Jesus förstod människans sinne. Han visste vad som gömde sig i människans hjärta, och om hans lärdomar hade lämnats sådana som han framförde dem, med den inspirerade tolkning som hans jordiska liv utgjorde som enda kommentar, skulle alla nationer och alla religioner snabbt ha omfattat rikets evangelium. De välmenta strävanden, som Jesu tidiga efterföljare hade, att omformulera hans förkunnelse för att göra den mer godtagbar för vissa nationer, raser och religioner resulterade endast i att dessa läror blev mindre acceptabla för alla andra nationer, raser och religioner.
I sina försök att få vissa dåtida grupper att fästa en fördelaktig uppmärksamhet på Jesu förkunnelse skrev aposteln Paulus många brev med instruktioner och uppmaningar. Andra som undervisade i Jesu evangelium gjorde likadant, men ingen av dem insåg att en del av dessa skrifter senare skulle komma att sammanställas av sådana som skulle lägga fram dem som Jesu lära i konkret form. Och medan den så kallade kristendomen sålunda visserligen innehåller mer av Mästarens evangelium än någon annan religion, omfattar den också mycket som Jesus inte lärde. Förutom att många lärdomar från de persiska mysterierna och mycket av den grekiska filosofin togs med i den tidiga kristendomen, gjordes två stora misstag:
1. Strävan att förena evangelieläran direkt med den judiska teologin, vilket belyses av de kristna lärosatserna om försoningen—läran om att Jesus var den offrade Sonen, som skulle tillfredsställa Faderns stränga rättsuppfattning och blidka hans gudomliga vrede. Dessa läror hade sin uppkomst i den prisvärda strävan att göra rikets evangelium mer acceptabelt för tvivlande judar. Fastän dessa strävanden misslyckades när det gällde att vinna judarna för saken, lyckades de förvirra och fjärma många ärliga själar bland alla senare generationer.
2. Den andra stora blunder, som Mästarens tidiga efterföljare gjorde, och som alla senare generationer ihärdigt har fört vidare, var att organisera den kristna förkunnelsen så fullständigt kring Jesu person. Detta överbetonande av Jesu personlighet i kristendomens teologi har lett till att hans förkunnelse har kommit i skymundan, och allt detta har gjort det allt svårare för judar, muhammedaner, hinduer och andra österländska religionsutövare att acceptera det som Jesus lärde ut. Vi vill inte förringa den plats som tillkommer Jesu person i en religion som må bära hans namn, men vi skulle inte tillåta denna hänsyn att överskugga hans inspirerade liv eller ersätta hans frälsande budskap: Gud är vår Fader och människan vår broder.
De som undervisar i Jesu religion borde närma sig andra religioner med erkännande av de sanningar som är gemensamma (av vilka många direkt eller indirekt härstammar från Jesu budskap) och avhålla sig från att fästa så mycken vikt vid skillnaderna.
Även om Jesu ryktbarhet just vid denna tid främst vilade på hans rykte som helbrägdagörare, följer därav inte att det fortsatte att vara så. Med tiden uppsöktes han allt mer för andlig hjälp. Men det var de fysiska tillfrisknandena som mest direkt och omedelbart tilltalade det vanliga folket. Jesus uppsöktes allt oftare av människor som var moraliskt förslavade och mentalt plågade, och han visade dem ofelbart vägen till frigörelse. Fäder sökte hans råd hur de skulle handskas med sina söner, och mödrar kom för att få hjälp att vägleda sina döttrar. De som befann sig i mörker kom till honom och han uppenbarade livets ljus för dem. Hans öra var alltid öppet för människosläktets sorger, och han hjälpte alltid dem som sökte omvårdnad hos honom.
När Skaparen själv var på jorden, inkarnerad i köttslig gestalt, var det ofrånkomligt att en del ovanliga händelser skulle inträffa. Men ni borde aldrig närma er Jesus via dessa så kallade mirakulösa händelser. Lär er att närma er miraklen genom Jesus, men gör inte misstaget att närma er Jesus genom miraklen. Och denna maning är berättigad trots att Jesus från Nasaret är den enda grundläggaren av en religion som har utfört övermateriella gärningar på jorden.
