Fastän Simon inte var medlem av judarnas råd var han en inflytelserik farisé i Jerusalem. Han trodde halvhjärtat, och trots att han kunde bli hårt kritiserad för det vågade han bjuda in Jesus och hans personliga medarbetare Petrus, Jakob och Johannes till sitt hem för en gemensam måltid. Simon hade länge iakttagit Mästaren, och han var mycket imponerad av hans förkunnelse och ännu mer av hans personlighet.
De förmögna fariséerna ägnade sig åt att ge allmosor, och de skydde inte offentlighet i samband med sin filantropi. Ibland brukade de rentav blåsa i en trumpet när de stod i beråd att utöva välgörenhet för någon tiggare. Det var sed bland dessa fariséer, när de ordnade en bankett för prominenta gäster, att lämna dörrarna till huset öppna så att även tiggarna från gatan kunde komma in och, där de stod utmed rummets väggar bakom middagsgästernas liggsoffor, vara i tillfälle att få del av maten, som middagsgästerna kanske kunde kasta åt dem.
Vid detta särskilda tillfälle i Simons hus fanns bland dem som kom in från gatan en illa beryktad kvinna som nyligen hade blivit en som hade börjat tro på den goda nyheten om rikets evangelium. Denna kvinna var välkänd över hela Jerusalem som en tidigare innehavare av en av de så kallade högklassiga bordeller, som låg nära intill tempelgården för icke-judar. Då hon accepterade Jesu förkunnelse hade hon stängt sin nedriga affärsförelse och förmått flertalet av de kvinnor som hade varit knutna till henne att acceptera evangeliet och ändra sitt levnadssätt. Trots detta hölls hon i stort förakt av fariséerna och var tvungen att låta sitt hår hänga löst—tecknet på prostitution. Denna ej namngivna kvinna hade tagit med sig en stor flaska parfymerad smörjelseolja, och där hon stod bakom Jesus medan han låg lutad till bords började hon smörja hans fötter, samtidigt som hon också vätte dem med sina tårar av tacksamhet och torkade dem med sitt hår. När hon hade avslutat denna smörjelse fortfor hon att gråta och kyssa hans fötter.
När Simon såg allt detta sade han till sig själv: ”Om denne man var en profet skulle han ha insett vilken och vad slags kvinna det är som på detta sätt rörde vid honom: att hon är en beryktad synderska.” Jesus, som visste vad som rörde sig i Simons sinne, höjde rösten och sade: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, lärare.” Då sade Jesus: ”Två män stod i skuld hos en viss förmögen penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När ingendera kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem, tror du Simon, skulle älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt”, sade Jesus och fortsatte vänd mot kvinnan: ”Simon, se noga på denna kvinna. Jag kom in i ditt hus som inbjuden gäst, men du gav mig inte vatten för mina fötter. Denna tacksamma kvinna har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men denna kvinna har kysst mina fötter hela tiden sedan hon kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med dyrbara balsamer. Och vad betyder allt detta? Helt enkelt att hon har fått förlåtelse för sina många synder, och det har fått henne att visa stor kärlek. Men de som har fått endast litet förlåtet visar ibland endast liten kärlek.” Han vände sig om mot kvinnan, tog henne i hand, lyfte upp henne och sade: ”Du har förvisso ångrat dina synder, och de är förlåtna. Bli inte missmodig av den tanklösa och ovänliga inställningen hos dina medmänniskor; vandra vidare i himmelrikets glädje och frihet.”
När Simon och hans vänner som satt till bords med honom hörde dessa ord var de mer än förvånade, och de började viska sinsemellan: ”Vem är denne man som till och med vågar förlåta synder?” Och när Jesus hörde hur de mumlade vände han sig för att sända bort kvinnan och sade: ”Kvinna, gå i frid; din tro har frälst dig.”
