◄ Kapitel 150
Del 4 ▲
Kapitel 152 ►
Kapitel 151

Väntan och undervisning vid sjön

FRAM TILL den 10 mars hade alla grupper av förkunnare och lärare samlats i Betsaida. På torsdagskvällen och fredagen begav sig många av dem ut för att fiska, medan de på sabbatsdagen besökte synagogan för att höra en ålderstigen jude från Damaskus föreläsa om fader Abrahams salighet. Jesus tillbringade största delen av denna sabbat ensam i bergskullarna. Den lördagskvällen talade Mästaren i över en timme till de församlade grupperna om ”Motgångens betydelse och besvikelsens andliga värde”. Det var ett minnesvärt tillfälle och hans åhörare glömde aldrig den lärdom han då gav dem.

151:0.2

Jesus hade inte helt återhämtat sig från sorgen över att han nyss hade blivit tillbakavisad i Nasaret. Apostlarna märkte att en säregen sorgsenhet blandade sig med hans vanliga gladlynta uppträdande. Jakob och Johannes var hos honom en stor del av tiden, medan Petrus var mer än fullt upptagen av de många skyldigheter som gällde de nya evangelistkårernas välfärd och ledning. Denna väntetid innan de gav sig på väg till påsken i Jerusalem använde kvinnorna till att vandra från hus till hus, undervisa om evangeliet och vårda sig om de sjuka i Kafarnaum och de omgivande städerna och byarna.

1. Liknelsen om såningsmannen

151:1.1

Ungefär vid denna tid började Jesus använda metoden att med liknelser undervisa folkskarorna som så ofta samlades omkring honom. Eftersom Jesus hade talat med apostlarna och andra till långt in på natten, var mycket få av dem denna söndagsmorgon uppe till frukost, så han gick ned till stranden och satte sig ensam i en båt, Andreas och Petrus gamla fiskebåt som alltid stod till hans förfogande, och mediterade över vad som borde vara nästa drag i arbetet med rikets utbredning. Men Mästaren fick inte länge vara ensam. Mycket snart började folk från Kafarnaum och de närliggande byarna anlända, och vid tiotiden den morgonen hade närmare tusen personer samlat sig på stranden nära båten där Jesus satt, och de ropade på uppmärksamhet. Petrus var nu uppe, och då han banade sig fram till båten sade han till Jesus: ”Mästare, skall jag tala till dem?” Men Jesus svarade: ”Nej Petrus, jag skall berätta en historia för dem.” Sedan började Jesus berätta liknelsen om såningsmannen, en av de första i en lång rad av sådana liknelser som han lärde folkskarorna som följde efter honom. Denna båt hade en upphöjd toft som han satt på (ty det var sed att sitta när man undervisade) medan han talade till folket som hade samlats längs stranden. Sedan Petrus hade sagt några ord sade Jesus:

151:1.2

”En man gick ut för att så, och när han sådde föll en del på vägkanten där det trampades på och fåglarna från skyn kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp då jorden inte hade något djup. Men när solen sken vissnade det, eftersom det inte hade någon rot att suga upp fukt med. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd. Men en del föll i den goda jorden där det växte och gav skörd, en del trettiofalt, en del sextiofalt och andra hundrafalt.” Och när Jesus hade framfört denna liknelse sade han till folkmassan: ”Hör, du som har öron att höra med.”

