◄ Kapitel 149
Del 4 ▲
Kapitel 151 ►
Kapitel 150

Den tredje predikoturen

PÅ SÖNDAGSKVÄLLEN den 16 januari år 29 e.Kr. kom Abner tillsammans med Johannes apostlar till Betsaida, och följande dag höll de ett gemensamt möte med Andreas och Jesu apostlar. Abner och hans medarbetare hade sitt högkvarter i Hebron, och de hade för vana att från tid till annan komma upp till Betsaida för dessa sammankomster.

150:0.2

Bland de många ärenden som behandlades vid denna gemensamma konferens var bruket att smörja de sjuka med vissa sorts oljor samtidigt som man bad för deras helande. Jesus avböjde igen att delta i deras diskussioner eller att kommentera deras slutsatser. Johannes apostlar hade alltid använt smörjelseoljan i sin omvårdnad av de sjuka och lidande, och de ville göra denna sed till ett enhetligt bruk inom båda grupperna, men Jesu apostlar vägrade att låta binda sig till en sådan regel.

150:0.3

Tisdagen den 18 januari anslöt sig de testade evangelisterna, omkring sjuttiofem till antalet, till de tjugofyra i Sebedaios hus i Betsaida, som förberedelse innan de sändes ut på den tredje predikofärden i Galiléen. Denna tredje missionsresa fortgick under en period av sju veckor.

150:0.4

Evangelisterna sändes ut i grupper om fem, medan Jesus och de tolv största delen av tiden färdades tillsammans, men apostlarna gick ut två och två för att döpa troende när tillfället så krävde. Under en period av nästan tre veckor arbetade också Abner och hans medarbetare tillsammans med evangelistgrupperna, gav dem råd och döpte troende. De besökte Magdala, Tiberias, Nasaret och alla de främsta städerna och byarna i mellersta och södra Galiléen, alla de platser som tidigare hade besökts och många andra. Detta var deras sista budskap till Galiléen, med undantag för de norra delarna.

1. Kvinnornas evangelistkår

150:1.1

Av allt det dristiga som Jesus gjorde under sitt jordiska livsskede var hans oväntade uttalande på kvällen den 16 januari det som väckte mest förvåning: ”I morgon skall vi förordna tio kvinnor till rikets verksamhet.” I början av den två veckor långa period som apostlarna och evangelisterna skulle vara borta från Betsaida på sin ledighet, bad Jesus att David skulle kalla hem sina föräldrar och att han skulle sända budbärare för att kalla till Betsaida de tio fromma kvinnor som hade varit inkopplade i skötseln av det tidigare lägret och tältsjukhuset. Dessa kvinnor hade alla lyssnat till den undervisning som de unga evangelisterna hade fått, men det hade aldrig fallit vare sig dem eller deras lärare in att Jesus skulle drista sig till att förordna kvinnor att undervisa i rikets evangelium och vårda sig om de sjuka. Dessa tio kvinnor som Jesus utvalde och bemyndigade var: Susanna, dotter till den tidigare chasan vid synagogan i Nasaret; Johanna, hustru till Herodes Antipas förvaltare Kusas; Elisabet, dotter till en förmögen jude från Tiberias och Sepforis; Marta, äldre syster till Andreas och Petrus; Rakel, svägerska till Mästarens köttslige broder Juda; Nasanta, dotter till den syriska läkaren Elman; Milka, en kusin till aposteln Tomas; Rut, äldsta dotter till Matteus Levi; Celta, dotter till en romersk officer och Agaman, en änka från Damaskus. Senare utökade Jesus denna grupp med två kvinnor: Maria Magdalena och Rebecka, dotter till Josef från Arimataia.

150:1.2

Jesus gav dessa kvinnor fria händer att bygga upp sin egen organisation och anvisade Judas att förse dem med medel för utrustning och packdjur. De tio valde Susanna till sin ledare och Johanna till sin kassörska. Från denna tid framåt anskaffade de själva sina penningmedel; aldrig mer behövde de understöd av Judas.