När Jesus reste sig med sina vänner för att ta avsked vände han sig till Simon och sade: ”Jag känner ditt hjärta, Simon, hur du slits mellan tro och tvivel, hur du oroas av rädsla och besväras av högmod. Men jag ber för dig att du måtte böja dig för ljuset och i din ställning i livet få uppleva sådana mäktiga omvandlingar till sinne och ande att de kan jämföras med de väldiga förändringar som rikets evangelium redan har åstadkommit i hjärtat på din objudna och ovälkomna gäst. Och jag förkunnar för er alla att Fadern har öppnat dörrarna till himmelriket för alla som har den tro som behövs för att stiga in, och ingen människa eller sammanslutning av människor kan stänga dessa dörrar för ens den ringaste själ eller den förment mest flagranta syndare på jorden om dessa uppriktigt vill komma in.” Jesus, Petrus, Jakob och Johannes tog avsked av sin värd och gick för att förena sig med de övriga apostlarna i lägret i Getsemanes trädgård.
Samma kväll höll Jesus ett oförgätligt tal till apostlarna om det relativa värdet av ens ställning i förhållande till Gud och av ens framåtskridande under den eviga uppstigningen till Paradiset. Jesus sade: ”Mina barn, om det finns en sann och levande förbindelse mellan barnet och Fadern, är det säkert att barnet ständigt utvecklas i riktning mot Faderns ideal. Förvisso kan barnet till en början göra långsamma framsteg, men framåtskridandet är det oaktat säkert. Det viktiga är inte hur fort ert framåtskridande går utan dess säkerhet. Er faktiska uppnåelse är inte lika viktig som det faktum att ert framåtskridande sker i riktning mot Gud. Det som ni från dag till dag blir, är av oändligt mycket större betydelse än det som ni idag är.
”Den förvandlade kvinna som några av er idag såg i Simons hus lever i denna stund på en nivå som ligger väldigt långt under Simons och hans välmenande vänners nivå; men medan fariséerna ägnar sig åt ett falskt framåtskridande enligt ett illusoriskt genomgående av bedrägliga kretsar av meningslösa ceremoniella riter, har denna kvinna på dödligt allvar påbörjat det långa och händelserika sökandet efter Gud, och hennes väg till himlen blockeras inte av andlig stolthet och moralisk självgodhet. Mänskligt sett är kvinnan mycket längre från Gud än Simon, men hennes själ befinner sig i rörelse framåt; hon är på väg mot ett evigt mål. Det finns hos denna kvinna enormt stora andliga möjligheter för framtiden. En del av er står kanske inte så högt när det gäller själens och andens faktiska nivå, men ni gör dagliga framsteg på den levande väg som tron har öppnat upp till Gud. Det finns stora möjligheter i var och en av er för framtiden. Det är långt bättre att ha en liten men levande och växande tro än ett stort intellekt med dess döda lager av världslig visdom och andlig otro.”
Men Jesus varnade allvarligt sina apostlar för dåraktigheten hos det gudsbarn som förlitar sig för mycket på Faderns kärlek. Han förkunnade att Fadern inte är någon slapp, obestämd eller dumt eftergiven förälder som ständigt är redo att tolerera synd och förlåta ansvarslöshet. Han varnade sina åhörare att inte tillämpa hans exempel med far och son felaktigt, så att det förefaller som om Gud vore lik vissa alltför eftergivna och okloka föräldrar som samverkar med världens dåraktiga till att åstadkomma en moralisk upplösning hos sina tanklösa barn, och som därigenom säkert och direkt bidrar till brottslighet och tidig demoralisering hos sina egna efterkommande. Jesus sade: ”Min Fader överser inte eftergivet med sina barns gärningar och förfaranden som är av den art att de förstör dem själva och omintetgör all moralisk tillväxt och allt andligt framåtskridande. Sådana syndfulla tillvägagångssätt är en styggelse i Guds ögon.”
I många andra delvis privata möten och banketter deltog Jesus tillsammans med hög och låg, rik och fattig, i Jerusalem innan han och apostlarna slutligen återvände till Kafarnaum. Många var det, förvisso, som började tro på rikets evangelium och som senare döptes av Abner och hans medarbetare, vilka stannade kvar för att främja rikets intressen i Jerusalem och dess omgivning.