151:1.3

När apostlarna och de som var med dem hörde Jesus undervisa folket på detta sätt blev de mycket förbryllade, och sedan de hade diskuterat mycket sinsemellan tilltalade Matteus den kvällen i Sebedaios trädgård och sade: ”Mästare, vad är meningen med dessa dunkla uttalanden som du framför till folket? Varför talar du i liknelser till dem som söker sanningen?” Och Jesus svarade:

151:1.4

”Med tålamod har jag undervisat er hela denna tid. Till er har det givits att få lära känna himmelrikets mysterier, men för de urskillnings- och omdömeslösa massorna och för dem som vill förgöra oss skall rikets mysterier härefter framföras i liknelser. Och detta gör vi för att de som verkligen vill träda in i riket må urskilja innebörden i förkunnelsen och sålunda finna frälsning, medan de som lyssnar endast för att snärja oss skall bli än mer förvirrade då de ser utan att se och hör utan att höra. Mina barn, uppfattar ni inte andens lag som bestämmer att den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag härefter ofta i liknelser till folket för att våra vänner och de som vill lära känna sanningen kan finna vad de söker, medan våra fiender och de som inte älskar sanningen får höra utan att förstå. Många av dessa människor följer inte sanningens väg. Profeten beskrev sannerligen alla sådana omdömeslösa själar när han sade: ’Ty detta folks hjärta är förstockat, och de är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon för att inte urskilja sanningen och förstå den i sitt hjärta.’”

151:1.5

Apostlarna förstod inte helt betydelsen av Mästarens ord. Medan Andreas och Tomas fortsatte samtalet med Jesus, drog sig Petrus och de övriga apostlarna tillbaka till en annan del av trädgården, där de föll in i en allvarlig och långt utdragen diskussion.

2. Tolkning av liknelsen

151:2.1

Petrus och gruppen kring honom kom till den slutsatsen att liknelsen om såningsmannen var en allegori, att varje del i den hade någon dold mening, och därför beslöt de att gå till Jesus för att få en förklaring. Följaktligen vände sig Petrus Mästaren och sade: ”Vi kan inte komma underfund med betydelsen av denna liknelse, och vi vill att du förklarar den för oss eftersom du säger att vi har fått lära känna rikets mysterier.” Och när Jesus hörde detta sade han till Petrus: ”Min son, jag vill inte undanhålla er någonting, men först kanske ni kan berätta för mig vad ni har talat om. Vad är er tolkning av liknelsen?”

151:2.2

Efter en stunds tystnad sade Petrus: ”Mästare, vi har talat mycket om liknelsen, och detta är den tolkning jag har kommit fram till: Såningsmannen är den som förkunnar evangeliet; sådden är Guds ord. Sådden som föll på vägkanten representerar dem som inte förstår evangelieförkunnelsen. Fåglarna som for iväg med sådden på den hårdnade marken representerar Satan eller den onde, som snappar bort det som har blivit sått i hjärtat på dessa ovetande. Sådden på de steniga ställena, vilken kom fort upp, representerar de ytliga och tanklösa personer som hör ordet och genast tar emot det med glädje; men emedan sanningen inte har något verkligt rotfäste i deras djupare förståelse är deras hänförelse kortlivad när den möter prövningar och förföljelse. När svårigheterna kommer snubblar dessa troende; de faller bort i frestelsens stund. Sådden bland tistlarna representerar dem som gärna hör ordet men som låter världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväva sanningens ord, så att det inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden som gav skörd trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt representerar dem som efter det att de har hört sanningen tar emot den med olika grad av uppskattning—på grund av deras olika intellektuella utrustning—och som därför uppvisar dessa olika grader av religiös erfarenhet.”

