Den så kallade ”bergspredikan” är inte Jesu evangelium. Den innehåller förvisso mycken nyttig undervisning, men det var Jesu ordinationsinstruktion till de tolv apostlarna. Det var Mästarens personliga förordnande för dem som skulle gå ut för att predika evangeliet och sträva efter att representera honom i människornas värld, på samma sätt som han så uttrycksfullt och fulländat företrädde sin Fader.
”Ni är jordens salt, salt med en frälsande smak. Men om saltet mister sin smak, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och ned trampas av människorna.”
På Jesu tid var saltet dyrbart. Det användes rentav som pengar. Det nuvarande engelska ordet för lön, ’salary’, är härlett från ordet salt. Saltet inte endast kryddar maten utan är även ett konserveringsmedel. Det gör andra ämnen mer smakliga och tjänar sålunda genom att det förbrukas.
”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Och inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en ljusstake, så att det lyser för alla i huset. Låt ert ljus lysa på samma sätt för människorna, så att de kan se era goda gärningar och ledas till att prisa er Fader som är i himlen.”
Fastän ljuset skingrar mörkret kan det också vara så ”bländande” att det förvirrar och frustrerar. Vi manas att låta vårt ljus så skina att våra medmänniskor leds in på nya och gudliga vägar i ett bättre liv. Vårt ljus borde skina på ett sådant sätt att det inte drar uppmärksamheten till en själv. Även ens yrke kan användas som en effektiv ”återspeglare” för att sprida detta livets ljus.
Starka karaktärer uppkommer inte av att inte göra fel utan snarare av att faktiskt göra rätt. Osjälviskhet är den mänskliga storhetens kännetecken. De högsta nivåerna av självförverkligande nås genom gudsdyrkan och tjänande. Den lyckliga och effektiva personen motiveras inte av rädsla för att göra fel utan av kärlek till att göra rätt.
”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Personligheten är i grunden oföränderlig; det som förändras—växer—är den moraliska karaktären. De moderna religionernas största fel är negativismen. Det träd som inte bär någon frukt ”huggs ned och kastas i elden”. Moraliskt värde kan inte erhållas från endast undertryckande—från att lyda befallningen ”du skall inte”. Rädsla och skam är ovärdiga motivationer för ett religiöst liv. Religionen är berättigad endast när den uppenbarar Guds faderskap och ökar människornas broderskap.
En effektiv levnadsfilosofi formas av en kombination av kosmisk insikt och ens sammanlagda emotionella reaktioner inför den sociala och ekonomiska omgivningen. Minns att medan medfödda drifter inte fundamentalt kan modifieras, kan de emotionella reaktionerna inför sådana drifter ändras. Därför kan den moraliska naturen modifieras, karaktären kan förbättras. I den starka karaktären är de emotionella reaktionerna integrerade och koordinerade, och på så sätt skapas en enad personlighet. Bristande förening försvagar den moraliska naturen och skapar olycklighet.
Utan ett värdigt mål blir livet planlöst och onyttigt, med mycken olycka som följd. Jesu anförande vid ordinationen av de tolv utgör en mästerlig levnadsfilosofi. Jesus uppmanade sina efterföljare att utöva en erfarenhetsbaserad tro. Han varnade dem för att enbart lita till intellektuellt instämmande, godtrogenhet och etablerad auktoritet.
Uppfostran och undervisning borde vara ett sätt att lära sig (att upptäcka) bättre metoder att tillfredsställa våra naturliga och medfödda drifter, och lyckan är då totalresultatet av dessa förhöjda metoder för emotionell tillfredsställelse. Lyckan är föga beroende av omgivningen, även om angenäma förhållanden storligen kan bidra till den.
Varje dödlig längtar verkligen efter att vara en fulländad person, att vara fullkomlig så som Fadern i himlen är fullkomlig, och ett sådant uppnående är möjligt, ty i sista hand ”är universum verkligen faderligt”.