◄ Kapitel 139
Del 4 ▲
Kapitel 141 ►
Kapitel 140

Ordinationen av de tolv

STRAX före middagstid söndagen den 12 januari år 27 e.Kr. sammankallade Jesus apostlarna för att ordinera dem till offentliga förkunnare av rikets evangelium. De tolv väntade sig att bli kallade nästan vilken dag som helst, så denna morgon hade de inte begett sig särskilt långt ut från stranden för att fiska. Flera av dem dröjde kvar nära stranden och höll på med att laga sina nät och knåpa med sina fiskedon.

140:0.2

När Jesus begav sig iväg utefter stranden för att kalla på apostlarna, ropade han först till sig Andreas och Petrus som fiskade nära stranden. Därefter signalerade han till Jakob och Johannes som befann sig i en båt nära intill där de samtalade med sin far Sebedaios och lagade sina nät. Han samlade likaså ihop de andra apostlarna, två och två, och när han hade fått alla tolv samlade vandrade han upp med dem till högslätten norr om Kafarnaum där han började undervisa dem i förberedelse för deras högtidliga ordination.

140:0.3

För en gångs skull var alla tolv apostlarna tysta. Även Petrus var i eftertänksam sinnesstämning. Till slut hade den länge efterlängtade stunden kommit! De var på väg avskilt med Mästaren för att vara med om någon sorts högtidlig ceremoni av personligt helgande och gemensam invigning till det heliga uppdraget att representera sin Mästare vid förkunnandet av att hans Faders rike är nära.

1. Förberedande instruktioner

140:1.1

Före den högtidliga ordinationsförrättningen sade Jesus till de tolv som hade satt sig omkring honom: ”Mina bröder, denna stund i riket är nu inne. Jag har tagit er avsides med mig hit för att presentera er för Fadern som rikets ambassadörer. Några av er hörde mig tala om detta rike i synagogan när ni först blev kallade. Var och en av er har lärt sig mer om Faderns rike sedan ni har varit med mig och arbetat i städerna kring Galileiska sjön. Men just nu har jag något mer att berätta för er om detta rike.

140:1.2

”Det nya rike, som min Fader snart skall inrätta i hjärtana hos sina jordiska barn, kommer att vara ett evigt välde. Det finns inget slut på min Faders styre i hjärtana hos dem som önskar göra hans gudomliga vilja. Jag säger er att min Fader inte är judarnas eller hedningarnas Gud. Många skall komma från öst och från väst för att sätta sig med oss i Faderns rike, medan många av Abrahams barn kommer att vägra att träda in i detta nya brödraskap där Faderns ande härskar i människobarnens hjärtan.

140:1.3

”Makten i detta rike kommer att bestå, inte i arméers styrka eller rikedomarnas makt, utan i glansen och härligheten hos den gudomliga ande som skall komma för att undervisa sinnena och styra hjärtana hos detta himmelska rikes pånyttfödda medborgare, Guds söner. Detta är kärlekens brödraskap där rättfärdighet råder och vars stridsrop skall vara: Frid på jorden och god vilja gentemot alla människor. Detta rike, som ni så snart skall gå ut och förkunna, är det som goda människor i alla tider har längtat efter, det som hela jorden hoppas på, och som är uppfyllelsen av alla profeters visa löften.

140:1.4

”Men för er mina barn, och för alla andra som vill följa er in i detta rike, finns en svår prövning. Endast tron tar er in genom dess portar, men ni måste bära min Faders andes frukt om ni vill fortsätta er uppstigning i den gudomliga gemenskapens progressiva liv. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Inte alla som säger ’Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan de som gör min himmelske Faders vilja.

140:1.5

”Ert budskap till världen skall vara: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, och när ni finner dessa kommer allt annat som är väsentligt för evig överlevnad att säkerställas därigenom. Och nu vill jag göra det klart för er att min Faders rike inte kommer med någon yttre styrkeuppvisning eller någon otillbörlig demonstration. Ni skall inte gå härifrån och kungöra riket med orden ’det är här’ eller ’det är där’, ty detta rike som ni förkunnar är Gud inom er.

140:1.6

”Den som vill vara stor i min Faders rike skall bli allas tjänare och omvårdare, och låt den som vill vara den förste bland er bli sina bröders tjänare. Men så snart ni väl har upptagits som medborgare i det himmelska riket är ni inte längre tjänare utan söner, söner till den levande Guden. Och så skall detta rike gå framåt i världen tills det bryter ned varje hinder och gör alla människor medvetna om min Fader och får dem att tro på den frälsande sanning som jag har kommit för att förkunna. Redan nu är riket nära förestående, och några av er skall inte möta döden förrän ni har sett Guds välde komma med stor styrka.

140:1.7

”Och detta som era ögon nu ser, denna ringa början som består av tolv vanliga män, skall mångfaldigas och växa tills så småningom hela jorden fylls av lovet till min Fader. Och inte så mycket genom de ord som ni talar, som genom det liv som ni lever, kommer människorna att veta att ni har varit tillsammans med mig och fått lära er om rikets realiteter. Och fastän jag inte vill lägga några tunga bördor på era sinnen, står jag i beråd att på era själar lägga det allvarliga ansvaret att, när jag snart lämnar er, representera mig i världen liksom jag nu representerar min Fader i detta liv som jag lever i köttslig gestalt.” När han hade slutat tala stod han upp.

2. Ordinationen

140:2.1

Jesus instruerade nu de tolv dödliga, som nyss hade lyssnat till hans förkunnelse om riket, att knäböja i en cirkel runt honom. Sedan lade Mästaren sina händer på varje apostels huvud börjande med Judas Iskariot och slutande med Andreas. När han hade välsignat dem sträckte han ut sina händer och bad:

140:2.2

”Min Fader, jag för nu dessa män, mina budbärare, inför dig. Bland våra barn på jorden har jag valt dessa tolv att gå ut för att representera mig, så som jag kom ut för att representera dig. Älska dem och var med dem, så som du har älskat mig och varit med mig. Och nu, min Fader, giv dessa män visdom, när jag sätter det kommande rikets alla ärenden i deras händer. Och jag ville, om det är din vilja, stanna en tid på jorden för att hjälpa dem i deras bemödanden för riket. Och igen, min Fader, tackar jag dig för dessa män, och jag överlämnar dem i din vård när jag går för att fullborda det arbete som du har gett mig att utföra.”

140:2.3

När Jesus hade slutat att be förblev var och en av apostlarna knäböjande på sin plats. Det tog många minuter innan ens Petrus vågade lyfta sin blick för att se på Mästaren. En efter annan omfamnade de Jesus, men ingen sade något. En stor stillhet uppfyllde platsen medan en stor skara himmelska varelser beskådade denna högtidliga och heliga scen—ett universums Skapare lämnar människans gudomliga brödraskaps ärenden att ledas av människosinnen.

3. Ordinationspredikan

140:3.1

Sedan talade Jesus och sade: ”Nu när ni är ambassadörer för min Faders rike har ni därmed blivit en särskild och från alla andra jordiska människor avvikande människoklass. Ni är inte längre som alla andra människor utan upplysta medborgare i ett annat, himmelskt land bland de ovetande varelserna i denna mörka värld. Det är inte tillräckligt att ni lever som dem ni var före denna stund, utan hädanefter måste ni leva som dem som har smakat på härligheterna i ett bättre liv och som har sänts tillbaka till jorden som ambassadörer för Härskaren över denna nya och bättre värld. Av läraren väntas mer än av eleven; av husbonden krävs mer än av tjänaren. Av medborgarna i det himmelska riket fordras mer än av det jordiska herraväldets medborgare. Något av det som jag står i begrepp att säga er kan tyckas svårt, men ni har valt att representera mig i världen just så som jag nu representerar Fadern, och som mina representanter på jorden är ni skyldiga att följa den förkunnelse och de förfaranden som återspeglar mina ideal för de dödligas liv i rymdens världar och som jag exemplifierar i mitt jordeliv som uppenbarar den himmelske Fadern.

140:3.2

”Jag sänder er ut för att förkunna frihet för dem som andligen är fångna, glädje för dem som är slavar under rädslan, och till att bota de sjuka i enlighet med min himmelske Faders vilja. När ni finner mina barn i nöd, tala uppmuntrande till dem och säg:

140:3.3

”Lyckliga är de som är fattiga i anden, de anspråkslösa, ty dem tillhör himmelrikets skatter.