151:2.3

Sedan Jesus hade lyssnat till Petrus tolkning av liknelsen frågade han de övriga apostlarna om inte de också hade förslag till tolkningar. Endast Natanael svarade på denna invit. Han sade: ”Mästare, fastän jag erkänner att Petrus tolkning av liknelsen har många goda sidor är jag inte helt överens med honom. Min uppfattning om liknelsen är följande: Sådden representerar rikets evangelium, medan såningsmannen står för rikets budbärare. Sådden som föll på vägkanten på hårdnad mark representerar dem som endast hört en liten del av evangeliet jämte dem som är likgiltiga för budskapet och som har förhärdat sina hjärtan. Fåglarna från skyn som snappade bort det som hade fallit på vägkanten representerar ens levnadsvanor, det ondas lockelse och köttets lustar. Sådden som föll bland stenarna står för de emotionella själar som är snabba att ta emot ny undervisning och lika snabba att ge upp sanningen när de möter svårigheter och realiteter då de söker leva upp till denna sanning; de saknar andlig uppfattningsförmåga. Sådden som föll bland tistlarna representerar dem som dras till evangeliets sanningar; de är inställda på att följa dess lärdomar men hindras av stoltheten i sitt liv och av misstänksamhet, avund och den mänskliga tillvarons bekymmer. Sådden i den goda jorden som gav skörd trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt representerar de naturliga och varierande graderna av förmåga hos män och kvinnor, som är olika utrustade med andlig upplysning, att förstå sanningen och låta sig påverkas av dess andliga lärdomar.”

151:2.4

När Natanael hade slutat tala kom apostlarna och deras medarbetare in på en allvarlig diskussion och livlig debatt, varvid en del argumenterade för att Petrus tolkning var den rätta, medan nästan lika många försökte försvara Natanaels tolkning av liknelsen. Under tiden hade Petrus och Natanael dragit sig tillbaka in i huset, där de var inbegripna i ett livfullt och beslutsamt försök att övertyga varandra och att få den andre att ändra sin uppfattning.

151:2.5

Mästaren lät denna förvirring fortgå tills den passerat sitt mest intensiva skede; sedan klappade han i händerna och kallade dem alla till sig. När de alla igen en gång hade samlats kring honom sade han: ”Har någon av er något att säga innan jag berättar för er om denna liknelse?” Efter en stunds tystnad tog Tomas till orda: ”Ja Mästare, jag vill säga några ord. Jag minns att du en gång uppmanade oss att akta oss för just detta. Du lärde oss att när vi utnyttjade illustrationer i vår förkunnelse skulle vi använda sanna historier, inte fabler, och att vi skulle välja en berättelse som bäst lämpade sig för att illustrera den centrala och väsentliga sanning som vi önskade lära folket, och efter att vi ha använt historien på detta sätt skulle vi inte försöka göra en andlig tillämpning av alla mindre detaljer i den berättade historien. Jag anser att Petrus och Natanael båda har fel i sina försök att tolka denna liknelse. Jag beundrar deras förmåga att göra sådant, men jag är lika säker på att alla sådana försök att få en naturlig liknelse att i alla sina detaljer ge upphov till andliga analogier, endast kan leda till förvirring och en allvarlig missuppfattning om det verkliga syftet med en sådan liknelse. Att jag har rätt bevisas helt av det faktum att, medan vi alla för en timme sedan var överens, är vi nu delade i två skilda grupper, som har olika åsikter om denna liknelse och som så håller fast vid dessa åsikter att det enligt min mening stör vår förmåga att helt fatta den stora sanning som du avsåg när du framförde denna liknelse för folksamlingen och senare bad oss kommentera den.”

151:2.6

De ord som Tomas sade hade en lugnande inverkan på dem alla. Han fick dem att minnas vad Jesus hade lärt dem vid tidigare tillfällen, och innan Jesus fortsatte att tala, reste sig Andreas och sade: ”Jag är övertygad om att Tomas har rätt, och jag skulle gärna vilja höra honom berätta för oss vilken betydelse han fäster vid liknelsen om såningsmannen.” Sedan Jesus hade gjort en gest åt Tomas att tala, sade Tomas: ”Mina bröder, jag ville inte förlänga diskussionen, men om ni så önskar vill jag säga att jag tror att denna liknelse framfördes för att lära oss en enda stor sanning, nämligen att oberoende av hur trofast och effektivt vi än utför våra gudomliga uppdrag kommer vår förkunnelse av rikets evangelium att leda till varierande grad av framgång, och att alla sådana skillnader i resultaten direkt beror på de förhållanden som är en del av våra verksamhetsförutsättningar och som vi har föga eller ingen kontroll över.”

