◄ Kapitel 136
Del 4 ▲
Kapitel 138 ►
Kapitel 137

Väntetid i Galiléen

TIDIGT på lördagsmorgonen den 23 februari år 26 e.Kr. kom Jesus ned från bergen för att återförena sig med Johannes sällskap, som hade slagit läger vid Pella. Hela den dagen rörde sig Jesus bland folkmassorna. Han gav vård åt en gosse som hade skadat sig vid ett fall och färdades till den närbelägna byn Pella för att överlämna pojken tryggt i hans föräldrars händer.

1. Valet av de första fyra apostlarna

137:1.1

Under denna sabbat tillbringade två av Johannes ledande lärjungar mycket av sin tid tillsammans med Jesus. Av alla Johannes anhängare var en som hette Andreas djupast imponerad av Jesus. Han följde med Jesus på färden till Pella med den skadade pojken. På vägen tillbaka till Johannes mötesplats ställde han många frågor till Jesus, och just innan de nådde fram stannade de två för ett kort samtal under vilket Andreas sade: ”Jag har iakttagit dig allt sedan du kom till Kafarnaum, och jag tror att du är den nye Läraren, och fastän jag inte förstår all din undervisning har jag fast beslutit mig för att följa dig. Jag vill sitta vid dina fötter och lära mig hela sanningen om det nya riket.” Och med en hjärtlig försäkran välkomnade Jesus Andreas som den förste av de tolv apostlarna som tillsammans med honom skulle arbeta för att etablera det nya gudsriket i människornas hjärtan.

137:1.2

Andreas var den som tyst observerade och uppriktigt trodde på Johannes arbete, och han hade en mycket duglig och entusiastisk bror som hette Simon, som var en av Johannes främsta lärjungar. Det vore inte fel att säga att Simon var en av Johannes’ ledande understödjare.

137:1.3

Kort efter det att Jesus och Andreas hade återvänt till lägret sökte Andreas upp sin bror Simon, tog honom åt sidan och berättade för honom att han i sitt eget sinne hade kommit fram till att Jesus var den store Läraren, och att han hade lovat bli lärjunge. Han fortsatte med att säga att Jesus hade accepterat hans tjänsteanbud och föreslog att Simon likaså skulle gå till Jesus och erbjuda sig som medarbetare i det nya riket. Simon sade: ”Allt sedan denne man kom för att arbeta i Sebedaios verkstad har jag trott att han var sänd av Gud, men hur blir det med Johannes? Skall vi överge honom? Är det rätt att göra så?” De kom överens om att genast gå till Johannes för att rådgöra med honom. Johannes blev sorgsen av tanken på att förlora två av sina kunniga rådgivare och mest lovande lärjungar, men han svarade tappert på deras frågor och sade: ”Detta är endast början, mitt arbete är snart till ända, och vi skall alla bli hans lärjungar.” Sedan gav Andreas tecken åt Jesus att komma åt sidan medan han meddelade att hans bror önskade inträda i det nya rikets tjänst. Då Jesus välkomnade Simon som sin andre apostel sade han: ”Simon, din entusiasm är lovvärd, men den är farlig för rikets arbete. Jag uppmanar dig att bli mer eftersinnande i ditt tal. Jag skulle vilja ändra ditt namn till Petrus.”

137:1.4

Föräldrarna till den skadade gossen som bodde i Pella hade enträget bett Jesus tillbringa natten hos dem, bett honom att göra deras hus till sitt hem, och han hade lovat. Innan Jesus lämnade Andreas och hans bror sade han: ”I morgon bittida beger vi oss till Galiléen.”

137:1.5

Efter att Jesus hade återvänt till Pella för natten, och medan Andreas och Simon fortfarande diskuterade arten av sin tjänst vid etablerandet av det kommande riket, anlände Sebedaios söner Jakob och Johannes till platsen efter att just ha återvänt från sitt långvariga och fåfänga sökande efter Jesus i bergskullarna. När de hörde Simon Petrus berätta hur han och hans bror Andreas hade blivit de första accepterade rådgivarna i det nya riket, och att de på morgonen skulle ge sig av med sin nye Mästare till Galiléen, blev både Jakob och Johannes sorgsna. De hade redan känt Jesus någon tid och hade honom kär. De hade sökt efter honom många dagar i bergen, och nu återvände de för att få höra att andra hade getts företräde framför dem. De frågade vart Jesus hade gått och skyndade iväg för att finna honom.