140:3.4

”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade.

140:3.5

”Lyckliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden.

140:3.6

”Lyckliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.

140:3.7

”Och tala ytterligare dessa ord av andlig tröst och andligt löfte till mina barn:

140:3.8

”Lyckliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade. Lyckliga är de som gråter, ty de skall få glädjens ande.

140:3.9

”Lyckliga är de barmhärtiga, ty de skall möta barmhärtighet.

140:3.10

”Lyckliga är fredsstiftare, ty de skall kallas Guds söner.

140:3.11

”Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när människorna kommer att skymfa och förfölja er och falskt anklaga er för allt möjligt ont. Gläd er och jubla, ty stor är er belöning i himlen.

140:3.12

”Mina bröder, när jag sänder er ut är ni jordens salt, salt med en frälsande smak. Men om detta salt mister sin smak, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas på av människorna.

140:3.13

”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Och inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en ljusstake, så att det ger ljus åt alla som är i huset. Låt ert ljus lysa på samma sätt för människorna, så att de må se era goda gärningar och ledas till att prisa er Fader som är i himlen.

140:3.14

”Jag sänder er ut i världen för att representera mig och att verka som ambassadörer för min Faders rike, och när ni går ut för att förkunna det glada budskapet, förlita er på Fadern vars sändebud ni är. Värj er inte med våld mot en oförrätt, lita inte till den köttsliga armen. Om din granne slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Var villiga att lida oförrätt hellre än att processa sinsemellan. Vänligt och barmhärtigt vårda er om alla som är betryckta och i nöd.

140:3.15

”Jag säger er: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er, och be för dem som ondskefullt utnyttjar er. Och vadhelst ni tror att jag skulle göra för människorna, det skall ni också göra för dem.

140:3.16

”Er Fader i himlen låter solen skina över såväl de onda som goda; likaså låter han det regna över både de rättvisa och orättvisa. Ni är Guds söner, och mer än så, ni är nu ambassadörer för min Faders rike. Var barmhärtiga, såsom Gud är barmhärtig, och i rikets eviga framtid kommer ni att vara fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig.

140:3.17

”Ni är förordnade till att frälsa människor, inte till att döma dem. Vid slutet av ert jordiska liv väntar ni er alla barmhärtighet och därför fordrar jag att ni under ert liv som dödliga visar barmhärtighet mot alla era jordiska bröder. Gör inte misstaget att försöka ta bort flisan ur din broders öga, när det finns en bjälke i ditt eget öga. Sedan du först har kastat ut bjälken ur ditt eget öga kan du bättre se att ta bort flisan ur din broders öga.

140:3.18

”Urskilj klart sanningen, lev det rättfärdiga livet utan fruktan, och så skall ni vara mina apostlar och min Faders ambassadörer. Ni har hört sägas: ’Om en blind leder en blind, ramlar de båda i gropen.’ Om ni vill leda in andra i riket måste ni själva vandra i den levande sanningens klara ljus. I allt vad ni gör som gäller riket uppmanar jag er till rättvist omdöme och skarpsinnig visdom. Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen så att de trampar på era skatter vänder sig om och sliter sönder er.

140:3.19

”Jag varnar er för falska profeter, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är som rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs snart ned och kastas i elden. När det gäller tillträdet till himmelriket är det motivet som räknas. Min Fader ser in i människornas hjärtan och bedömer dem enligt deras inre längtan och uppriktiga avsikter.

140:3.20

”På den stora domens dag i riket skall mången säga till mig: ’Profeterade vi inte i ditt namn och gjorde vi inte många underverk i ditt namn?’ Men jag är tvungen att säga till dem: ”Jag kände er aldrig; gå bort från mig, ni som är falska lärare.’ Men var och en som hör denna maning och ärligt utför sitt uppdrag och representerar mig inför människorna, så som jag har representerat min Fader inför er, skall finna tillträdet vidöppet till tjänst hos mig och till den himmelske Faderns rike.”

140:3.21

Aldrig tidigare hade apostlarna hört Jesus tala på detta sätt, ty han hade talat till dem som en som har suprem auktoritet. De kom ned från berget vid solnedgången, men ingen ställde någon fråga till Jesus.

4. Ni är jordens salt

140:4.1

Den så kallade ”bergspredikan” är inte Jesu evangelium. Den innehåller förvisso mycken nyttig undervisning, men det var Jesu ordinationsinstruktion till de tolv apostlarna. Det var Mästarens personliga förordnande för dem som skulle gå ut för att predika evangeliet och sträva efter att representera honom i människornas värld, på samma sätt som han så uttrycksfullt och fulländat företrädde sin Fader.

140:4.2

”Ni är jordens salt, salt med en frälsande smak. Men om saltet mister sin smak, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och ned trampas av människorna.”

140:4.3

På Jesu tid var saltet dyrbart. Det användes rentav som pengar. Det nuvarande engelska ordet för lön, ’salary’, är härlett från ordet salt. Saltet inte endast kryddar maten utan är även ett konserveringsmedel. Det gör andra ämnen mer smakliga och tjänar sålunda genom att det förbrukas.

140:4.4

”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Och inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en ljusstake, så att det lyser för alla i huset. Låt ert ljus lysa på samma sätt för människorna, så att de kan se era goda gärningar och ledas till att prisa er Fader som är i himlen.”

140:4.5

Fastän ljuset skingrar mörkret kan det också vara så ”bländande” att det förvirrar och frustrerar. Vi manas att låta vårt ljus skina att våra medmänniskor leds in på nya och gudliga vägar i ett bättre liv. Vårt ljus borde skina på ett sådant sätt att det inte drar uppmärksamheten till en själv. Även ens yrke kan användas som en effektiv ”återspeglare” för att sprida detta livets ljus.

140:4.6

Starka karaktärer uppkommer inte av att inte göra fel utan snarare av att faktiskt göra rätt. Osjälviskhet är den mänskliga storhetens kännetecken. De högsta nivåerna av självförverkligande nås genom gudsdyrkan och tjänande. Den lyckliga och effektiva personen motiveras inte av rädsla för att göra fel utan av kärlek till att göra rätt.

140:4.7

”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Personligheten är i grunden oföränderlig; det som förändras—växer—är den moraliska karaktären. De moderna religionernas största fel är negativismen. Det träd som inte bär någon frukt ”huggs ned och kastas i elden”. Moraliskt värde kan inte erhållas från endast undertryckande—från att lyda befallningen ”du skall inte”. Rädsla och skam är ovärdiga motivationer för ett religiöst liv. Religionen är berättigad endast när den uppenbarar Guds faderskap och ökar människornas broderskap.

140:4.8

En effektiv levnadsfilosofi formas av en kombination av kosmisk insikt och ens sammanlagda emotionella reaktioner inför den sociala och ekonomiska omgivningen. Minns att medan medfödda drifter inte fundamentalt kan modifieras, kan de emotionella reaktionerna inför sådana drifter ändras. Därför kan den moraliska naturen modifieras, karaktären kan förbättras. I den starka karaktären är de emotionella reaktionerna integrerade och koordinerade, och på så sätt skapas en enad personlighet. Bristande förening försvagar den moraliska naturen och skapar olycklighet.

140:4.9

Utan ett värdigt mål blir livet planlöst och onyttigt, med mycken olycka som följd. Jesu anförande vid ordinationen av de tolv utgör en mästerlig levnadsfilosofi. Jesus uppmanade sina efterföljare att utöva en erfarenhetsbaserad tro. Han varnade dem för att enbart lita till intellektuellt instämmande, godtrogenhet och etablerad auktoritet.

140:4.10

Uppfostran och undervisning borde vara ett sätt att lära sig (att upptäcka) bättre metoder att tillfredsställa våra naturliga och medfödda drifter, och lyckan är då totalresultatet av dessa förhöjda metoder för emotionell tillfredsställelse. Lyckan är föga beroende av omgivningen, även om angenäma förhållanden storligen kan bidra till den.

140:4.11

Varje dödlig längtar verkligen efter att vara en fulländad person, att vara fullkomlig så som Fadern i himlen är fullkomlig, och ett sådant uppnående är möjligt, ty i sista hand ”är universum verkligen faderligt”.