151:2.7

När Tomas hade slutat tala var de flesta av hans predikantkolleger nästan redo att stämma med honom sagt, även Petrus och Natanael var på väg över för att tala med honom, när Jesus reste sig och sade: ”Väl gjort, Tomas; du har insett liknelsernas verkliga betydelse, men både Petrus och Natanael har gjort er alla lika mycket gott däri att de så tydligt har visat faran av att börja göra en allegori av mina liknelser. I era egna hjärtan kan ni ofta med fördel ägna er åt att låta er spekulativa fantasi flyga, men ni gör ett misstag när ni försöker erbjuda sådana slutledningar som en del av er offentliga förkunnelse.”

151:2.8

Nu när spänningen var över gratulerade Petrus och Natanael varandra ömsesidigt till sina tolkningar, och med undantag för tvillingarna Alfaios dristade sig var och en av apostlarna till att framföra en tolkning av liknelsen om såningsmannen innan de drog sig tillbaka för natten. Även Judas Iskariot kom fram med en mycket rimlig tolkning. De tolv brukade ofta i sin egen krets försöka fundera ut Mästarens liknelser som om de vore allegorier, men aldrig mer tog de allvarligt på sådana spekulationer. Det här var en mycket nyttig sammankomst för apostlarna och deras medarbetare, i synnerhet eftersom Jesus från denna tid allt mer använde liknelser i samband med sin offentliga förkunnelse.

3. Mer om liknelser

151:3.1

Apostlarna var till den grad intresserade av frågan om liknelser att hela nästa kväll ägnades åt att ytterligare diskutera liknelser. Jesus inledde kvällsmötet med att säga: ”Mina kära, ni måste alltid differentiera er undervisning så att er presentation av sanningen lämpar sig för de sinnen och hjärtan som ni har framför er. När ni står inför en folkmassa med varierande intellekt och temperament kan ni inte tala olika ord till varje grupp av åhörare, men ni kan berätta en historia som förmedlar er undervisning; och då har varje grupp, rentav varje individ, möjlighet att göra sin egen tolkning av er liknelse enligt sina egna intellektuella och andliga gåvor. Ni skall låta ert ljus lysa, men gör det med visdom och omdöme. Ingen tänder en lampa och döljer den med ett kärl eller ställer den under en bänk, utan man sätter den på en hållare så att alla kan se ljuset. Låt mig tala om för er att det i himmelriket inte finns någonting dolt som inte skall göras uppenbart; inte heller finns där några hemligheter som inte till slut skall göras kända. Till slut skall allt detta komma i dagen. Tänk inte endast på folkmassorna och på hur de hör sanningen; tag även er själva i akt hur ni hör. Kom ihåg att jag många gånger har sagt er: Den som har, han skall få mera, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha.”

151:3.2

Den fortsatta diskussionen om liknelser och vidare instruktioner om tolkningen av dem, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:

151:3.3

1. Jesus gav rådet att inte använda vare sig fabler eller allegorier i undervisningen av evangeliets sanningar. Han rekommenderade emellertid ett fritt användande av liknelser, i synnerhet naturliknelser. Han betonade värdet av att använda den analogi som existerar mellan naturens värld och andens värld som ett hjälpmedel i sanningsundervisningen. Han hänvisade ofta till naturens värld som ”den overkliga och flyktiga skuggan av anderealiteter”.

151:3.4

2. Jesus berättade tre eller fyra liknelser ur de hebreiska skrifterna och fäste uppmärksamheten på att denna metod att undervisa inte var helt ny. Den blev emellertid nästan en ny undervisningsmetod, så som han använde den från denna tidpunkt framåt.