150:1.3

Det var högst förvånande på den tiden, då kvinnor inte ens hade tillträde till huvuddelen av synagogan (de var begränsade till kvinnornas läktare), att se dem erkännas som auktoriserade lärare i rikets nya evangelium. Den instruktion som Jesus gav dessa tio kvinnor när han förordnade dem till undervisnings- och omvårdnadsarbete var en emancipationsförkunnelse som för all tid befriade alla kvinnor. Mannen skulle inte längre betrakta kvinnan som andligen underlägsen. Detta var en avgjord chock även för de tolv apostlarna. Trots att de många gånger hade hört Mästaren säga att det ”i himmelriket finns varken rik eller fattig, fri eller slav, man eller kvinna, utan alla är likvärdigt Guds söner och döttrar”, var de verkligen överväldigade när han nämnde att han officiellt tänkte förordna dessa tio kvinnor till religionslärare och även låta dem färdas omkring med Jesus och apostlarna. Hela landet var i uppståndelse över detta förfarande, och Jesu fiender drog stor fördel av detta förfarande, men överallt stod de kvinnor som trodde på det goda budskapet trofast bakom sina utvalda systrar och gav sitt otvetydiga samtycke till detta senkomna erkännande av kvinnans plats i det religiösa arbetet. Denna frigörelse av kvinnorna, vilken gav dem deras rättmätiga erkännande, tillämpades av apostlarna omedelbart efter det att Mästaren hade lämnat världen, om än man under senare generationer återgick till de gamla sederna. Under den kristna kyrkans tidiga tider kallades de kvinnliga lärarna och omvårdarna diakonissor, och de åtnjöt allmänt anseende. Men fastän Paulus i teorin godkände allt detta, införlivade han det aldrig riktigt med sin egen inställning och fann det personligen svårt att tillämpa i praktiken.

2. Uppehållet i Magdala

150:2.1

När apostlasällskapet lämnade Betsaida färdades kvinnorna längst bak. Under mötena satt de alltid framme i en grupp, till höger sett från talaren. Mer och mer kvinnor hade börjat tro på rikets evangelium, och när de hade önskat föra personliga samtal med Jesus eller någon av apostlarna hade det gett upphov till många svårigheter och en förlägenhet utan slut. Nu förändrades allt detta. När någon av de kvinnliga troende önskade träffa Mästaren eller samtala med apostlarna gick hon till Susanna, och i sällskap med en av de tolv kvinnliga evangelisterna gick hon sedan genast för att träffa Mästaren eller en av hans apostlar.

150:2.2

Det var i Magdala som kvinnorna först bevisade sin nytta och visade hur klokt det hade varit att ta dem med. Andreas hade gett ganska stränga förhållningsregler för sina medarbetare när det gällde att bedriva personligt arbete bland kvinnor, i synnerhet bland kvinnor av tvivelaktig karaktär. När sällskapet kom till Magdala fanns det inga hinder för dessa tio kvinnliga evangelister att bege sig till de illa beryktade områdena och predika det glada budskapet direkt för alla dem som höll till där. Och när de besökte de sjuka kunde dessa kvinnor komma mycket nära i omvårdnaden av sina lidande systrar. Som resultat av dessa tio kvinnors verksamhet (senare kända som de tolv kvinnorna) på denna ort vanns Maria Magdalena för riket. Genom en rad olyckliga omständigheter och som följd av den inställning som det respektabla samhället har till kvinnor som gör sig skyldiga till sådana omdömesfel, hade denna kvinna hamnat i ett av de skändliga tillhållen i Magdala. Det var Marta och Rakel som gjorde klart för Maria att rikets dörrar var öppna även för sådana som hon. Maria trodde det glada budskapet och döptes nästa dag av Petrus.

150:2.3

Maria Magdalena blev den mest effektiva evangelieläraren i denna grupp om tolv kvinnliga evangelister. Hon avskiljdes för denna tjänst, tillsammans med Rebecka, i Jotapata omkring fyra veckor efter sin omvändelse. Maria och Rebecka fortsatte tillsammans med de övriga i denna grupp att under återstoden av Jesu liv på jorden troget och effektivt arbeta för upplysandet och upplyftandet av sina förtryckta systrar. När den sista och tragiska episoden i Jesu livsdrama utspelades, när alla apostlar utom en flydde, var dessa kvinnor närvarande, och inte en enda förnekade eller förrådde honom.

3. Sabbat i Tiberias

150:3.1

Andreas hade enligt Jesu instruktioner gett kvinnorna i uppdrag att ordna apostlasällskapets sabbatsgudstjänster. Det betydde naturligtvis att de inte kunde hållas i den nya synagogan. Kvinnorna valde Johanna att ansvara för detta tillfälle, och mötet hölls i bankettsalen i Herodes nya palats, då Herodes vistades i Julias i Pereen. Johanna läste ur skrifterna om kvinnans arbete i Israels religiösa liv och hänvisade till Mirjam, Debora, Ester och andra.