5. Faderlig och broderlig kärlek

140:5.1

Allt från bergspredikan till sitt tal vid den sista måltiden lärde Jesus sina efterföljare att visa faderlig kärlek hellre än broderlig kärlek. Broderlig kärlek anger att du älskar din nästa så som du älskar dig själv, och mer än så behövs inte för att följa den ”gyllene regeln”. Men faderlig tillgivenhet kräver att du älskar dina meddödliga så som Jesus älskar dig.

140:5.2

Jesus älskar mänskligheten med en dubbel tillgivenhet. Han levde på jorden som en tvåfaldig personlighet—mänsklig och gudomlig. Som Guds Son älskar han människan med faderlig kärlek—det är han som har skapat människan, han är människans Universumfader. Som Människosonen älskar Jesus de dödliga som en broder—han var definitivt en människa bland människor.

140:5.3

Jesus förväntade sig inte att hans efterföljare skulle nå upp till någon orimlig manifestation av broderlig kärlek, men han väntade sig faktiskt att de skulle sträva efter att vara lik Gud—att vara fullkomliga liksom Fadern i himlen är fullkomlig—för att de skulle kunna börja se på människan så som Gud ser på sina skapade varelser och därför skulle kunna börja älska människorna så som Gud älskar dem—att förete de första tecknena på faderlig tillgivenhet. Under loppet av dessa uppmaningar till sina tolv apostlar sökte Jesus uppenbara detta nya begrepp om faderlig kärlek så som den förhåller sig till vissa emotionella attityder i anslutning till talrika anpassningar i ens sociala omgivning.

140:5.4

Mästaren började detta betydelsefulla tal med att fästa uppmärksamheten vid fyra trosattityder som en inledning till den efterföljande beskrivningen av hans fyra transcendenta och suprema reaktioner av faderlig kärlek i motsats till begränsningarna i den endast broderliga kärleken.

140:5.5

Han talade först om dem som var fattiga i anden, som hungrade efter rättfärdighet, som var uthålliga i sin ödmjukhet och som var renhjärtade. Sådana andeurskiljande dödliga kunde förväntas nå sådana nivåer av gudomlig osjälviskhet att de kunde försöka sig på ett häpnadsväckande utövande av faderlig tillgivenhet; att de även som sörjande skulle kunna visa barmhärtighet, främja fridsamhet och utstå förföljelser, och under alla dessa prövande situationer med faderlig kärlek älska även det föga älskvärda människosläktet. En faders tillgivenhet kan nå sådana nivåer som omätligt överstiger tillgivenheten hos en broder.

140:5.6

Tron och kärleken i dessa saligheter stärker den moraliska karaktären och skapar lycka. Fruktan och vrede försvagar karaktären och förstör lyckan. Denna betydelsefulla predikan utgick från lyckans ton.

140:5.7

1. ”Lyckliga är de som är fattiga i anden—de anspråkslösa.” För ett barn betyder lyckan att få tillfredsställa det omedelbara njutningsbehovet. Den vuxne är villig att så självförsakelsens frön för att senare kunna skörda en större lycka. Under Jesu tid och senare har lyckan allt för ofta associerats med tanken att äga rikedomar. I berättelsen om farisén och publikanen som bad i templet, kände sig den ene rik i anden—självupptagen; den andre kände sig ”fattig i anden”—anspråkslös. Den ene var självtillräcklig, den andre läraktig och sanningssökande. De som är fattiga i anden söker den andliga rikedomens mål—Gud. Sådana sanningssökare behöver inte vänta på att få sin belöning i en avlägsen framtid; de belönas redan nu. De finner himmelriket i sitt eget hjärta och upplever denna lycka nu.

140:5.8

2. ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade.” Endast de som känner sig fattiga i anden hungrar någonsin efter rättfärdighet. Endast de ödmjuka söker gudomlig kraft och längtar efter andlig styrka. Men det är ytterst farligt att avsiktligt ägna sig åt andlig fasta för att öka sin aptit för andliga gåvor. Fysisk fasta blir farlig efter fyra eller fem dagar; man förlorar lätt all matlust. Utdragen fasta, antingen fysisk eller andlig, tenderar att helt göra slut på hungerkänslan.

140:5.9

Erfarenhetsbaserad rättfärdighet är ett nöje, inte en plikt. Jesu rättfärdighet är en dynamisk kärlek—faderlig-broderlig tillgivenhet. Det är inte den negativa eller du-skall-inte-typen av rättfärdighet. Hur skulle man någonsin kunna hungra efter något negativt—efter något ”du skall inte”?

140:5.10

Det är inte lätt att lära ett barnasinne dessa två första saligheter, men det mogna sinnet borde fatta deras betydelse.

140:5.11

3. ”Lyckliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden. Äkta ödmjukhet har inget gemensamt med rädsla. Det är snarare frågan om en inställning enligt vilken människan samarbetar med Gud—”Ske din vilja”. Den omfattar tålamod och fördragsamhet, och den motiveras av en orubblig tro på ett lagbundet och vänskapligt universum. Den står emot alla frestelser att göra uppror mot den gudomliga ledningen. Jesus var den idealiska ödmjuka människan på Urantia, och han ärvde ett vidsträckt universum.

140:5.12

4. ”Lyckliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.” Andlig renhet är inte en negativ kvalitet, bortsett från att det inte finns någon misstänksamhet och hämndlystnad i den. När Jesus talade om renhet avsåg han inte enbart människans sexuella attityder. Han syftade mer på den tillit som människan borde ha till sin nästa, den tillit som en förälder har till sitt barn och som gör det möjligt för henne att älska sina medmänniskor så som en far skulle älska dem. En fars kärlek behöver inte klema, och den överser inte med det som är ont, men den är alltid anticynisk. Faderlig kärlek har ett odelat och enhetligt syfte, och den söker alltid det bästa i människan; detta är en sann förälders inställning.

140:5.13

Att se Gud—genom tron—betyder att förvärva äkta andlig insikt. Andlig insikt förbättrar Riktarens vägledning, och dessa förhöjer till slut gudsmedvetenheten. När du känner Fadern stärks du i förvissningen om ditt gudomliga sonskap, och du kan allt mer älska var och en av dina jordiska bröder, inte endast som en bror—med broderlig kärlek—utan även som en far—med faderlig tillgivenhet.

140:5.14

Det är lätt att lära t.o.m. ett barn denna maning. Barn är av naturen tillitsfulla, och föräldrarna borde se till att barnen inte förlorar denna enkla tro. När det gäller barn, undvik allt svek och ge inte anledning till misstro och misstanke. Visst hjälp dem att välja sina hjältar och att finna sin livsuppgift.

140:5.15

Sedan fortsatte Jesus med att instruera sina efterföljare om förverkligandet av huvudsyftet med all mänsklig strävan—fulländning—rentav gudomlig uppnåelse. Alltid uppmanade han dem: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Han manade inte de tolv att älska sin nästa så som de älskade sig själva. Det hade varit ett värdigt uppnående; det hade angett en bedrift av broderlig kärlek. Han uppmanade sina apostlar att älska människorna så som han hade älskat dem—att älska med faderlig såväl som broderlig tillgivenhet. Han illustrerade detta med att hänvisa till fyra suprema uttryck för faderlig kärlek:

140:5.16

1. ”Lyckliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade.” Så kallat sunt förnuft eller den bästa logik skulle aldrig antyda att lycka kunde härledas från sörjande. Men Jesus avsåg inte ett yttre eller uppseendeväckande sörjande. Han syftade på ömsinthet som en känslomässig attityd. Det är ett stort misstag att lära pojkar och unga män att det är omanligt att visa ömhet eller på annat sätt låta känslosamhet eller fysiskt lidande komma till uttryck. Medkänsla är en värdig egenskap hos män såväl som hos kvinnor. Det är inte nödvändigt att vara okänslig för att vara manlig. Det är fel sätt att åstadkomma modiga män. Stormännen i världen har inte varit rädda för att sörja. Mose, sörjaren, var en större man än Simson eller Goljat. Mose var en förträfflig ledare, men han var också en beskedlig man. Att vara känslig och förstående för mänskliga behov medför äkta och bestående lycka, samtidigt som sådana godhjärtade attityder skyddar själen från nedbrytande inflytanden i form av vrede, hat och misstänksamhet.

