Filippos var den femte aposteln som valdes, och han kallades när Jesus och hans fyra första apostlar var på väg från Johannes mötesplats vid Jordanfloden till Kana i Galiléen. Eftersom han bodde i Betsaida hade han redan någon tid känt till Jesus, men det hade inte fallit honom in att Jesus var en verklig storman förrän den dagen i Jordandalen då Jesus sade: ”Följ mig”. Filippos påverkades även något av att Andreas, Petrus, Jakob och Johannes hade godtagit Jesus som Befriaren.
Filippos var tjugosju år när han anslöt sig till apostlarna. Han hade nyligen gift sig men hade inga barn vid denna tid. Det smeknamn som apostlarna gav honom antydde ”nyfikenhet”. Filippos ville alltid bli visad. Han tycktes aldrig se särskilt långt in i något förslag. Han var inte nödvändigtvis dum, men han saknade föreställningsförmåga. Denna brist på fantasi var den stora svagheten i hans karaktär. Han var en alldaglig och saklig individ.
När apostlarna organiserades till tjänst gjordes Filippos till proviantmästare. Det var hans plikt att se till att de alltid var försedda med förnödenheter. Han var en bra proviantmästare. Hans starkaste sida var hans metodiska grundlighet; han var både matematisk och systematisk.
Filippos kom från en familj med sju barn: tre pojkar och fyra flickor. Han var den näst äldste, och efter uppståndelsen döpte han hela sin familj till medlemmar i riket. Filippos folk var fiskare. Hans far var en mycket duktig man, en djup tänkare, men hans mor kom från en mycket medelmåttig familj. Filippos var inte en man som kunde förväntas göra stora ting, men han var den som kunde göra små saker på ett stort sätt, göra dem väl och acceptabelt. Endast några få gånger under fyra års tid hände det sig att han inte hade tillräckligt med mat till hands för att fylla allas behov. Han var sällan oförberedd ens för de många plötsliga behov som kom sig av det liv som de levde. Den apostoliska familjens intendentur var intelligent och effektivt skött.
Den starka sidan hos Filippos var hans metodiska tillförlitlighet. Den svaga sidan i hans anlagsbegåvning var hans totala brist på fantasi, avsaknaden av förmåga att sätta ihop två och två för att få fyra. Han var i abstrakt mening matematisk men inte konstruktiv i sin föreställningsförmåga. Han saknade nästan helt vissa typer av föreställningsförmåga. Han var en typisk alldaglig och vanlig genomsnittsmänniska. Det fanns en stor mängd sådana män och kvinnor bland folkmassorna som kom för att höra Jesus undervisa och predika, och det var en stor tröst för dem att se att en som var lik dem hade upphöjts till en värderad ställning i Mästarens råd. De kände sig uppmuntrade av att en som var lik dem redan hade fått en hög ställning vid skötseln av rikets angelägenheter. Jesus lärde sig mycket om hur en del människosinnen fungerar då han så tålmodigt lyssnade på Filippos dumma frågor och så många gånger gick med på sin proviantmästares anhållan om att ”bli visad”.
Den egenskap som Filippos ständigt beundrade hos Jesus var Mästarens ofelbara generositet. Aldrig kunde Filippos finna något hos Jesus som var smått, snålt eller girigt, och han dyrkade denna ständigt synliga och ofelbara frikostighet.