150:3.2

Sent den kvällen höll Jesus för den förenade gruppen ett minnesvärt anförande om ”Magi och vidskepelse”. På den tiden ansågs uppkomsten av en klar och som man trodde ny stjärna vara ett tecken på att en storman hade fötts på jorden. Då en sådan stjärna nyligen hade observerats frågade Andreas Jesus om dessa trosföreställningar var väl grundade. I sitt långa svar på Andreas fråga gick Jesus grundligt in på hela ämnet om människans vidskepelse. Det uttalande som Jesus vid den tiden gjorde kan enligt nutida språkbruk sammanfattas som följer:

150:3.3

1. Stjärnornas banor på himlen har inget som helst att göra med händelserna i människans liv på jorden. Astronomin är ett behörigt utövande av vetenskap, men astrologin är en mängd vidskeplig villfarelse som inte har någon plats i rikets evangelium.

150:3.4

2. En undersökning av de inre organen i ett nyligen dödat djur kan inte avslöja något om vädret, framtida händelser eller människornas levnadsförlopp.

150:3.5

3. De avlidnas andar kommer inte tillbaka för att stå i kontakt med sina familjer eller sina tidigare vänner bland de levande.

150:3.6

4. Amuletter och reliker kan inte bota sjukdomar, avvärja olyckor eller påverka onda andar. Tron på att man med några sådana materiella medel kan påverka den andliga värden är inget annat än grov vidskepelse.

150:3.7

5. Att dra lott är inte en metod ägnad att utröna den gudomliga viljan, fastän det kan vara ett behändigt sätt att lösa många mindre problem. Sådana resultat är helt och hållet en fråga om materiella tillfälligheter. Det enda sättet att kommunicera med den andliga världen inbegrips i mänsklighetens andeutrustning, i Faderns ande i människans inre samt Sonens utgjutna ande och den Oändlige Andens allestädes närvarande inflytande.

150:3.8

6. Spådomar, trolldom och häxeri är vidskepligheter hos okunniga sinnen, liksom även magins falska föreställningar. Tron på magiska nummer, omen om god tur och förebådare av dålig tur, är ren och ogrundad vidskepelse.

150:3.9

7. Uttydandet av drömmar är till stor del ett vidskepligt och grundlöst system av okunnig och fantasifull spekulation. Rikets evangelium får inte ha något gemensamt med den primitiva religionens siarepräster.

150:3.10

8. Goda eller onda andar kan inte finnas i materiella symboler av lera, trä eller metall. Avgudar är inget mer än materialet som de är gjorda av.

150:3.11

9. De förfaranden som tjusare, trollkarlar, magiker och häxmästare använder härstammar från vidskepelsen bland egyptierna, assyrierna, babylonierna och de forna kananéerna. Amuletter och allehanda besvärjelser och formler är kraftlösa både för att vinna goda andars beskydd och för att avvärja förment onda andar.

150:3.12

10. Han blottade och fördömde deras tro på trollformler, eldprov, förhäxande, förbannelser, järtecken, kärleksblomster, knutiga snören och alla andra former av ovettig och förslavande vidskepelse.

4. Apostlarna sänds ut parvis

150:4.1

Nästa kväll efter att ha sammankallat de tolv apostlarna, Johannes apostlar och den nyligen förordnade kvinnogruppen, sade Jesus: ”Ni ser själva att skörden är riklig men att arbetarna är få. Låt oss alla därför be till skördens Herre att han sänder ut ännu fler arbetare till sina fält. Medan jag dröjer kvar här för att trösta och instruera de yngre lärarna, vill jag sända ut de äldre två och två så att de må snabbt röra sig över hela Galiléen och predika rikets evangelium medan det ännu är lagligt och lugnt.” Sedan bestämde han apostlaparen så som han önskade att de skulle gå ut, nämligen: Andreas och Petrus, Jakob och Johannes Sebedaios, Filippos och Natanael, Tomas och Matteus, Jakob och Judas Alfaios, Simon Seloten och Judas Iskariot.