140:5.17

2. ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty de skall möta barmhärtighet.” Barmhärtighet betyder i detta sammanhang den mest äkta vänskap i hela dess höjd, djup och bredd—kärleksfull vänlighet. Barmhärtigheten kan ibland vara passiv, men här är den aktiv och dynamisk—suprem faderlighet. För en kärleksfull förälder är det inte svårt att förlåta sitt barn, även många gånger. Och hos ett barn som inte är bortskämt är den starka längtan att lindra lidande naturlig. Barn är normalt vänliga och medkännande när de är tillräckligt gamla för att kunna uppskatta de faktiska förhållandena.

140:5.18

3. ”Lyckliga är fredsstiftare, ty de skall kallas Guds söner.” De som lyssnade till Jesus längtade efter befrielse med militära medel, inte efter fredsstiftare. Men Jesu frid är inte av det pacifistiska och negativa slaget. Inför prövningarna och förföljelserna sade han: ”Min frid ger jag er.” ”Känn ingen oro och tappa inte modet.” Detta är den frid som förhindrar ruinerande konflikter. Personlig fred integrerar personligheten. Social fred förhindrar fruktan, girighet och vrede. Politisk fred förhindrar rasmotsättningar, nationella misstankar och krig. Fredsstiftande är botet mot misstroende och misstänksamhet.

140:5.19

Barn kan lätt läras att fungera som fredsstiftare. De har stort nöje av gruppaktiviteter; de tycker om att leka tillsammans. Vid ett annat tillfälle sade Mästaren: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som är villig att förlora sitt liv skall finna det.”

140:5.20

4. ”Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när människorna skymfar och förföljer er och på alla möjliga sätt falskeligen förtalar er. Gläd er och jubla, ty stor är er belöning i himlen.”

140:5.21

Så ofta följs faktiskt freden av förföljelse. Men unga människor och modiga vuxna skyr aldrig svårigheter eller faror. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Den faderliga kärleken är fri att göra allt detta—sådant som den broderliga kärleken knappast kan omfatta. Framåtskridande har alltid varit den slutliga frukten av förföljelse.

140:5.22

Barn reagerar alltid för en utmaning som kräver djärvhet. Ungdomen är alltid villig att ”anta en utmaning”. Varje barn borde tidigt lära sig att göra uppoffringar.

140:5.23

Sålunda framgår det att saligheterna i bergspredikan bygger på tro och kärlek, inte på lag—etik och plikt.

140:5.24

Faderlig kärlek lönar ont med gott och den gör det med glädje—den gör gott som vedergällning för en orättvisa.

6. Ordinationskvällen

140:6.1

Sedan Jesus och de tolv apostlarna på söndagskvällen hade kommit ned från högslätterna norr om Kafarnaum och nått fram till Sebedaios hem intog de en enkel måltid. Efteråt, medan Jesus tog en promenad längs stranden, diskuterade de tolv sinsemellan. Efter ett kort möte, medan tvillingarna gjorde upp en liten eld för att ge dem värme och mer ljus, gick Andreas ut för att söka efter Jesus, och när han hade hunnit ifatt honom sade han: ”Mästare, mina bröder kan inte förstå vad du har sagt om riket. Vi känner att vi inte kan börja detta arbete förrän du har gett oss ytterligare instruktioner. Jag har kommit för att be dig ansluta dig till oss i trädgården och hjälpa oss att förstå meningen med dina ord.” Och Jesus återvände med Andreas till apostlarna.

140:6.2

När han hade kommit in i trädgården samlade han apostlarna kring sig och undervisade dem ytterligare, varvid han sade: ”Ni finner det svårt att ta emot mitt budskap emedan ni försöker bygga den nya undervisningen direkt på den gamla, men jag säger er att ni måste födas på nytt. Ni måste börja från början som små barn och vara villiga att lita på min undervisning och att tro på Gud. Rikets nya evangelium kan inte anpassas till det som är. Ni har oriktiga uppfattningar om Människosonen och hans mission på jorden. Men gör inte det misstaget att tro att jag har kommit för att åsidosätta lagen och profeterna. Jag har inte kommit för att riva ned utan för att uppfylla, utvidga och belysa. Jag kommer inte för att bryta mot lagen utan snarare för att skriva dessa nya budord på tavlorna i era hjärtan.

140:6.3

”Jag fordrar av er en rättfärdighet som är större än rättfärdigheten hos dem som försöker vinna Faderns gunst med allmosor, bön och fasta. För att komma in i riket måste ni ha en rättfärdighet som innefattar kärlek, barmhärtighet och sanning—en uppriktig önskan att göra min himmelske Faders vilja.”

140:6.4

Då sade Simon Petrus: ”Mästare, om du har ett nytt budord, så vill vi höra det. Uppenbara den nya vägen för oss.” Jesus svarade Petrus: ”Ni har hört det sägas av dem som undervisar om lagen: ’Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom.’ Men jag ser bortom handlingen för att finna motivet. Jag säger er att var och en som är vred på sin broder hotas av fördömelse. Den som i sitt hjärta hyser hat och i sitt sinne planerar hämnd hotas av domen. Ni är tvungna att bedöma era medmänniskor enligt deras gärningar. Fadern i himlen dömer enligt avsikten.

140:6.5

”Ni har hört dem som undervisar om lagen säga: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’ men jag säger er att den man som ser på en kvinna i avsikt att åtrå henne har redan i sitt hjärta begått äktenskapsbrott. Ni kan bedöma människor endast enligt deras gärningar, men min Fader ser in i hjärtat hos sina barn och dömer dem i nåd enligt deras avsikter och verkliga önskningar.”

140:6.6

Jesu avsikt var att fortsätta med att diskutera de andra buden när Jakob Sebedaios avbröt honom och frågade: ”Mästare, vad skall vi lära folket beträffande skilsmässa? Skall vi tillåta en man att skilja sig från sin hustru så som Mose har föreskrivit?” När Jesus hörde denna fråga sade han: ”Jag har inte kommit för att lagstifta utan för att upplysa. Jag har inte kommit för att reformera denna världs riken utan för att etablera himmelriket. Det är inte Faderns vilja att jag ger efter för frestelsen att lära er regler för förvaltning, handel eller socialt beteende, vilka må vara bra idag, men vore långt ifrån lämpliga för samhället i en annan tidsålder. Jag är på jorden uteslutande för att trösta människornas sinne, befria deras ande och frälsa deras själ. Men beträffande denna fråga om skilsmässa vill jag säga att fastän Mose såg med gillande på sådant, så var det inte så under Adams dagar och i Lustgården.”

140:6.7

Efter att apostlarna hade talat en stund sinsemellan fortsatte Jesus med att säga: ”Ni måste alltid observera de två sätten att se på de dödligas uppträdande—det mänskliga och det gudomliga synsättet, köttets vägar och andens väg, den timliga bedömningen och evighetens synpunkt.” Fastän de tolv inte kunde förstå allt vad han lärde dem, var denna instruktion verkligen till stor hjälp för dem.

140:6.8

Sedan sade Jesus: ”Men ni snubblar över min förkunnelse emedan ni vant er vid att tolka mitt budskap bokstavligt. Ni är långsamma i att urskilja anden i min undervisning. Ni måste dessutom komma ihåg att ni är mina budbärare. Ni är skyldiga att leva ert liv så som jag i anden har levt mitt. Ni är mina personliga representanter, men gör inte det misstaget att ni väntar er att alla människor skulle leva som ni i varje detalj. Också måste ni minnas att jag även har får som inte hör till denna flock, och att jag har skyldigheter även mot dem, såtillvida att jag måste förse dem med ett mönster för hur man gör Guds vilja medan man lever de dödligas liv.”

140:6.9

Sedan frågade Natanael: ”Mästare, skall vi inte ge någon plats åt rättvisan? Moses lag säger: ’Öga för öga, och tand för tand.’ Vad skall vi säga?” Jesus svarade: ”Ni skall löna ont med gott. Mina budbärare får inte strida med människorna, utan måste vara vänliga mot alla. Att mäta med samma mått skall inte vara er regel. Människornas härskare må ha sådana lagar, men så är det inte i riket; låt barmhärtigheten alltid vara bestämmande för era bedömningar och kärleken för ert beteende. Och om dessa ord verkar hårda kan ni fortfarande vända om. Om ni finner de krav som ställs på en apostel alltför svåra, kan ni återvända till lärjungens mindre krävande väg.”