Det fanns inte hos Filippos personlighet mycket som imponerade. Han nämndes ofta som ”Filippos från Betsaida, den stad där Andreas och Petrus bor”. Han saknade nästan helt ett urskiljande omdöme, han var oförmögen att fatta de dramatiska möjligheterna i en given situation. Han var inte pessimistisk, han var helt enkelt prosaisk. Han saknade också i stor utsträckning andlig insikt. Han tvekade inte att avbryta Jesus mitt i en av Mästarens mest djupsinniga föreläsningar för att ställa en uppenbart dum fråga. Men Jesus tillrättavisade honom aldrig för en sådan tanklöshet. Han hade tålamod med honom och tog hänsyn till hans oförmåga att fatta de djupare betydelserna av förkunnelsen. Jesus visste mycket väl att om han en gång tillrättavisade Filippos för att han ställde dessa irriterande frågor så skulle han inte endast skada hans uppriktiga själ, utan en sådan tillrättavisning skulle så såra Filippos att han aldrig igen skulle känna sig fri att ställa frågor. Jesus visste att det i hans världar i rymden fanns otaliga miljarder likadana trögtänkande dödliga, och han ville uppmuntra dem alla till att se till honom och alltid känna sig fria att komma till honom med sina frågor och problem. När allt kommer omkring var Jesus faktiskt mer intresserad av Filippos enfaldiga frågor än av den predikan han kanske var mitt inne i. Jesus var supremt intresserad av människor, alla slags människor.
Apostlarnas proviantmästare var inte en god offentlig talare, men han var mycket övertygande och framgångsrik i sitt personliga arbete. Han blev inte lätt modfälld Han var en knegare och mycket ihärdig i allt vad han företog sig. Han hade den storartade och sällsynta gåvan att kunna säga: ”Kom!” När hans första proselyt, Natanael, ville diskutera vilka meriter och brister Jesus från Nasaret hade, var Filippos verksamma svar: ”Kom och se.” Han var ingen dogmatisk förkunnare som uppmanade sina åhörare: ”Gå”—gör si och gör så. Han mötte alla situationer så som de uppkom i hans arbete med: ”Kom—kom med mig; jag skall visa dig vägen.” Det är alltid ett effektivt sätt i alla former och faser av undervisning. Även föräldrar kan lära sig av Filippos att det är bättre att inte säga åt sina barn ”gå och gör si och gör så” utan hellre ”kom med oss, så visar och delger vi er vad bättre är”.
Filippos oförmåga att anpassa sig till en ny situation kom väl till synes när grekerna kom till honom i Jerusalem och sade: ”Min herre, vi önskar träffa Jesus.” Åt vilken som helst jude skulle Filippos på en sådan fråga ha svarat: ”Kom.” Men dessa män var främlingar, och Filippos kunde inte minnas några instruktioner från sina förmän för sådana fall; så det enda han kunde komma på att göra var att konsultera chefen, Andreas, och sedan eskorterade de båda de spörjande grekerna till Jesus. Likaså, när han begav sig till Samarien för att predika och döpa troende, såsom hans Mästare hade instruerat honom, avhöll han sig från att lägga händerna på sina proselyter som tecken på att de hade fått Sanningens Ande. Detta gjorde Petrus och Johannes, som inom kort kom ned från Jerusalem för att observera hans arbete som ombud för moderkyrkan.
Filippos höll ut under de prövande tiderna vid Mästarens död, deltog i omorganisationen av de tolv och var den förste att gå ut för att vinna själar för riket utanför de närmaste judiska leden, och han var högst framgångsrik i sitt arbete för samariterna och i alla sina senare bemödanden till förmån för evangeliet.
Filippos hustru, som var en effektiv medlem av kvinnornas kår, blev aktivt associerad med sin man i hans evangelisationsarbete efter deras flykt undan förföljelserna i Jerusalem. Hans hustru var en orädd kvinna. Hon stod vi foten av Filippos kors och uppmuntrade honom att förkunna det glada budskapet även för hans mördare, och när hans krafter sinade påbörjade hon framförandet av berättelsen om frälsning genom tro på Jesus och tystades först när de rasande judarna rusade på henne och stenade henne till döds. Deras äldsta dotter, Lea, fortsatte deras arbete och blev senare en vida berömd kvinnlig profet i Hierapolis.
Filippos, som en gång var proviantmästare för de tolv, var en mäktig man i riket, en som vann själar vart han än for. Han blev till sist korsfäst för sin tro och begravdes i Hierapolis.