151:3.5

3. När Jesus lärde sina apostlar värdet av liknelser fäste han uppmärksamheten på följande punkter:

151:3.6

Liknelsen vänder sig samtidigt till väldigt olika sinnes- och andenivåer. Liknelsen stimulerar fantasin, utmanar omdömet och leder till kritiskt tänkande; den främjar medkänsla utan att väcka antagonism.

151:3.7

Liknelsen utgår från det kända och går vidare till urskillning av det okända. Liknelsen använder det materiella och naturliga som ett hjälpmedel för att introducera det andliga och det övernaturliga.

151:3.8

Liknelser gör det lättare att fatta opartiska moraliska avgöranden. Liknelsen kringgår många fördomar, förser sinnet varsamt med ny sanning och gör allt detta på ett sätt som väcker ett minimum av självförsvar orsakat av personlig förnärmelse.

151:3.9

Att avvisa den sanning som den paraboliska analogin innehåller fordrar en medveten intellektuell handling som direkt föraktar ens ärliga omdöme och opartiska avgörande. Liknelsen lockar via hörselsinnet fram ett tänkande.

151:3.10

När läraren använder liknelser som undervisningsform blir det möjligt för honom att framföra nya och rentav häpnadsväckande sanningar samtidigt som han till stor del undviker all motsättning och yttre sammanstötning med tradition och etablerad auktoritet.

151:3.11

Liknelsen har också den fördelen att den stimulerar minnet av den sanning som förmedlades, när man senare möter samma bekanta situationer.

151:3.12

På detta sätt sökte Jesus underrätta sina anhängare om många av de underliggande orsakerna till hans sätt att allt mer använda liknelser i sin offentliga undervisning.

151:3.13

Mot slutet av kvällens undervisning kommenterade Jesus för första gången liknelsen om såningsmannen. Han sade att liknelsen syftade på två saker: För det första var det en översikt av hans egen verksamhet hittills och en prognos om vad som låg framför honom under återstoden av hans liv på jorden. Och för det andra var det också en antydan om vad apostlarna och andra av rikets budbärare kunde vänta sig i sin verksamhet från generation till generation under tidens gång.

151:3.14

Jesus anlitade också liknelser som bästa möjliga sätt att tillbakavisa Jerusalems religiösa ledares utstuderade försök att tillkännage att allt hans arbete utfördes med hjälp av demoner och djävlarnas furste. Hänvisandet till naturen var i strid mot sådana förklaringar eftersom människorna på den tiden ansåg att alla naturfenomen var en följd av direkt inverkan från andliga varelser och övernaturliga krafter. Han beslöt sig också för detta sätt att undervisa därför att det gjorde det möjligt för honom att förkunna väsentliga sanningar för dem som ville lära känna den bättre vägen, samtidigt som det gav hans fiender mindre möjlighet att ta anstöt och att framföra anklagelser mot honom.

151:3.15

Innan Jesus lät gruppen skingra sig för natten sade han: ”Nu skall jag berätta för er den sista delen av liknelsen om såningsmannen. Jag vill pröva er för att få veta hur ni tar emot följande: Himmelriket är också likt en man som sått goda frön i jorden; och medan han sov om natten och skötte sina sysslor om dagen, grodde fröna och växte, och fastän han inte visste hur det gick till mognade plantan och bar frukt. Först fanns strået, så axet, och sedan fulla korn i axet. Och när sädeskornen var mogna lät han skäran gå, och skörden var bärgad. Hör, du som har öra att höra med.”

151:3.16

Mången gång vände och vred apostlarna dessa ord i sina sinnen, men Mästaren nämnde aldrig igen detta tillägg till liknelsen om såningsmannen.

4. Fler liknelser vid sjöstranden

151:4.1

Följande dag undervisade Jesus folket åter igen från båten och sade: ”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker; men medan han låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Och han svarade tjänarna: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade då sin herre: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ Men han svarade dem och sade: ’Nej, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda; då skall jag säga till dem som skall skörda: ’Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp, och samla sedan vetet i min lada.’”