140:6.10

Då apostlarna hörde dessa häpnadsväckande ord drog de sig för en stund tillbaka för sig själva, men de återvände snart och Petrus sade: ”Mästare, vi vill gå vidare med dig; inte en enda av oss vill vända om. Vi är fullt beredda att betala det extra priset, vi vill tömma bägaren. Vi vill vara apostlar, inte endast lärjungar.”

140:6.11

När Jesus hörde detta sade han: ”Var då villiga att ta på er era skyldigheter och följa mig. Gör era goda gärningar i det fördolda. När ni ger allmosor, låt då inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Och när ni ber, gå då avsides för er själva och rabbla inte fåfänga och meningslösa fraser. Minns alltid att Fadern vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och när ni fastar, se då inte dystra ut för att människorna skall se att ni fastar. Som mina utvalda apostlar som nu har avskilts för rikets tjänst, samla er inte skatter på jorden, utan samla er med ert osjälviska tjänande skatter i himlen, ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

140:6.12

”Ögat är kroppens lampa; om därför ditt öga är givmilt fylls hela din kropp av ljus. Men om ditt öga är själviskt fylls hela kroppen av mörker. Om nu själva ljuset inom dig blir mörker, hur djupt är då inte detta mörker!”

140:6.13

Sedan frågade Tomas Jesus om de skulle ”fortsätta att ha allting gemensamt”. Mästaren sade: ”Ja, mina bröder, jag skulle vilja att vi lever tillsammans som en enda förståelsefull familj. Ni har anförtrotts ett stort arbete, och jag erfordrar er odelade tjänst. Ni känner det träffande uttrycket: ’Ingen kan tjäna två herrar.’ Ni kan inte uppriktigt dyrka Gud och samtidigt helhjärtat tjäna mammon. Sedan ni nu utan förbehåll har engagerat er i rikets arbete, var inte ängsliga för ert liv, och bekymra er än mindre för vad ni skall äta och dricka, eller för kläder att sätta på kroppen. Redan har ni lärt er att villiga händer och uppriktiga hjärtan inte skall gå hungriga. Och nu när ni bereder er för att ägna all er energi åt rikets arbete, var förvissade om att Fadern inte glömmer era behov. Sök först Guds rike, och när ni har kommit in i det skall ni få allt det andra som behövs. Var därför inte onödigt ängsliga för morgondagen. Var dag har nog av sina egna bekymmer.”

140:6.14

När Jesus såg att de var redo att stanna uppe hela natten för att ställa frågor, sade han: ”Mina bröder, ni är bräckiga kärl; det är bäst för er att gå till vila för att vara beredda för morgondagens arbete.” Men sömnen hade försvunnit från deras ögon. Petrus dristade sig till att be sin Mästare att ”få ha ett litet enskilt samtal med dig. Inte för att jag skulle ha några hemligheter för mina bröder, men jag har oro i mitt sinne, och om jag kanske skulle förtjäna en tillrättavisning från min Mästare kunde jag lättare stå ut med den ensam med dig.” Jesus sade: ”Kom med mig, Petrus”—och han gick före in i huset. När Petrus mycket upplivad och storligen uppmuntrad återvände från samvaron med sin Mästare, beslöt Jakob att gå in för att tala med Jesus. Och så vidare genom de tidiga morgontimmarna gick de andra apostlarna in, den ene efter den andre, för att tala med Mästaren. När de alla utom tvillingarna, som hade somnat, hade haft personliga samtal med honom gick Andreas in till Jesus och sade: ”Mästare, tvillingarna har somnat vid elden i trädgården; skall jag väcka dem och fråga om de också ville tala med dig?” Jesus sade leende till Andreas: ”De har det bra—stör dem inte.” Nu var natten nära förbi; en ny dag grydde.

7. Veckan efter ordinationen

140:7.1

När de tolv efter några timmars sömn var församlade till en sen frukost med Jesus, sade han: ”Nu måste ni börja ert arbete med att predika det glada budskapet och undervisa troende. Gör er klara att bege er till Jerusalem.” Då Jesus hade talat tog Tomas mod till sig och sade: ”Mästare, jag vet att vi nu borde vara redo att inleda arbetet, men jag befarar att vi ännu inte är kapabla att genomföra detta stora projekt. Kunde du samtycka till att vi stannade här i trakten bara några dagar till innan vi tar itu med rikets arbete?” Då Jesus såg att alla hans apostlar var besatta av samma rädsla sade han: ”Det skall ske enligt er begäran, vi stannar här över sabbatsdagen.”

140:7.2

Vecka efter vecka hade små grupper av allvarliga sanningssökare samt nyfikna åskådare kommit till Betsaida för att få se Jesus. Redan hade ryktet om honom spritt sig ut över landsbygden. Vetgiriga grupper hade kommit från så avlägsna städer som Tyros, Sidon, Damaskus, Caesarea och Jerusalem. Hittills hade Jesus tagit emot dessa människor och undervisat dem om riket, men Mästaren överlät nu detta arbete till de tolv. Andreas brukade välja ut en av apostlarna och anvisa honom till en grupp av besökare, och ibland var de alla tolv engagerade på detta sätt.

140:7.3

I två dagar arbetade de med att undervisa på dagen och hålla enskilda möten långt in på natten. På tredje dagen besökte Jesus Sebedaios och Salome och sände samtidigt iväg sina apostlar för att ”fiska, söka sorglös omväxling eller kanske besöka era familjer.” På torsdagen återvände de för ytterligare tre dagar av undervisning.

140:7.4

Under denna övningsvecka upprepade Jesus många gånger för sina apostlar de två viktiga motiven till sin mission på jorden efter sitt dop:

140:7.5

1. Att uppenbara Fadern för människorna.

140:7.6

2. Att leda människorna till att bli medvetna om sitt sonskap—att genom tron inse och verkliggöra att de är den Högstes barn.

140:7.7

En vecka av dessa olika erfarenheter betydde mycket för de tolv; några blev rentav överdrivet självsäkra. Vid det sista sammanträdet på kvällen efter sabbaten kom Petrus och Jakob till Jesus och sade: ”Vi är redo—låt oss nu gå ut och ta riket i besittning.” Till detta svarade Jesus: ”Må er visdom motsvara er iver och er djärvhet gottgöra er okunskap.”

140:7.8

Fastän det i Jesu förkunnelse fanns mycket som apostlarna inte kunde förstå, insåg de förvisso betydelsen av det charmfullt vackra liv som han levde tillsammans med dem.

8. Torsdagseftermiddagen på sjön

140:8.1

Jesus visste mycket väl att hans apostlar inte helt uppfattade hans läror. Han beslöt att ge Petrus, Jakob och Johannes en del specialundervisning i hopp om att de skulle kunna klargöra uppfattningarna hos sina medarbetare. Han såg att fastän de tolv förstod vissa delar av begreppet om ett andligt rike, fortsatte de envist att knyta denna nya andliga undervisning direkt samman med sina gamla och invanda konkreta uppfattningar om himmelriket som ett återupprättande av Davids tron och en förnyad etablering av Israel som en timlig maktfaktor på jorden. Följaktligen begav sig Jesus på torsdagseftermiddagen ut från stranden i en båt med Petrus, Jakob och Johannes för att samtala om rikets angelägenheter. Detta var en fyra timmars undervisningskonferens som omfattade tiotals frågor och svar och som kanske bäst kan tas med i denna redogörelse genom att omdisponera sammandraget av denna betydelsefulla eftermiddag så som Simon Petrus följande morgon gav det till sin bror Andreas:

140:8.2

1. Att göra Faderns vilja. Jesu undervisning om att ha förtroende för den himmelske Faderns över-omsorg var inte en blind och passiv fatalism. Han citerade denna eftermiddag med gillande ett gammalt hebreiskt ordstäv: ”Den som inte arbetar skall heller inte äta.” Han visade på sin egen erfarenhet som en tillräcklig förklaring till sin förkunnelse. Hans anvisningar om att lita på Fadern får inte bedömas enligt de sociala eller ekonomiska förhållandena i modern tid eller någon annan tid. Hans instruktioner omfattar de ideala principerna för att leva nära Gud under alla tidsåldrar och i alla världar.