Det mest förvånande och mest revolutionära särdraget i Mikaels mission på jorden var hans inställning till kvinnan. I en tid och generation då en man inte på allmän plats fick hälsa ens sin egen hustru, dristade sig Jesus till att ta med kvinnor som evangelielärare på sin tredje tur i Galiléen. Och han hade det utsökta modet att göra detta trots att rabbinerna lärde att det var ”bättre att bränna lagens ord än att framföra dem till kvinnor.”
Under en enda generation lyfte Jesus fram kvinnan från tidsåldrar av vanvördig förgätenhet och träldom. Och det vilar en stor skam över den religion, som dristade sig till att ta Jesu namn, att den saknade det moraliska modet att följa hans ädla exempel i sin senare inställning till kvinnan.
När Jesus rörde sig bland folket fann de att han var totalt fri från den tidens vidskepligheter. Han var fri från religiösa fördomar; han var aldrig intolerant. I sitt hjärta hade han inget som liknade social antagonism. Medan han följde det som var gott i hans fäders religion, tvekade han inte att ignorera de traditioner av vidskepelse och slaveri som människan hade skapat. Han vågade förkunna att naturkatastrofer, timliga olyckor och andra katastrofala händelser inte är gudomliga domslut eller Försynens hemlighetsfulla skickelser. Han fördömde slavisk hängivenhet för meningslösa ceremoniel och avslöjade bedrägligheten i den materialistiska gudsdyrkan. Han förkunnade djärvt människans andliga frihet och vågade lära att de köttsliga dödliga verkligen och sannerligen är den levande Gudens söner.
Jesus höjde sig över alla sina föregångares läror när han djärvt ersatte rena händer med ett rent hjärta som tecken på sann religion. Han satte verkligheten i traditionens ställe och sopade undan alla anspråk på fåfänga och skenhelighet. Och dock gav denne orädde gudsman inte uttryck för destruktiv kritik eller visade fullständig ringaktning för sin tids religiösa, sociala, ekonomiska och politiska seder och bruk. Han var ingen militant revolutionär; han var en progressiv evolutionär. Han tog sig till att riva ned det som fanns endast när han samtidigt erbjöd sina medmänniskor något bättre, något som borde finnas.
Jesus erhöll sina anhängares hörsamhet utan att han krävde den. Endast tre av de män som fick hans personliga kallelse vägrade att acceptera inbjudan till lärjungaskap. Han utövade en unik dragningskraft på människor, men han var inte diktatorisk. Han väckte förtroende, och ingen tog någonsin illa upp av att han gav en order. Han tog absolut auktoritet över sina lärjungar, men ingen invände någonsin mot det. Han lät sina anhängare kalla honom Mästare.
Alla som mötte Mästaren beundrade honom, utom de som hyste djupt rotade religiösa fördomar eller de som tyckte sig se politiska faror i hans förkunnelse. Människorna förvånade sig över originaliteten och myndigheten i hans undervisning. De förundrade sig över hans tålamod då han hade att göra med efterblivna och besvärliga frågeställare. Han väckte hopp och förtroende i hjärtana på alla som kom under hans omvårdnad. Endast de som inte hade mött honom var rädda för honom, och han hatades endast av dem som ansåg honom vara förkämpe för den sanning som var bestämd att besegra den ondska och villfarelse som de hade beslutat att till varje pris hålla i sina hjärtan.
Han utövade ett starkt och säreget fascinerande inflytande på både vänner och fiender. Människomassorna kunde följa honom i veckor bara för att få höra hans nåderika ord och betrakta hans enkla liv. Fromma män och kvinnor älskade Jesus med en nästan övermänsklig tillgivenhet. Ju bättre de kände honom desto mer älskade de honom. Allt detta gäller fortfarande: ju mer människan lär känna denna Gud och människa, i dag och allt framgent, desto mer älskar hon honom och följer hon honom.