137:1.6

Jesus sov när de kom fram till hans härbärge, men de väckte upp honom och sade: ”Hur kommer det sig att medan vi, som så länge har levt med dig, söker efter dig i bergen ger du andra företräde framför oss och väljer Andreas och Simon till dina första medarbetare i det nya riket?” Jesus svarade dem: ”Var lugna i era hjärtan och fråga er själva: ’Vem gav order om att ni skulle söka efter Människosonen när han var sysselsatt med att sköta sin Faders angelägenheter?’” Sedan de hade berättat detaljerna om sitt långvariga sökande i bergen sade Jesus ytterligare: ”Ni borde lära er att söka efter det nya rikets hemligheter i era hjärtan och inte i bergen. Det som ni sökte fanns redan där i er själ. Ni är för visso mina bröder—ni behövde inte upptas som medlemmar av mig—ni hörde redan till riket, och ni borde vara på gott humör och göra er redo att i morgon också gå med oss till Galiléen.” Johannes vågade sig då på att fråga: ”Men Mästare, skall Jakob och jag vara dina medarbetare i det nya riket precis så som Andreas och Simon?” Jesus sade, i det han lade en hand på varderas axel: ”Mina bröder, ni var ju med mig i rikets ande redan innan dessa andra anhöll om att bli upptagna. Ni, mina bröder, har inget behov av att anhålla om inträde i riket. Ni har varit med mig i riket ända från början. I människors ögon kan andra vara förmer än ni, men i mitt hjärta räknade jag också in er i rikets råd redan innan ni tänkte på att be mig om det. Likväl kunde ni i människors ögon ha varit de första om ni inte hade varit frånvarande, sysselsatta med en välmenad men självpåtagen uppgift att söka efter en som inte gått vilse. I det kommande riket skall ni inte bry er hjärna med sådant som får er att ängslas, utan hellre hela tiden ha omsorg om att göra den himmelske Faderns vilja.”

137:1.7

Jakob och Johannes tog godvilligt emot tillrättavisningen. Aldrig mer var de avundsjuka på Andreas och Simon. De gjorde sig färdiga att nästa morgon tillsammans med sina två medapostlar bege sig till Galiléen. Från denna dag framåt användes beteckningen apostel för att skilja mellan Jesu utvalda familj av rådgivare och den väldiga folkmassa av troende lärjungar som senare följde honom.

137:1.8

Sent den kvällen hade Jakob, Johannes, Andreas och Simon ett samtal med Johannes Döparen, och med tårfyllda ögon men stadig röst överlämnade den ståndaktige profeten från Judéen två av sina ledande lärjungar till att bli apostlar hos det kommande rikets Prins från Galiléen.

2. Valet av Filippos och Natanael

137:2.1

Söndagsmorgonen den 24 februari år 26 e.Kr. tog Jesus avsked av Johannes Döparen vid floden nära Pella, och han träffade honom aldrig mer här på jorden.

137:2.2

Denna dag då Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar gav sig iväg till Galiléen uppstod en stor oro i Johannes anhängares läger. Den första stora splittringen höll på att ske. Dagen innan hade Johannes definitivt förklarat för Andreas och Esra att Jesus var Befriaren. Andreas bestämde sig för att följa Jesus, men Esra avvisade den milt sinnade snickaren från Nasaret och kungjorde för sina medarbetare: ”Profeten Daniel förkunnar att Människosonen kommer med himlens skyar, med makt och stor härlighet. Denne snickare från Galiléen, denne båtbyggare från Kafarnaum, kan inte vara Befriaren. Kan en sådan Guds gåva komma från Nasaret? Denne Jesus är en släkting till Johannes, och då vår lärare är så godhjärtad har han blivit lurad. Låt oss ta avstånd från denne falske Messias.” När Johannes tillrättavisade Esra för dessa uttalanden drog denne tillsammans med många lärjungar hastigt iväg söderut. Denna grupp fortsatte att döpa i Johannes namn och grundade till slut en sekt som trodde på Johannes men vägrade att acceptera Jesus. I Mesopotamien finns ännu i denna dag en kvarleva av denna grupp.