140:8.3

Jesus gjorde klart för de tre skillnaden mellan kraven på en apostel och på en lärjunge. Inte ens då förbjöd han de tolv att utöva försiktighet och framsynthet. Det han predikade emot var inte förutseende utan ängslan, oro. Han förkunnade en aktiv och vaken underkastelse under Guds vilja. Som svar på deras många frågor om sparsamhet och hushållande riktade han endast deras uppmärksamhet på sitt liv som timmerman, båtbyggare och fiskare och på sitt omsorgsfulla organiserande av de tolv. Han sökte göra det klart att världen inte bör betraktas som fiende, att omständigheterna i livet utgör en gudomlig ordning som fungerar i samverkan med Guds barn.

140:8.4

Jesus hade stora svårigheter att få dem att förstå hans personliga vana icke-våld, att inte sätta sig till motvärn. Han totalt vägrade att försvara sig själv, och det föreföll apostlarna att han skulle vara nöjd om de följde samma princip. Han lärde dem att inte göra motstånd mot det onda, att inte strida eller kämpa mot orättvisa, oförrätt eller skada, men han lärde dem inte att passivt tolerera missgärningar. Han gjorde det klart denna eftermiddag att han samtyckte till att samhället straffade missdådare och brottslingar och att myndigheterna ibland måste ta till våld för att upprätthålla ordningen i samhället och för att rättvisan måtte ha sin gång.

140:8.5

Han upphörde aldrig att varna sina lärjungar för den onda vanan att återgälda; han tog ingen hänsyn till hämnden, idén att ge igen. Han djupt beklagade bruket att hysa agg. Han förkastade idén om öga för öga och tand för tand. Han ogillade hela begreppet om enskild och personlig hämnd och hänförde sådana ärenden å ena sidan till att skötas av civilmyndigheterna och å andra sidan till att dömas av Gud. Han gjorde klart för de tre att hans undervisning gällde individen, inte staten. Beträffande dessa frågor gjorde han följande sammanfattning av sina instruktioner dittills:

140:8.6

Älska era fiender—kom ihåg de krav som det mänskliga broderskapet ställer.

140:8.7

Det ondas meningslöshet: En orätt kan inte rättas till genom hämnd. Gör inte misstaget att bekämpa det onda med dess egna vapen.

140:8.8

Ha tro—förtröstan på att den gudomliga rättvisan och eviga godheten till slut segrar.

140:8.9

2. Politisk inställning. Jesus uppmanade sina apostlar att vara diskreta med sina anmärkningar när det gällde de spända relationer som då rådde mellan det judiska folket och den romerska regeringen. Han förbjöd dem att på något sätt bli inblandade i dessa svårigheter. Han var alltid noggrann med att undvika sina fienders politiska snaror och svarade alltid: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Han vägrade att låta sin uppmärksamhet avledas från sin mission att etablera en ny frälsningsväg; han lät sig inte bekymras av något annat. I sitt personliga liv följde han alltid, som sig bör, alla lagar och bestämmelser. I all sin offentliga förkunnelse förbigick han de medborgerliga, sociala och ekonomiska områdena. Han sade till de tre apostlarna att han befattade sig endast med principerna för människans inre och personliga andliga liv.

140:8.10

Jesus var därför inte en politisk reformator. Han kom inte för att omorganisera världen. Även om han hade gjort det skulle det endast ha varit tillämpligt på den tiden och i den generationen. Det oaktat visade han förvisso människan det bästa sättet att leva, och ingen generation är fri från mödan att finna ut hur den bäst kan tillämpa Jesu liv på sina egna problem. Men gör aldrig det misstaget att ni identifierar Jesu förkunnelse med någon politisk eller ekonomisk teori, med något socialt eller industriellt system.

140:8.11

3. Social inställning. De judiska rabbinerna hade länge debatterat frågan om vem som är ens nästa. Jesus kom med idén om en aktiv och spontan vänlighet, en så äkta kärlek till ens medmänniskor att den utvidgade grannskapet till att omfatta hela världen och därmed gjorde alla människor till ens nästa. Men i hela detta sammanhang var Jesus endast intresserad av individen, inte av massorna. Jesus var ingen sociolog, men han bemödade sig förvisso om att bryta ned alla former av självisk isolering. Han lärde ut ren sympati, medkänsla. Mikael av Nebadon är en Son som domineras av barmhärtighet; medkänsla är själva hans natur.

140:8.12

Mästaren sade inte att människorna aldrig skulle bjuda sina vänner på middag, men han sade faktiskt att hans efterföljare skulle ställa till fester för de fattiga och vanlottade. Jesus hade en stark för rättvisa, men rättvisan mildrades alltid av barmhärtighet. Han lärde inte sina apostlar att de skulle låta samhällets parasiter eller professionella allmosetiggare utnyttja dem. Det närmaste han kom till att göra sociologiska uttalanden var att säga: ”Döm inte, för att inte själva bli dömda.”

140:8.13

Han gjorde det klart att vänlighet utan åtskillnad kan klandras för många sociala missbruk. Följande dag gav Jesus klara anvisningar åt Judas om att inga av apostlarnas gemensamma penningmedel fick ges ut som allmosor utom på hans egen eller två av apostlarnas gemensamma anhållan. I alla dessa sammanhang brukade Jesus alltid säga: ”Var kloka som ormar men ofarliga som duvor.” Det föreföll att vara hans avsikt att i alla sociala situationer lära ut tålamod, tolerans och förlåtelse.

140:8.14

Familjen stod i centrum för Jesu livsfilosofi—i livet här och i livet härefter. Han baserade sin undervisning om Gud på familjen, samtidigt som han försökte rätta till judarnas tendens att överdrivet vörda sina förfäder. Han prisade familjelivet som människans högsta plikt men gjorde det klart att familjeförhållandena inte får vara ett hinder för religiösa förpliktelserna. Han riktade uppmärksamheten på att familjen är en timlig institution, att den inte består efter döden. Jesus tvekade inte att avstå från sin familj när familjen gick emot Faderns vilja. Han undervisade om människornas nya och större brödraskap—Guds söner. På Jesu tid var skilsmässosederna slappa i Palestina och över hela romarriket. Han vägrade upprepade gånger att komma med föreskrifter om äktenskap och skilsmässa, men många av Jesu tidiga efterföljare hade starka åsikter om skilsmässa och tvekade inte att tillskriva honom dessa åsikter. Alla Nya testamentets författare höll sig till dessa strängare och mer avancerade uppfattningar om skilsmässa utom Johannes Markus.

140:8.15

4. Ekonomisk inställning. Jesus arbetade, levde, köpte och sålde i världen sådan han fann den. Jesus var inte här för att reformera ekonomin, fastän han ofta fäste uppmärksamhet vid den orättvisa och ojämna fördelningen av rikedomen. Men han kom inte med några förslag till hur situationen kunde upphjälpas. Han gjorde det klart för de tre att fastän hans apostlar inte skulle inneha egendom predikade han inte emot rikedom och egendom, endast mot dess ojämna och orättvisa fördelning. Han såg behovet av rättvisa inom samhället och näringslivet, men han erbjöd inga regler för att nå dessa mål.

140:8.16

Han lärde aldrig sina efterföljare att undvika jordiska ägodelar; det gällde endast för hans tolv apostlar. Lukas, som var läkare, var en stor anhängare av social jämlikhet, och han tolkade gärna Jesu uttalanden i samklang med sina personliga uppfattningar. Jesus instruerade aldrig personligen sina efterföljare att lägga sig till med ett levnadssätt som innebär samliv inom en grupp. Han gjorde inga som helst uttalanden om sådana angelägenheter.

140:8.17

Jesus varnade ofta sina åhörare för allt habegär och sade att ”en människas lycka består inte i överflöd på ägodelar.” Han upprepade ständigt: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin egen själ?” Han angrep aldrig direkt innehav av egendom, men han insisterade förvisso på att det alltid och för evigt är väsentligt att de andliga värdena kommer först. Under sin senare förkunnelse försökte han korrigera många av de felaktiga livsuppfattningarna på Urantia genom att berätta talrika liknelser, som han framförde under loppet av sin offentliga verksamhet. Jesus hade aldrig för avsikt att formulera ekonomiska teorier. Han visste mycket väl att varje tidsålder måste utveckla sina egna botemedel för befintliga svårigheter. Om Jesus fanns på jorden idag och levde sitt liv som dödlig, skulle han för majoriteten av goda män och kvinnor vara en stor besvikelse av den enkla orsaken att han inte skulle ta ställning till nutida politiska, sociala eller ekonomiska tvister. Han skulle hålla sig värdigt på avstånd från dem medan han skulle lära er att fullända ert inre andliga liv för att göra er mångfaldigt mer kompetenta att finna lösningen till era rent mänskliga problem.