150:4.2

Jesus kom överens om den dag han skulle sammanträffa med de tolv i Nasaret, och när de skiljdes åt sade han: ”Gå inte på denna missionsresa till någon icke-judisk stad, inte heller till Samarien, utan gå i stället till de förlorade fåren i Israels hus. Predika rikets evangelium och förkunna den frälsande sanningen att människan är en son till Gud. Kom ihåg att lärjungen knappast är förmer än sin lärare eller en tjänare förmer än sin herre. Det är tillräckligt för lärjungen att vara likvärdig med sin lärare och för tjänaren att bli lik sin herre. Om man har vågat kalla husets herre Belsebubs medarbetare, hur mycket mer skall man inte säga så om dem som är hans husfolk! Men var inte rädda för dessa trolösa fiender. Jag säger er att det inte finns någonting gömt som inte skall komma i dagen, inte någonting dolt som inte skall bli känt. Det som jag privat har lärt er, predika det med visdom i offentligheten. Det som jag har uppenbarat för er i det inre rummet, det skall ni i sinom tid förkunna från hustaken. Och jag säger till er, mina vänner och lärjungar, var inte rädda för dem som kan döda kroppen men som inte kan förinta själen. Sätt hellre er tillit till Honom som kan livnära kroppen och frälsa själen.

150:4.3

”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Och dock säger jag er att inte en enda av dem glöms bort i Guds ögon. Vet ni inte att till och med era hårstrån är räknade? Var alltså inte rädda; ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Skäms inte för min förkunnelse; gå ut och förkunna fred och god vilja, men misstag er inte—fred åtföljer inte alltid er predikan. Jag kom för att ge fred till jorden, men när människorna förkastar min gåva blir följden splittring och förvirring. När alla i en familj tar emot rikets evangelium råder sannerligen frid i det huset; men när några i familjen träder in i riket och andra avvisar evangeliet kan en sådan splittring endast leda till sorg och bekymmer. Arbeta flitigt med att rädda hela familjen, så att inte en mans husfolk blir hans fiender. Men när ni har gjort ert yttersta för alla i varje familj, säger jag er att den som älskar far eller mor mer än detta evangelium inte är värd riket.”

150:4.4

När de tolv hade hört dessa ord gjorde de sig redo för avfärd. De kom inte samman igen innan de samlades i Nasaret för att sammanträffa med Jesus och de övriga lärjungarna, så som Mästaren hade bestämt.

5. Vad skall jag göra för att bli frälst?

150:5.1

En kväll i Sunem efter det att Johannes apostlar hade återvänt till Hebron och Jesu apostlar hade sänts ut två och två, när Mästaren var sysselsatt med att undervisa en grupp om tolv yngre evangelister, som arbetade under ledning av Jakob, samtidigt med de tolv kvinnorna, ställde Rakel denna fråga till Jesus: ”Mästare, vad skall vi svara när kvinnorna frågar oss: ’Vad skall jag göra för att bli frälst?’” När Jesus fick höra denna fråga svarade han:

150:5.2

”När män och kvinnor frågar ’vad skall vi göra för att bli frälsta?’, skall ni svara: Tro detta rikets evangelium, tag emot den gudomliga förlåtelsen. Genom tron lär kännas vid Guds inneboende ande, vars mottagande gör dig till en son till Gud. Har ni inte läst i skrifterna där det står: ’I Herren har jag rättfärdighet och styrka’ eller stället där Fadern säger: ’Min rättfärdighet är nära; min frälsning har utgivits, och mina armar skall omsluta mitt folk.’ ’Min själ skall fröjda sig i kärleken hos min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad och höljt mig i sin rättfärdighets mantel.’ Har ni inte heller läst om Fadern att hans namn skall vara: ’Herren vår rättfärdighet’? ’Tag bort egenrättfärdighetens smutsiga trasor och klä min son i den gudomliga rättfärdighetens och den eviga frälsningens högtidsdräkt.’ Det är för evigt sant att ’den rättfärdige skall leva genom sin tro.’ Inträdet till Faderns rike är helt fritt, men framåtskidande—tillväxt i nåd—är avgörande för att förbli kvar däri.