137:2.3

Medan detta bråk pågick bland Johannes anhängare var Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar på god väg mot Galiléen. Innan de gick över Jordanfloden för att via Nain vandra till Nasaret såg Jesus, när han kastade en blick uppåt vägen, en viss Filippos från Betsaida komma emot dem tillsammans med en vän. Jesus kände Filippos från tidigare, och denne var också välbekant för alla de fyra nya apostlarna. Filippos var med sin vän Natanael på väg att besöka Johannes vid Pella för att få veta mer om det omtalade kommande gudsriket, och han var glad att få träffa Jesus. Filippos hade varit en beundrare av Jesus allt sedan denne kom till Kafarnaum. Men Natanael som bodde i Kana i Galiléen kände inte Jesus. Filippos gick vidare för att hälsa på sina vänner medan Natanael vilade sig i skuggan av ett träd vid vägkanten.

137:2.4

Petrus tog Filippos åt sidan och började förklara att de alla, dvs. han själv, Andreas, Jakob och Johannes, hade blivit medarbetare till Jesus i det nya riket, och han uppmanade ivrigt Filippos att anmäla sig till tjänst. Filippos råkade i bryderi. Vad borde han göra? Här, utan ett ögonblicks varning—vid vägkanten nära Jordanfloden—hade hans livstids mest betydelsefulla fråga dykt upp för omedelbart avgörande. Han befann sig nu i ett allvarligt samtal med Petrus, Andreas och Johannes, medan Jesus förklarade för Jakob huvuddragen av färden genom Galiléen och vidare till Kafarnaum. Till slut föreslog Andreas för Filippos: ”Varför inte fråga Läraren?”

137:2.5

Det gick plötsligt upp för Filippos att Jesus var en verkligt stor man, möjligen Messias, och han beslöt att göra så som Jesus avgjorde detta ärende. Han gick rakt fram till Jesus och frågade: ”Lärare, skall jag gå ned till Johannes eller skall jag ansluta mig till mina vänner som följer dig?” Jesus svarade: ”Följ mig.” Filippos skälvde av förvissningen om att han hade funnit Befriaren.

137:2.6

Filippos gjorde nu tecken åt gruppen att stanna där den var medan han skyndade tillbaks för att berätta nyheten om sitt beslut för sin vän Natanael, som fortfarande väntade under ett mullbärsträd och funderade på allt vad han hade hört om Johannes Döparen, det kommande riket och den förväntade Messias. Filippos avbröt dessa meditationer då han utropade: ”Jag har funnit Befriaren, honom som Mose och profeterna skrev om och som Johannes har förkunnat.” Natanael såg upp och frågade: ”Varifrån kommer denne lärare?” Filippos svarade: ”Han är Jesus från Nasaret, timmermannen Josefs son, som på senare tid har bott i Kafarnaum.” Då frågade Natanael, i någon mån chockerad: ”Kan något så gott komma från Nasaret?” Men Filippos tog honom i armen och sade: ”Kom och se.”

137:2.7

Filippos förde Natanael till Jesus, som såg den uppriktige tvivlaren välvilligt i ögonen och sade: ”Se, en sann israelit, en som är utan svek. Följ mig.” Natanael vände sig till Filippos och sade: ”Du har rätt, han är verkligen en människornas mästare. Jag vill också följa honom, om jag är värdig.” Jesus nickade mot Natanael och sade igen: ”Följ mig.”