140:8.18

Jesus skulle vilja göra alla människor gudalika och sedan empatiskt följa med när dessa Guds söner löser sina egna politiska, sociala och ekonomiska problem. Det var inte rikedom han fördömde, utan det som rikedomen gör med de flesta av dess dyrkare. Denna torsdagseftermiddag sade Jesus för första gången till sina medarbetare att ”det är saligare att ge än att få.”

140:8.19

5. Personlig religion. Ni borde likt apostlarna bättre kunna förstå Jesu förkunnelse genom hans liv. Han levde ett fulländat liv på Urantia, och hans enastående förkunnelse kan förstås endast när detta liv ses mot sin omedelbara bakgrund. Det är hans liv—och inte hans undervisning för de tolv eller hans predikningar för folkmassorna—som är till största hjälp för att uppenbara Faderns gudomliga karaktär och kärleksfulla personlighet.

140:8.20

Jesus angrep inte de hebreiska profeternas eller de grekiska moralisternas läror. Mästaren erkände allt det goda som dessa lärare stod för, men han hade kommit ned till jorden för att förkunna någonting därtill, ”människans frivilliga anpassande av sin vilja till Guds vilja.” Jesus ville inte endast åstadkomma en religiös människa, en dödlig som helt upptas av religiösa känslor och bara drivs av andliga impulser. Om ni blott hade fått kasta en enda blick på honom skulle ni ha vetat att Jesus var en verklig man med stor erfarenhet av denna världs angelägenheter. Jesu undervisning har i detta avseende grovt förvrängts och i hög grad vanställts under alla århundraden i det kristna tidsskedet. Ni har också haft förvrängda uppfattningar om Mästarens beskedlighet och ödmjukhet. Vad han syftade till i sitt liv tycks ha varit en enastående självrespekt. Han gav endast människan rådet att ödmjuka sig så att hon skulle kunna bli verkligt upphöjd. Vad han verkligen syftade till var sann ödmjukhet i förhållande till Gud. Han satte stort värde på uppriktighet—ett rent hjärta. Trohet var en av de främsta dygderna vid hans bedömning av karaktären, medan mod var själva hjärtat i hans förkunnelse. ”Frukta inte” var hans paroll och tålmodig uthållighet hans ideal i fråga om karaktärsstyrka. Jesu förkunnelse utgör en religion av dristighet, mod och heroism. Det är just därför som han till sina personliga representanter valde tolv vanliga män, av vilka de flesta var härdade, manliga och virila fiskare.

140:8.21

Jesus sade inte mycket om lasterna i samhället vid hans tid; sällan yttrade han sig om moraliska förseelser. Han undervisade positivt om sann dygd. Han undvek omsorgsfullt det negativa sättet att undervisa; han vägrade att vara ett språkrör för det onda. Han var inte heller en moralens reformator. Han visste mycket väl, och så lärde han även sina apostlar, att varken religionsbaserade tillrättavisningar eller lagstadgade förbud kunde förtränga de sinnliga begären hos människosläktet. Hans få fördömanden riktade sig främst mot högmod, grymhet, förtryck och skenhelighet.

140:8.22

Jesus fördömde inte ens fariséerna våldsamt, vilket Johannes gjorde. Han visste att många bland de skriftlärda och fariséerna var uppriktiga i sina hjärtan. Han förstod deras förslavande bundenhet till de religiösa traditionerna. Jesus lade stor vikt vid att först ”göra trädet bra”. Han inpräntade hos de tre att han satte värde på hela livet, inte endast på några få speciella dygder.

140:8.23

Det speciella som Johannes lärde sig av denna dags undervisning var att kärnan i Jesu religion var förvärvandet av en medkännande karaktär i förening med en personlighet som var motiverad att göra den himmelske Faderns vilja.

140:8.24

Petrus fattade tanken att evangeliet, som de stod i begrepp att förkunna, i själva verket innebar en ny början för hela människosläktet. Han förmedlade senare denna uppfattning till Paulus, som därav formulerade sin lära om Kristus som ”den andre Adam”.

140:8.25

Jakob fattade den spännande sanningen att Jesus ville att hans barn på jorden skulle leva som om de redan vore medborgare i det fullbordade himmelska riket.

140:8.26

Jesus visste att människor är olika, och det lärde han sina apostlar. Han uppmanade dem ständigt att inte försöka forma lärjungar och troende enligt något färdigt mönster. Han försökte låta varje själ utvecklas på sitt eget sätt, som en särskild individ på väg mot fulländning inför Gud. Som svar på en av Petrus många frågor sade Jesus: ”Jag vill göra människorna fria, så att de likt små barn kan börja ett nytt och bättre liv.” Jesus betonade alltid att sann godhet måste vara omedveten, att när man utövar välgörenhet inte låta den vänstra handen veta vad den högra gör.

140:8.27

De tre apostlarna blev chockerade denna eftermiddag när de insåg att det i deras Mästares religion inte fanns någon plats för andlig självrannsakan. Alla religioner före och efter Jesu tid, även kristendomen, omsorgsfullt föreskriver en samvetsgrann självrannsakan. Men så förhåller det sig inte med Jesu religion. Jesu livsfilosofi innehåller ingen religiös introspektion. Timmermannens son föreskrev aldrig karaktärsbyggande, endast karaktärstillväxt, och förklarade att himmelriket är likt ett senapskorn. Men Jesus sade heller inget som skulle fördöma självanalys som ett sätt att förhindra en inbilsk egenkärlek.

140:8.28

Rätten att träda in i riket är betingad av tro, personlig tro. Priset för att stanna och vara med i den progressiva uppstigningen i riket är den dyrbara pärla som får människan att sälja allt hon har för att äga den.

140:8.29

Jesu förkunnelse är en religion för alla och envar, inte endast för veklingar och slavar. Hans religion kristalliserades aldrig (under hans tid) till trossatser och teologiska lagar; han lämnade inte en skriven rad efter sig. Hans liv och förkunnelse lämnades i arv till universumet som en inspirerande och idealistisk gåva, lämpad för andlig vägledning och moralisk instruktion under alla tidsåldrar i alla världar. Även idag står Jesu förkunnelse som sådan skild från alla religioner, fastän den är det levande hoppet hos var och en av dem.

140:8.30

Jesus lärde inte sina apostlar att religionen är människans enda jordiska sysselsättning; det var judarnas idé om att tjäna Gud. Men han betonade förvisso att religionen var det enda som de tolv skulle befatta sig med. Jesus lärde inget sådant som skulle ha avhållit hans troende från att ägna sig åt genuin kultur; han nedvärderade endast de traditionsbundna religiösa skolorna i Jerusalem. Han var frisinnad, godhjärtad, lärd och tolerant. Självmedveten fromhet hade ingen plats i hans filosofi för ett rättfärdigt liv.

140:8.31

Mästaren erbjöd inga lösningar för de icke-religiösa problemen under hans tid eller någon senare tid. Jesus önskade utveckla den andliga insikten om eviga realiteter och stimulera initiativet till att leva originellt; han befattade sig uteslutande med de underliggande och bestående andliga behoven hos människosläktet. Han uppenbarade en godhet som var jämbördig med Gud. Han upphöjde kärleken—sanningen, skönheten och godheten—till gudomligt ideal och evig verklighet.

140:8.32

Mästaren kom för att hos människan skapa en ny ande, en ny vilja—för att ge en ny förmåga till att känna sanningen, uppleva medlidsamhet och välja godheten—viljan att befinna sig i samklang med Guds vilja, i förening med den eviga trängtan att bli fulländad, även som Fadern i himlen är fulländad.

9. Invigningsdagen

140:9.1

Nästa sabbatsdag ägnade Jesus åt sina apostlar. De färdades tillbaka till högslätten där han hade ordinerat dem. Efter ett långt och djupt rörande personligt och uppmuntrande anförande förrättade han där den högtidliga akten att inviga de tolv. Denna sabbatseftermiddag samlade Jesus apostlarna kring sig på bergssluttningen och gav dem i sin himmelske Faders hand som en förberedelse för den dag då han skulle bli tvungen att lämna dem ensamma i världen. Det förekom ingen ny undervisning vid detta tillfälle, endast samvaro och andlig gemenskap.

