livet hos alla som sålunda befrias från tvivlets mörker genom att av anden födas till trons ljus—till himmelriket.”

152:6.4

Jesus lärde att man kunde vädja till känslorna som ett sätt att hejda och fokusera den intellektuella uppmärksamheten. Han betecknade sinnet som sålunda har uppväckts och stimulerats som porten till själen, där människans andliga natur finns, den som måste inse sanningen och reagera på evangeliets andliga vädjan för att ge bestående resultat i form av verkliga karaktärsomvandlingar.

152:6.5

Jesus försökte på detta sätt förbereda sina apostlar för den förestående chocken—krisen som gällde allmänhetens inställning till honom och som var endast några dagar avlägsen. Han förklarade för de tolv att de religiösa ledarna i Jerusalem skulle komma att konspirera med Herodes Antipas för att åstadkomma deras undergång. De tolv började tydligare inse (fast inte för gott) att Jesus inte skulle komma att sitta på Davids tron. De såg klarare att andlig sanning inte kunde främjas med materiella under. De började inse att mättandet av de femtusen och folkrörelsen för att göra Jesus till konung var höjdpunkten i folkets sökande efter mirakel och förväntan om under samt toppen av Jesu folkgunst. De insåg vagt och anade dunkelt att tider av andligt sållande och grymma motgångar närmade sig. Dessa tolv män började långsamt vakna till insikt om den verkliga naturen i deras uppdrag som rikets ambassadörer, och de började rusta sig för de krävande och svåra proven under det sista året av Mästarens verksamhet på jorden.

152:6.6

Innan de lämnade Gennesaret instruerade Jesus dem beträffande den mirakulösa förplägningen av de femtusen och berättade för dem just varför han inlät sig på denna ovanliga manifestation av skapande kraft samt försäkrade dem också att han inte på detta sätt gav efter för sitt medlidande med folksamlingen förrän han hade försäkrat sig om att det var ”enligt Faderns vilja.”

7. I Jerusalem

152:7.1

Söndagen den 3 april började Jesus, åtföljd endast av de tolv apostlarna, sin färd från Betsaida till Jerusalem. För att undvika folkmassorna och väcka så lite uppmärksamhet som möjligt färdades de via Gerasa och Filadelfia. Han förbjöd dem att utföra någon offentlig undervisning på denna färd. Inte heller tillät han dem att undervisa eller predika medan de var i Jerusalem. De anlände till Betania, nära Jerusalem, sent på onsdagskvällen den 6 april. För den här natten tog de in i Lasaros, Martas och Marias hem, men nästa dag delade de på sig. Jesus bodde med Johannes i hemmet hos en troende som hette Simon, nära Lasaros hus i Betania. Judas Iskariot och Simon Seloten tog in hos vänner i Jerusalem, medan de övriga apostlarna vistades två och två i olika hem.

152:7.2

Jesus begav sig endast en gång under denna påsk in till Jerusalem, och det var under den stora festdagen. Abner tog många av de troende i Jerusalem ut till Betania för att träffa Jesus. Under denna vistelse i Jerusalem fick de tolv veta hur bitter stämningen mot deras Mästare höll på att bli. När de avlägsnade sig från Jerusalem trodde de alla att en kris var nära förestående.

152:7.3

Söndagen den 24 april begav sig Jesus och apostlarna på väg från Jerusalem till Betsaida, och de färdades via kuststäderna Joppe, Caesarea och Ptolemais. Därifrån gick de landvägen via Rama och Korasin till Betsaida, dit de anlände fredagen den 29 april. Så snart de hade kommit hem sände Jesus Andreas för att be om tillstånd av synagogans föreståndare att få tala nästa dag, som var sabbat, vid eftermiddagsgudstjänsten. Jesus visste mycket väl att det skulle vara sista gången som han någonsin fick lov att tala i synagogan i Kafarnaum igen.


◄ Kapitel 151
Toppen
Kapitel 153 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.