137:2.8

Jesus hade nu samlat hälften av sin framtida kår av nära medarbetare, fem som hade känt honom någon tid och en främling, Natanael. Utan ytterligare uppehåll gick de över Jordanfloden och via byn Nain nådde de fram till Nasaret sent den kvällen.

137:2.9

De stannade alla över natten hos Josef i Jesu hem från pojkåren. Jesu medarbetare hade svårt att förstå varför deras nyvunne lärare var så noggrann med att fullständigt förstöra varje spår av det som han hade skrivit och som fanns kvar i hemmet på olika ställen i form av de tio buden samt andra valspråk och uttryck. Men detta förfarande, i förening med att de aldrig senare såg honom skriva något—utom i damm eller sand—gjorde ett djupt intryck på deras sinnen.

3. Besöket i Kafarnaum

137:3.1

Nästa dag sände Jesus sina apostlar i förväg till Kana, då de allesammans var inbjudna till ett bröllop som firades av en ung kvinna med en framträdande ställning i staden, medan han själv gjorde sig redo för ett snabbt besök hos sin mor i Kafarnaum, med uppehåll i Magdala för att träffa sin bror Juda.

137:3.2

Innan de lämnade Nasaret berättade Jesu nya medarbetare för Josef och de andra medlemmarna av Jesu familj om de förunderliga händelser som då nyligen hade inträffat och gav fritt uttryck för sin tro att Jesus var den länge efterlängtade befriaren. Dessa medlemmar av Jesu familj diskuterade allt detta, och Josef sade: ”Kanske mor hade rätt när allt kommer omkring—kanske vår egendomlige bror är den blivande konungen.”

137:3.3

Juda var närvarande vid Jesu dop och hade, tillsammans med sin bror Jakob en stark tro på Jesu mission på jorden. Fastän både Jakob och Juda var mycket förbryllade beträffande arten av deras brors mission, hade deras mor återuppväckt alla sina tidigare förhoppningar om Jesus som Messias, Davids son, och hon uppmuntrade sina söner att tro på deras bror som Israels befriare.

137:3.4

Jesus anlände till Kafarnaum måndag kväll, men han gick inte till sitt eget hem där Jakob och hans mor bodde, utan han gick direkt till Sebedaios hem. Alla hans vänner i Kafarnaum såg att det hade kommit en stor och angenäm förändring över honom. Nu föreföll han igen relativt gladlynt och mer lik sig själv sådan han var under de tidigare åren i Nasaret. I åratal före sitt dop och perioderna av avskildhet kort före och kort efter dopet hade han blivit alltmer allvarlig och sluten. Nu tyckte de alla att han igen hade fått tillbaka sitt gamla jag. Det fanns något av en majestätisk vikt och upphöjdhet över honom, men han var igen lätt om hjärtat och gladlynt.

137:3.5

Maria skälvde av förväntan. Hon förutsåg att Gabriels löfte var nära att gå i uppfyllelse. Hon väntade sig att hela Palestina snart skulle överraskas och överväldigas när det på ett mirakulöst sätt uppenbarades att hennes son var judarnas övernaturlige konung. Men på alla de många frågor som hans mor, Jakob, Juda och Sebedaierna ställde svarade Jesus endast med ett leende: ”Det är bättre att jag dröjer här en tid, jag måste göra min himmelske Faders vilja.”

137:3.6

Nästa dag, på tisdagen, begav de sig alla över till Kana för Naomis bröllop, som skulle äga rum följande dag. Trots Jesu upprepade varningar att de inte skulle berätta om honom för någon människa ”innan Faderns stund var inne”, ville de nödvändigtvis i det tysta sprida ut nyheten att de hade funnit Befriaren. De väntade alla med tillförsikt på att Jesus skulle inleda sitt messianska välde vid det förestående bröllopet i Kana, och att han skulle göra det med stor kraft och sublim storslagenhet. De kom ihåg vad som hade berättats om företeelserna i anslutning till hans dop, och de trodde att hans framtida levnad på jorden skulle kännetecknas av allt fler manifestationer av övernaturliga under och mirakulösa demonstrationer. Följaktligen beredde sig hela trakten på att samlas till bröllopsfesten i Kana vid giftermålet mellan Naomi och Johab, Natans son.