140:9.2

Jesus gick på nytt igenom många delar av ordinationspredikan, som han hade hållit på detta samma ställe, och sedan kallade han dem till sig en åt gången och förordnade dem till att gå ut i världen som hans representanter. Mästarens invigningsåläggande var: ”Gå ut till hela världen och förkunna rikets glada budskap. Befria dem som är andligt fångna, trösta de förtryckta och ge vård åt dem som lider. Frikostigt har ni fått, ge frikostigt vidare.”

140:9.3

Jesus gav dem rådet att inte ta med sig vare sig pengar eller extra kläder, och han sade: ”Arbetaren är värd sin lön.” Till slut sade han: ”Se, jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och ofarliga som duvor. Men akta er, ty era fiender kommer att föra er inför sina rådsmöten, och i sina synagogor kommer de att ta er i upptuktelse. De tar er inför ståthållare och härskare därför att ni tror detta evangelium, och själva ert vittnesmål skall för dem vittna om mig. Och när de sätter sig till doms över er, bekymra er då inte för vad ni kommer att säga, ty min Faders ande bor i ert inre och kommer att tala genom er vid ett sådant tillfälle. En del av er kommer att dödas, och innan ni etablerar riket på jorden kommer ni att bli hatade av många folk på grund av detta evangelium. Men var inte rädda; jag skall vara med er, och min ande skall gå före er ut till hela världen. Och min Faders närvaro kommer att förbli hos er när ni först går till judarna och sedan till främlingarna.”

140:9.4

När de kom ned från berget gick de tillbaka till sitt hem i Sebedaios hus.

10. Kvällen efter invigningen

140:10.1

Den kvällen när Jesus undervisade inne i huset—ty det hade börjat regna—talade han länge och försökte visa de tolv vad de måste vara, inte vad de måste göra. De kände endast till en religion som föreskrev utförandet av vissa uppgifter som ett sätt att vinna rättfärdighet—frälsning. Men Jesus upprepade gång på gång: ”I riket måste ni vara rättfärdiga för att utföra arbetet.” Många gånger upprepade han: ”Var därför fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Allt emellan måste Mästaren förklara för sina förvirrade apostlar att den frälsning som han hade kommit med till världen kunde tas emot endast genom tro, genom en enkel och uppriktig tro. Jesus sade: ”Johannes predikade ett omvändelsedop, sorg över det tidigare levnadssättet. Ni skall förkunna ett dop som innebär gemenskap med Gud. Predika omvändelse för dem som har behov av en sådan förkunnelse, men öppna dörrarna på vid gavel för dem som redan uppriktigt söker inträde i riket och be dem stiga in i den glada gemenskapen bland Guds söner.” Men det var en svår uppgift att övertyga dessa galileiska fiskare att det att man är rättfärdig genom tro måste föregå det att man gör det som är rättfärdigt i de dödligas dagliga liv på jorden.

140:10.2

Ett annat svårt hinder för detta arbete med att undervisa de tolv var deras tendens att ta fasta på i hög grad idealistiska och andliga principer av religiös sanning och omvandla dem till konkreta regler för personligt uppförande. Jesus kunde framhålla för dem den underbart vackra anda som uttryckte själens attityd, men de envisades med att omforma en sådan förkunnelse till regler för personligt beteende. Mången gång när de verkligen satte sig i sinnet att komma ihåg vad Mästaren sade, var det så gott som säkert att de glömde vad han inte sade. Men de tillgodogjorde sig så småningom hans undervisning emedan Jesus var allt det som han lärde dem. Det som de inte kunde få ut av den undervisning som han meddelade i ord, det fick de så småningom genom att leva tillsammans med honom.

140:10.3

Det var inte uppenbart för apostlarna att deras Mästare levde ett liv som var avsett som andlig inspiration för varje person i varje tidsålder i varje värld i ett vittomfattande universum. Trots det som Jesus emellanåt berättade för apostlarna kunde de inte fatta att han utförde ett verk i denna värld men för alla andra världar i sin vidsträckta skapelse. Jesus levde sitt liv på Urantia, inte för att ge ett personligt exempel för män och kvinnor i denna värld att leva sitt liv som dödliga, utan snarast för att skapa ett högt andligt och inspirerande ideal för alla dödliga varelser i alla världar.

140:10.4

Tomas frågade samma kväll Jesus: ”Mästare, du säger att vi måste bli som små barn innan vi kan få komma in i Faderns rike, och trots det har du varnat oss för att inte låta oss förledas av falska profeter och göra oss skyldiga till att kasta våra pärlor åt svinen. Nu är jag uppriktigt sagt förvirrad. Jag kan inte förstå din undervisning.” Jesus svarade Tomas: ”Hur länge skall jag stå ut mer er! Ständigt envisas ni med att ta allt vad jag lär bokstavligt. När jag som pris för att komma in i riket bad er bli som små barn, syftade jag inte på benägenheten att vara lättlurad, på enbart villigheten att tro, och inte heller på lättrogenheten inför insmickrande främlingar. Vad jag verkligen önskade att ni skulle förstå av denna illustration var förhållandet mellan barnet och dess far. Du är barnet, och det är din Faders rike du söker komma in i. Mellan varje normalt barn och dess far finns denna naturliga tillgivenhet som garanterar ett förståelsefullt och kärleksfyllt förhållande och som för alltid utesluter all tendens att köpslå om Faderns kärlek och barmhärtighet. Och det evangelium som ni går ut för att predika handlar om en frälsning som växer fram ur trosinsikten om detta samma och eviga förhållande mellan barn och far. ”

140:10.5

Det enastående draget i Jesu förkunnelse var att moralen i hans filosofi utgick från individens personliga förhållande till Gud—just från detta förhållande mellan barn och far. Jesus betonade individen, inte rasen eller nationen. När de intog sin kvällsmåltid hade Jesus ett samtal med Matteus och förklarade att det moraliska i en handling bestäms av individens motiv. Jesu moral var alltid positiv. Den gyllene regeln, så som den formulerades på nytt av Jesus, kräver aktiv social kontakt; den äldre negativa regeln kunde åtlydas även i avskildhet. Jesus avklädde moralen alla regler och ceremonier och upphöjde den till det andliga tänkandets och det sant rättfärdiga livets majestätiska nivåer.

140:10.6

Jesu nya religion var inte utan praktiska följder, men vad som än står att finna av praktiskt politiskt, socialt eller ekonomiskt värde i hans förkunnelse, är den naturliga följden av denna inre erfarenhet hos själen när den frambär andens frukter i det spontana dagliga tjänandet som uttryck för äkta personlig religiös erfarenhet.

140:10.7

Efter det att Jesus och Matteus hade slutat samtala frågade Simon Seloten: ”Men Mästare, är alla människor Guds söner?” Jesus svarade: ”Ja Simon, alla människor är Guds söner, och det är den goda nyheten som ni skall förkunna.” Men apostlarna kunde inte fatta en sådan lära, det var ett nytt, främmande och överraskande uttalande. Just på grund av sin önskan att inpränta denna sanning hos sina efterföljare lärde han dem att behandla alla människor som sina bröder.

140:10.8

Som svar på en fråga av Andreas gjorde Mästaren det klart att moralen i hans förkunnelse var oskiljaktig från religionen i hans liv. Han lärde ut moral, inte utgående från människans natur, utan från människans relation till Gud.

140:10.9

Johannes frågade Jesus: ”Mästare, vad är himmelriket?” Jesus svarade: ”Himmelriket består av dessa tre väsentligheter: för det första att man inser och erkänner Guds överhöghet som ett faktum, för det andra att man tror på sanningen om att man är son till Gud, och för det tredje att man tror på verkningsfullheten av människans suprema önskan att göra Guds vilja—att vara lik Gud. Och detta är den goda nyheten i evangeliet: att varje dödlig genom tro kan få allt detta som är väsentligt för hans frälsning.”

140:10.10

Nu var veckan av väntan förbi, och de gjorde sig redo för att nästa morgon bege sig till Jerusalem.


◄ Kapitel 139
Toppen
Kapitel 141 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.