150:5.3

”Frälsningen är Faderns gåva, och den uppenbaras av hans Söner. Mottagandet i tro å din sida gör dig delaktig av den gudomliga naturen, gör dig till en son eller dotter till Gud. Genom tro blir du rättfärdigad, genom tro blir du frälst och genom denna samma tro förs du evigt framåt på den framåtskridande och gudomliga fulländningens väg. Genom tro blev Abraham rättfärdigad och genom Melkisedeks förkunnelse blev han medveten om frälsningen. Under alla tidsåldrar har denna samma tro frälst människornas söner, men nu har en Son kommit ut från Fadern för att göra frälsningen mer verklig och godtagbar.”

150:5.4

När Jesus hade slutat tala utbröt ett stort jubel bland dem som hade lyssnat till dessa nåderika ord, och alla fortsatte de under de dagar som följde att förkunna rikets evangelium med ny kraft och med förnyad energi och entusiasm. Kvinnorna fröjdade sig desto mer av att veta att även kvinnor ingick i dessa planer för etablerandet av himmelriket på jorden.

150:5.5

Som sammanfattning av sitt slutliga uttalande sade Jesus: ”Du kan inte köpa frälsning; du kan inte förtjäna ihop rättfärdighet. Frälsningen är Guds gåva, och rättfärdigheten är den naturliga frukten i det av anden födda liv som rikets söner lever. Du blir inte frälst därför att du lever ett rättfärdigt liv, utan du lever ett rättfärdigt liv därför att du redan har blivit frälst, har insett att ditt sonskap är en gåva från Gud och tjänande i riket är jordelivets högsta fröjd. När människorna tror detta evangelium, vilket är en uppenbarelse av Guds godhet, leds de till en frivillig omvändelse från allt det som de vet är synd. Insikten om ens sonskap är oförenlig med lusten att synda. Rikets troende hungrar efter rättfärdighet och törstar efter gudomlig fulländning.”

6. Kvällslektionerna

150:6.1

Vid kvällssamtalen behandlade Jesus många ämnen. Under återstoden av denna rundtur—innan de alla återförenades i Nasaret—diskuterade han ”Guds kärlek”, ”drömmar och visioner”, ”ondsinthet”, ”ödmjukhet och saktmod”, ”mod och lojalitet”, ”musik och gudsdyrkan”, ”tjänande och lydnad”, ”stolthet och förmätenhet”, ”förlåtelse i förhållande till omvändelse”, ”fred och fulländning”, ”förtal och avund”, ”ondska, synd och frestelse”, ”tvivel och otro”, ”visdom och dyrkan”. Under de äldre apostlarnas frånvaro deltog dessa yngre grupper av både män och kvinnor mer otvunget i dessa diskussioner med Mästaren.

150:6.2

Efter det att ha tillbringat två eller tre dagar med en grupp om tolv evangelister gick Jesus vidare för att förena sig med en annan grupp, ty Davids budbärare höll honom informerad om var alla dessa arbetare fanns och hur de rörde sig. Då detta var kvinnornas första tur tillbringade de en större del av tiden i Jesu sällskap. Genom budbärartjänsten hölls var och en av dessa grupper fullt informerad om hur predikoturen framskred, och att få nyheter från andra grupper var alltid en källa till uppmuntran för dessa utspridda och åtskilda arbetare.

150:6.3

Innan de skiljdes åt hade de kommit överens om att de tolv apostlarna tillsammans med evangelisterna och kvinnornas kår skulle samlas i Nasaret för att sammanträffa med Mästaren fredagen den 4 mars. Följaktligen började omkring denna tid dessa olika grupper av apostlar och evangelister från alla delar av mellersta och södra Galiléen röra sig i riktning mot Nasaret. Vid mitten av eftermiddagen hade Andreas och Petrus, som var de sista, nått fram till det läger som var beläget i bergslandet norr om staden och som hade ställts i ordning av dem som kom tidigt. Detta var första gången Jesus besökte Nasaret efter att ha börjat sin offentliga verksamhet.

7. Vistelsen i Nasaret

150:7.1

Denna fredagseftermiddag vandrade Jesus omkring i Nasaret helt utan att någon lade märke till eller kände igen honom. Han gick förbi sitt barndomshem och snickeriverkstaden samt tillbringade en halv timme på bergskullen, som under pojkåren hade varit ett så kärt ställe för honom. Inte sedan Johannes döpte honom i Jordanfloden hade en sådan flod av mänskliga emotioner vält upp i hans själ. När han var på väg ned från bergskullen hörde han det bekanta ljudet av trumpetstötarna som tillkännagav solens nedgång, just så som han så många, många gånger hade hört det när han som pojke växte upp i Nasaret. Innan han återvände till lägret gick han ned förbi synagogan där han hade gått i skola och lät sitt sinne genomströmmas av många minnen från barndomens dagar. Tidigare under dagen hade Jesus sänt Tomas för att ordna med synagogans föreståndare så att han kunde predika vid sabbatens morgongudstjänst.