151:4.2

Efter det att folket hade ställt några frågor berättade Jesus en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sådde i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kan komma för att vila sig på dess grenar.”

151:4.3

”Himmelriket är också som en surdeg som en kvinna tog och satte i tre mått mjöl, och på så sätt blev allt mjöl syrat.”

151:4.4

”Himmelriket är också likt en skatt som låg gömd i en åker och som en man hittade. I sin glädje gick han och sålde allt han ägde för att få pengar att köpa åkern.”

151:4.5

”Med himmelriket är det också som när en köpman sökte efter fina pärlor; och när han hittade en dyrbar pärla gick han ut och sålde allt han ägde för att kunna köpa den utomordentliga pärlan.”

151:4.6

”Med himmelriket är det också som med en not som kastades i sjön, och man fick fisk av alla slag i den. När noten var full drog fiskarna upp den på stranden, där de satte sig ned för att sortera fiskarna; de goda fiskarna samlade de i korgar och de dåliga kastade de bort.”

151:4.7

Många andra liknelser framförde Jesus för folkmassorna. I själva verket undervisade han dem sällan på något annat sätt från och med denna tid. Efter att ha talat i liknelser till en stor allmänhet brukade han under kvällslektionerna utveckla sin undervisning mer utförligt och förklarande för apostlarna och evangelisterna.

5. Besöket i Heresa

151:5.1

Folkmassan fortsatte att växa under veckan. På sabbaten skyndade Jesus upp till bergen, men då söndagsmorgonen kom återvände folkmassorna. Jesus talade till dem tidigt på eftermiddagen efter det att Petrus hade predikat, och när han hade avslutat sade han till apostlarna: ”Folkmassorna har tröttat ut mig; låt oss fara över till andra sidan så att vi får vila en dag.”

151:5.2

På färden över sjön mötte de en av dessa häftiga och plötsliga stormar som är typiska för Galileiska sjön, i synnerhet den tiden på året. Denna vattenmassa ligger drygt två hundra meter under havsytan och omges av höga strandbankar, särskilt i väster. Det finns djupa klyftor som leder upp från sjön in i bergen, och när den upphettade luften under dagen stiger upp och stannar över sjön, tenderar den svalnande luften i klyftorna efter solnedgången att störta ned mot sjön. Dessa stormvindar uppstår plötsligt och försvinner ibland lika snabbt.

151:5.3

Det var just en sådan kvällsstorm som överraskade båten som förde Jesus över till andra stranden denna söndagskväll. Tre andra båtar med en del av de yngre evangelisterna följde efter. Stormen var häftig trots att den höll sig till denna del av sjön och inga tecken på storm syntes på den västra stranden. Stormen var så hård att vågorna började slå över båten. Den hårda vinden hade slitit loss seglet innan apostlarna hann reva det, och de var nu helt beroende av årorna då de mödosamt arbetade sig fram mot stranden som låg på närmare tre kilometers avstånd.

151:5.4

Under tiden låg Jesus och sov i aktern av båten under ett litet skyddstak. Mästaren var uttröttad när de lämnade Betsaida, och det var för att få vila som han hade bett dem att ta honom över till andra sidan av sjön. Dessa tidigare fiskare var starka och erfarna roddare, men det här var en av de värsta stormar de någonsin hade råkat ut för. Fastän vinden och vågorna kastade deras båt hit och dit som en leksaksbåt, sov Jesus ostört vidare. Petrus satt vid den högra åran nära aktern. När båten började fyllas med vatten lämnade han sin åra, rusade över till Jesus, skakade om honom häftigt för att väcka honom, och när Jesus hade vaknat sade Petrus: ”Mästare, vet du inte att vi är mitt inne i en våldsam storm? Om du inte räddar oss går vi alla under.”