137:3.7

Maria hade inte på många år varit så glad. Hon gjorde resan till Kana som om hon hade varit en drottningmoder på väg att bevittna sin sons kröning. Inte sedan Jesus var tretton år hade hans familj och vänner sett honom så sorglös och lycklig, så omtänksam och förståelsefull för önskningar och önskemål hos hans närmaste, så rörande medlidsam. De viskade alla till varandra i små grupper och undrade vad som skulle hända. Vad skulle denna märkliga person göra här näst? Hur skulle han inleda det kommande rikets härlighet? De hänfördes alla över tanken att de skulle vara närvarande för att bevittna uppenbarelsen av Israels Guds makt och styrka.

4. Bröllopet i Kana

137:4.1

Vid tolvtiden på onsdag hade nästan tusen gäster anlänt till Kana, mer än fyra gånger det antal som bjudits till bröllopsfesten. Det var en judisk sed att fira bröllop på onsdagar, och inbjudningarna till bröllopet hade sänts ut en månad tidigare. Under förmiddagen och den tidiga eftermiddagen liknade det hela mer en offentlig mottagning för Jesus än ett bröllop. Alla ville hälsa på denne nästan berömde galilé, och han var högst hjärtlig mot alla, unga och gamla, judar och icke-judar. Alla jublade när Jesus samtyckte till att leda bröllopståget före vigseln.

137:4.2

Jesus var nu fullständigt medveten om sin människotillvaro, sin gudomliga pre-existens och hans mänskliga och gudomliga naturers kombinerade eller fusionerade tillstånd. Med fullkomlig kontroll kunde han i ena ögonblicket uppträda i människorollen för att i nästa stund anlägga den gudomliga naturens personlighetsprivilegier.

137:4.3

När dagen framskred blev Jesus allt mer medveten om att människorna förväntade sig att han skulle göra något under. Alldeles särskilt märkte han att hans familj och hans sex lärjungar-apostlar väntade sig att han på lämpligt sätt skulle kungöra sitt kommande rike med någon häpnadsväckande och övernaturlig manifestation.

137:4.4

Tidigt på eftermiddagen kallade Maria Jakob till sig, och tillsammans vågade de närma sig Jesus för att fråga om han kunde utsträcka sitt förtroende till dem så långt att han ville meddela dem vid vilken tid och i vilket skede av bröllopsceremonierna han tänkte manifestera sig som ”den övernaturlige”. De hade knappt sagt detta till Jesus förrän de märkte att de hade väckt den karakteristiska indignationen hos honom. Han sade endast: ”Om ni har mig kär, var då villiga att vänta här tillsammans med mig medan jag avvaktar min himmelske Faders vilja.” Men vältaligheten i hans tillrättavisning låg i hans ansiktsuttryck.

137:4.5

Detta drag från hans mors sida var en stor besvikelse för Jesus som människa, och han blev mycket allvarlig av sin reaktion på hennes suggestiva förslag att han skulle tillåta sig någon yttre demonstration av sin gudomlighet. Det var just en av de saker som han hade beslutat att inte göra, när han helt nyligen befann sig i avskildhet i bergen. Maria var mycket deprimerad i flera timmar. Hon sade till Jakob: ”Jag kan inte förstå honom, vad betyder allt detta? Finns det inget slut på hans märkliga beteende?” Jakob och Juda försökte trösta sin mor, medan Jesus drog sig tillbaka för en timmes ensamhet. Men han återvände till festen och var igen sorglös och glad.