150:7.2

Folket i Nasaret hade aldrig varit kända för fromhet och rättfärdigt leverne. Med åren blev denna by allt mer besmittad av de låga moralnormerna i det närbelägna Sepforis. Under hela Jesu ungdoms- och yngre mandomstid hade åsikterna i Nasaret varit delade om honom. Mången kände sig förnärmad när han flyttade till Kafarnaum. Även om invånarna i Nasaret hade hört mycket om vad deras tidigare timmerman hade gjort, var de sårade över att han aldrig hade inkluderat sin födelseby i någon av sina tidigare predikoturer. De hade förvisso hört om Jesu berömmelse, men flertalet av invånarna var arga för att han inte hade gjort någon av sina stora gärningar i sin ungdoms stad. I månader hade folket i Nasaret mycket diskuterat Jesus, men allmänt taget var deras åsikter om honom negativa.

150:7.3

Således fann sig Mästaren inte i en välkomnande atmosfär vid sin hemkomst utan i en avgjort fientlig och ytterst kritisk omgivning. Men detta var inte allt. Hans fiender, som visste att han skulle tillbringa sabbaten i Nasaret och som förmodade att han skulle tala i synagogan, hade anställt ett stort antal råbarkade och ohövliga män att ofreda honom och på alla möjliga sätt ställa till bråk.

150:7.4

De flesta av Jesu äldre vänner, inklusive den beundrande chasan-läraren från hans ungdom, var döda eller hade lämnat Nasaret, och den yngre generationen var benägen att vara förnärmad över hans berömmelse. De mindes inte hans tillgivenhet för sin fars familj tidigt i hans liv, och de var bittra i sin kritik av hans försummelse att besöka sin bror och sina gifta systrar som bodde i Nasaret. Inställningen hos Jesu familj gentemot honom hade också tenderat att öka denna ovänliga stämning bland invånarna. De ortodoxa bland judarna dristade sig rentav att kritisera Jesus för att han denna sabbatsmorgon vandrade alltför snabbt på sin väg till synagogan.

8. Sabbatsgudstjänsten

150:8.1

Denna sabbat var en vacker dag, och hela Nasaret—vänner såväl som fiender—kom för att höra denna tidigare invånare i deras stad föreläsa i synagogan. Många i apostlarnas följe fick stanna utanför synagogan; det fanns inte rum för alla som hade kommit för att lyssna till honom. När Jesus var en ung man hade han ofta talat på detta ställe för gudsdyrkan, och när synagogans föreståndare denna morgon räckte honom rullen med de heliga texterna, ur vilken han skulle läsa skriftens text, tycks ingen av de närvarande komma ihåg att rullen var samma handskrift som han hade skänkt till synagogan.

150:8.2

Gudstjänsten hölls denna dag precis på samma sätt som då Jesus hade deltagit i den som pojke. Han steg upp på talarpodiet tillsammans med synagogans föreståndare och gudstjänsten började med uppläsningen av två böner: ”Välsignad är Herren, världens Konung, som formar ljuset och skapar mörkret, som stiftar fred och skapar allt som är; som i sin barmhärtighet ger ljus åt jorden och åt dem som bor på den, och som i sin godhet dag för dag och varje dag förnyar skapelsens verk. Välsignad är Herren vår Gud för härligheten i hans händers verk och för de ljusgivande källor som han har gjort till sin ära. Sela. Välsignad är Herren vår Gud som har format ljusets källor.”

150:8.3

Efter en stunds paus bad de igen: ”Med stor kärlek har Herren vår Gud älskat oss, och med mycket överflödande medlidande har han, vår Fader och vår Konung, haft medlidande med oss för våra fäders skull som förtröstade på honom. Du lärde dem livets stadgar; ha misskund med oss och undervisa oss. Upplys våra ögon så att vi kan se in i lagen; förmå våra hjärtan att hålla fast vid dina bud; förena våra hjärtan till att älska och frukta ditt namn, och vi skall inte få skämmas i världen utan ände. Ty du är en Gud som bereder frälsning, och oss har du utvalt bland alla folk och tungomål, och i sanning har du fört oss nära ditt stora namn—sela—för att vi kärleksfullt må prisa dig den ende. Välsignad är Herren, som i kärlek har utvalt sitt folk Israel.”