151:5.5

När Jesus kom ut i regnet såg han först på Petrus, och sedan han hade kisat in i mörkret på de kämpande roddarna vände han igen blicken mot Simon Petrus, som i sin upprördhet ännu inte hade återvänt till sin åra, och sade: ”Varför är ni alla så fulla av rädsla? Var är er tro? Frid, lugna ned er.” Jesus hade knappt hunnit yttra denna tillrättavisning till Petrus och de övriga apostlarna, han hade knappt hunnit be Petrus söka frid för att lugna sin upprörda själ då störningen i atmosfären, som hade funnit sin jämvikt, förbyttes i ett stort lugn. De arga vågorna lade sig nästan genast medan de mörka molnen, som hade tömt sig i en kort skur, försvann och stjärnorna lyste på himlen ovan. Så vitt vi kan bedöma var allt detta enbart tillfälligheter, men apostlarna, i synnerhet Petrus, höll alltid denna händelse för ett naturmirakel. Det var särskilt lätt för den tidens människor att tro på naturmirakel, då de var fast övertygade om att hela naturen var en företeelse som direkt kontrollerades av andekrafter och övernaturliga varelser.

151:5.6

Jesus förklarade tydligt för de tolv att han hade talat till deras upprörda andar och vänt sig till deras av rädsla irrande sinnen, att han inte hade befallt elementen att lyda hans ord, men det tjänade ingenting till. Mästarens anhängare gav alltid envist sin egen tolkning åt alla sådana händelser som berodde på tillfälligheter. Från och med denna dag ansåg de definitivt att Mästaren hade absolut makt över naturens element. Petrus tröttnade aldrig på att berätta hur ”till och med vinden och vågorna lyder honom.”

151:5.7

Det var sent på kvällen när Jesus och hans medarbetare nådde stranden, och då det var en lugn och vacker natt övernattade de alla i båtarna och gick iland först kort efter soluppgången nästa morgon. När de hade samlats, omkring fyrtio allt som allt, sade Jesus: ”Låt oss gå upp i bergen där borta och stanna några dagar medan vi tänker över problemen i Faderns rike.”

6. Den vanvettige i Heresa

151:6.1

Fastän största delen av den närliggande östra stranden höjde sig svagt sluttande mot höglandet längre bort, fanns det just vid denna plats en brant bergskulle där stranden på vissa ställen stupade tvärbrant ned i sjön. Jesus pekade upp mot sidan av den närbelägna bergskullen och sade: ”Låt oss gå upp på denna bergssluttning för att inta vår frukost och vila och samtala på något skyddat ställe.”

151:6.2

Hela denna bergssluttning var full av grottor som hade huggits ut ur berget. Många av dessa fördjupningar var forntida gravkamrar. Ungefär halvvägs upp längs bergssluttningen på ett litet, relativt jämnt ställe fanns den lilla byn Heresas gravgård. När Jesus och hans medarbetare passerade nära denna gravplats rusade en vanvettig som bodde i dessa bergsgrottor fram till dem. Denne galne man var välkänd i trakten och hade en tid varit fjättrad med bojor och kättingar i en av grottorna. Han hade för länge sedan brutit sönder sina bojor och strövade nu fritt omkring bland gravarna och de övergivna gravkamrarna.

151:6.3

Denne man, som hette Amos, led av ett periodiskt återkommande vansinne. Det fanns långa tidsperioder då han kunde skaffa sig lite kläder och klara sig ganska bra bland sina medmänniskor. Under en av dessa ljusa mellanperioder hade han farit över till Betsaida, där han hade hört Jesus och apostlarna predika och då blivit en som halvhjärtat trodde på rikets evangelium. Men snart började igen ett stormigt skede i hans lidande och han flydde till gravarna där han jämrade sig, skrek högt och betedde sig så att han injagade skräck i alla som råkade möta honom.