150:8.4

Församlingen läste sedan upp shema, den judiska trosbekännelsen. Denna ritual bestod i att återge talrika ställen ur lagen och angav att deltagarna i gudstjänsten tog på sig himmelrikets ok samt även budens ok, så som dessa gällde dag och natt.

150:8.5

Och sedan följde den tredje bönen: ”Sannerligen är du Jahve, vår Gud och våra fäders Gud; vår Konung och våra fäders Konung; vår Frälsare och våra fäders Frälsare; vår Skapare och vår frälsnings klippa; vår hjälp och vår befriare. Ditt namn är från evigheten, och det finns ingen annan Gud än du. En ny sång sjöng de befriade till ditt namn vid havsstranden; tillsammans prisade de alla dig och erkände dig som Konung, och sade: Jahve skall härska i välden utan ände. Välsignad är Herren som frälser Israel.”

150:8.6

Synagogans föreståndare intog sedan sin plats framför arken, eller kistan som innehöll de heliga skrifterna, och började läsa upp de nitton lovprisande bönerna eller välsignelserna. Men vid detta tillfälle var det önskvärt att förkorta denna del av gudstjänsten för att ge den värderade gästen mer tid för sin föreläsning. Följaktligen lästes endast den första och den sista av välsignelserna. Den första lydde: ”Välsignad är Herren vår Gud, och våra fäders Gud, Abrahams Gud, och Isaks Gud, och Jakobs Gud; den stora, den mäktiga och den fruktansvärda Gud, som visar barmhärtighet och vänlighet, som skapar allt som är, som minns alla nåderika löften till fäderna och som i sin kärlek ger deras barnbarn en frälsare för sitt eget namns skull. O, Konung, hjälpare, frälsare och sköld! Välsignad är du, o Jahve, Abrahams sköld.”

150:8.7

Sedan följde den sista välsignelsen: ”O, giv ditt folk Israel en storartad fred för evigt, ty du är Konung och Herre över all fred. Och det är gott i dina ögon att alltid och i varje stund välsigna Israel med fred. Välsignad är du Jahve, som välsignar ditt folk Israel med fred.” Församlingen såg inte på föreståndaren när han läste upp välsignelserna. Efter välsignelserna framförde han en informell bön som lämpade sig för tillfället, och när den var avslutad stämde hela församlingen in i att säga amen.

150:8.8

Därefter gick chasan över till arken och tog fram en rulle, som han gav åt Jesus så att han kunde läsa skriftens text. Det var brukligt att kalla sju personer att läsa inte mindre än tre verser från lagen, men vid detta tillfälle avstod man från denna sed för att gästen skulle få läsa den text han själv valde. Jesus tog rullen, reste sig och började läsa från Femte Moseboken: ”Ty detta bud som jag ger er idag är inte fördolt för er, inte heller är det långt borta. Det är inte i himmelen, så att ni skulle behöva säga: Vem skall för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan göra efter det? Det är inte heller på andra sidan havet, så att ni skulle behöva säga: Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan göra efter det? Nej, livets ord är dig mycket nära, där du är och i ditt hjärta, så att du kan vara medveten om det och göra efter det”.

150:8.9

Och när han hade läst färdigt ur lagen övergick han till Jesaja och började läsa: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att förkunna frigörelse för de fångna och återvinning av synen för de blinda, till att befria de förtryckta och till att förkunna Herrens nådeår.”

150:8.10

Jesus rullade ihop boken, gav den tillbaka till föreståndaren för synagogan, satte sig och började tala till folket. Han inledde med att säga: ”Idag har dessa skriftens ord gått i uppfyllelse.” Sedan talade Jesus i nästan femton minuter över ämnet ”Guds söner och döttrar”. Många var nöjda med föreläsningen, och de förundrade sig över hans älskvärdhet och visdom.

150:8.11

Det var brukligt i synagogan att talaren stannade kvar efter att den officiella gudstjänsten var till ända, så att de som kanske var intresserade kunde ställa frågor till honom. Följaktligen steg Jesus denna sabbatsmorgon ned bland folket som pressade sig fram för att ställa frågor. I denna grupp fanns många oregerliga individer, vilkas sinnen var inställda på ofog, samtidigt som i utkanten av denna folkmassa rörde sig de lågsinta män som hade anställts för att ställa till med svårigheter för Jesus. Många av lärjungarna och evangelisterna, som hade stannat utanför, trängde nu in i synagogan och insåg genast att svårigheter höll på att uppstå. De försökte leda bort Mästaren, men han ville inte följa med dem.

9. Nasaret tillbakavisar Jesus

150:9.1

Jesus fann sig omringad i synagogan av en stor mängd fiender och några få av sina egna anhängare, och som svar på deras ohövliga frågor och elaka gliringar sade han smått humoristiskt: ”Ja, jag är Josefs son; jag är timmermannen, och jag är inte förvånad att ni påminner mig om ordstävet ’Läkare, bota dig själv’ och att ni utmanar mig att i Nasaret göra det som ni har hört att jag gjorde i Kafarnaum; men jag tar er till vittne på att även skrifterna förkunnar att ’en profet är inte utan anseende, utom i sitt eget land och bland sitt eget folk.’”

150:9.2

Men de knuffade till honom, pekade anklagande fingrar åt honom och sade: ”Du tror att du är förmer än folket i Nasaret; du flyttade bort från oss, men din bror är en vanlig arbetare och dina systrar bor fortfarande bland oss. Vi känner din mor, Maria. Var är de idag? Vi hör stora ting om dig, men vi märker att du inte gör några underverk när du kommer tillbaka.” Jesus svarade dem: ”Jag älskar människorna i den stad där jag växte upp, och det skulle fröjda mig att se er alla träda in i himmelriket, men det är inte min sak att bestämma om utförandet av Guds gärningar. De omvandlingar som sker av nåd utgår som svar på den levande tron hos dem som är dess förmånstagare.”

150:9.3

Jesus skulle ha hanterat folkhopen med välvilja och till och med effektivt avväpnat sina våldsammaste fiender om inte en av hans egna apostlar, Simon Seloten, hade gjort en taktisk blunder. Simon hade nämligen under tiden med hjälp av Nahor, en av de yngre evangelisterna, samlat ihop en grupp av Jesu vänner bland folkmassan, intagit en krigisk attityd och uppmanat Mästarens fiender att försvinna från platsen. Jesus hade redan länge lärt apostlarna att ett mjukt svar stillar vreden, men hans anhängare var inte vana vid att se sin älskade lärare, som de så gärna kallade Mästare, behandlas med sådan ohövlighet och sådant förakt. Det var för mycket för dem, och de kunde inte annat än ge uttryck för en passionerad och häftig förbittring, vilket endast tenderade till att väcka lynchstämning i denna ogudaktiga och ohövliga folksamling. Så grep dessa busar under ledning av de lejda skurkarna tag i Jesus och rusade iväg med honom ut ur synagogan till kanten av ett närbeläget tvärbrant berg, där de tänkte kasta honom i döden utför stupet. Men just som de skulle knuffa ut honom över klippbranten vände sig Jesus plötsligt om mot sina tillfångatagare, såg på dem och korsade lugnt sina armar. Han sade ingenting, men hans vänner var mer än förvånade när folkhopen, då han började gå framåt, delade sig och lät honom passera oantastad.

150:9.4

Följd av sina apostlar fortsatte Jesus till lägret, där man gick igenom allt detta. De gjorde sig den kvällen klara för att tidigt nästa dag vandra tillbaka till Kafarnaum, så som Jesus hade bestämt. Detta stormiga slut på den tredje offentliga predikoturen hade en tillnyktrande effekt på alla Jesu anhängare. De började inse innebörden av vissa av Mästarens uttalanden. De började vakna upp till medvetandet om att riket skulle komma endast genom mycken sorg och bitter besvikelse.

150:9.5

De lämnade Nasaret denna söndagsmorgon, och efter att ha färdats längs skilda vägar samlades de slutligen alla i Betsaida vid middagstiden torsdagen den 10 mars. De kom samman som en sansad och allvarsam grupp av desillusionerade förkunnare av sanningens evangelium, inte som en entusiastisk och oövervinnerlig trupp av segerrika korsfarare.


◄ Kapitel 149
Toppen
Kapitel 151 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.