151:6.4

När Amos kände igen Jesus föll han ned vid hans fötter och utropade: ”Jag känner dig Jesus, men jag är besatt av många djävlar och jag bönfaller dig att inte plåga mig.” Denne man trodde uppriktigt att hans tidvisa mentala lidande orsakades av att onda eller orena andar vid sådana tillfällen trängde in i honom och tog hans sinne och kropp i sitt våld. Hans svårigheter var till största delen emotionella—hans hjärna var inte allvarligt skadad.

151:6.5

Jesus såg ned på mannen som låg hopkrupen likt ett djur vid hans fötter, böjde sig ned, tog honom i handen, reste upp honom och sade: ”Amos, du är inte besatt av en djävul; du har redan hört den goda nyheten att du är en son till Gud. Jag befaller dig att komma ut ur detta anfall.” Och när Amos hörde Jesus tala dessa ord skedde en sådan förändring i hans intellekt att han genast återfick sitt rätta sinne och sin normala kontroll över känslorna. Nu hade redan en ansenlig folkhop samlats från den närbelägna byn, och dessa människor, utökade med svinherdarna från höglandet ovanför dem, blev förvånade att se den vanvettige sitta tillsammans med Jesus och hans anhängare, vid sitt sinnes fulla bruk och fritt samtalande med dem.

151:6.6

När svinherdarna rusade in i byn för att sprida nyheten om tämjandet av den sinnessjuke gick hundarna till anfall mot en liten och oövervakad hjord om ett trettiotal svin och drev de flesta av dem ut över stupet i sjön. Det var denna tillfälliga händelse, i förening med Jesu närvaro och det förment mirakulösa botandet av den galne, som gav upphov till legenden att Jesus hade botat Amos genom att driva ut en legion djävlar från honom, och att djävlarna hade gått in i svinen och fått dem att genast huvudstupa störta sig till sin undergång i sjön nedanför. Innan dagen var till ända hade svinherdarna spritt ut informationen om händelsen, och hela byn trodde på den. Amos trodde i högsta grad på denna berättelse. Han såg svinen tumla över bergskanten kort efter det att hans plågade sinne hade lugnat sig, och han trodde alltid att de tog med sig själva de onda andar som så länge hade pinat och plågat honom. Detta hade mycket att göra med att hans tillfrisknande blev bestående. Det är likaså sant att Jesu apostlar (utom Tomas) trodde att episoden med svinen hade ett direkt samband med att Amos blev botad.

151:6.7

Jesus fick inte den vila han sökte. Under största delen av den dagen ansattes han av människor som kom för att de hade hört att Amos hade blivit botad och som attraherades av berättelsen om att demonerna hade gått ut ur den galne och in i svinhjorden. Sedan, efter endast en natts vila, väcktes Jesus och hans vänner av en delegation av dessa svinuppfödande icke-judar, som hade kommit för att enträget be honom avlägsna sig därifrån. Deras talesman sade till Petrus och Andreas: ”Fiskare från Galiléen, avlägsna er från oss och tag er profet med er. Vi vet att han är en helig man, men vårt lands gudar känner honom inte och det finns risk för att vi förlorar många svin. Rädslan för er har kommit över oss, och vi ber er gå bort härifrån.” När Jesus hörde dem sade han till Andreas: ”Låt oss återvända till vårt ställe.”

151:6.8

När de var färdiga att ge sig iväg bad Amos innerligt Jesus om att få följa med dem tillbaka, men Mästaren ville inte ge sitt samtycke. Jesus sade till Amos: ”Glöm inte att du är en Guds son. Återvänd till ditt eget folk och visa dem vad stort Gud har gjort för dig.” Och Amos vandrade omkring och berättade att Jesus hade drivit ut en legion djävlar från hans plågade själ, och att dessa onda andar hade gått in i en hjord av svin och drivit dem till en snabb förintelse. Han upphörde inte förrän han hade gått till alla städer i Dekapolis och förkunnat vad stort Jesus hade gjort för honom.


◄ Kapitel 150
Toppen
Kapitel 152 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.