137:4.6

Bröllopet fortskred medan en tyst förväntan rådde, men hela ceremonin avslutades utan ett drag, utan ett ord, från den ärade gästen. Sedan viskades det att denne snickare och båtbyggare, som Johannes hade kungjort som ”Befriaren”, skulle visa sin makt i samband med kvällsfestligheterna, kanske under bröllopsmåltiden. Men all förväntan om en sådan demonstration avlägsnades effektivt från de sex lärjungeapostlarnas sinne när Jesus kallade dem samman kort före bröllopssupén och med djupt allvar sade: ”Tro inte att jag har kommit till detta ställe för att göra något under som skulle tillfredsställa de nyfikna eller övertyga dem som tvivlar, utan vi är här för att följa vår himmelske Faders vilja.” Men när Maria och de andra såg honom rådgöra med sina medarbetare blev de helt övertygade om att något ovanligt snart skulle hända. De satte sig alla ned för att njuta av bröllopsmåltiden och en kväll av festlig god samvaro.

137:4.7

Brudgummens far hade reserverat rikligt med vin för alla gäster som var bjudna till bröllopsfesten, men hur kunde han veta att hans sons giftermål skulle bli en händelse så nära förknippad med förväntningarna på att Jesus skulle manifestera sig som den messianske befriaren? Han var glad över äran att få räkna den berömde galilén bland sina gäster, men innan bröllopsmåltiden var till ända kom tjänarna med det pinsamma beskedet att vinet höll på att ta slut. När den officiella måltiden var avslutad och gästerna vandrade omkring i trädgården anförtrodde brudgummens mor åt Maria att förrådet av vin hade tagit slut. Maria sade med tillförsikt: ”Var inte orolig—jag skall tala med min son. Han skall hjälpa oss.” Så dristade hon sig till att tala trots tillrättavisningen endast några timmar tidigare.

137:4.8

Under många års tid hade Maria alltid vänt sig till Jesus för hjälp vid varje kris i deras hemliv i Nasaret, och det var därför endast naturligt att hon kom att tänka på honom i denna situation. Men denna ärelystna mor hade även andra motiv till att vädja till sin äldste son vid detta tillfälle. Medan Jesus stod ensam i en vrå av trädgården kom hans mor fram till honom och sade: ”Min son, de har inget vin.” Jesus svarade: ” Min goda kvinna, vad har jag med det att göra?” Maria sade: ”Men jag tror att din stund har kommit, kan du inte hjälpa oss?” Jesus svarade: ”Igen måste jag förklara för dig att jag inte har kommit för att göra saker och ting på detta sätt. Varför besvärar du mig igen med sådana saker?” Då brast Maria ut i tårar och bönföll honom: ”Men min son, jag lovade dem att du skulle hjälpa oss, jag ber dig, kan du inte göra något för mig? Då sade Jesus: ”Kvinna, är det din sak att ge sådana löften? Se till att du inte gör det en gång till. Vi måste i allting följa den himmelske Faderns vilja.”

137:4.9

Maria, Jesu mor, var tillintetgjord. Hon var förstummad! När hon stod där, med tårarna strömmande nedför ansiktet, orörlig framför Jesus översvallades hans mänskliga hjärta av medlidande med denna kvinna som hade fött hans köttsliga kropp, och han böjde sig framåt, lade ömt sin hand på hennes huvud och sade: ”Så, så, mor Maria, sörj inte över mina till synes hårda ord, ty har jag inte många gånger sagt dig att jag har kommit endast för att göra min himmelske Faders vilja? Med största glädje skulle jag göra det du ber mig, om det vore en del av Faderns vilja—” och plötsligt tystnade Jesus, han tvekade. Maria tycktes ana att något höll på att hända. Hon hoppade upp, slog armarna om Jesu hals, kysste honom, rusade iväg till tjänarnas område och sade: ”Vad min son än säger, gör så.” Men Jesus sade ingenting. Han insåg nu att han redan hade sagt—eller snarare önskefullt tänkt—för mycket.

137:4.10

Maria dansade runt av glädje. Hon visste inte hur vinet skulle åstadkommas, men hon trodde fullt och fast att hon slutligen hade övertalat sin förstfödde son att göra anspråk på sin auktoritet, att våga stiga fram för att hävda sin ställning och att visa upp sin messianska makt. På grund av närvaron och föreningen av vissa universumkrafter och universumpersonligheter, om vilka alla de närvarande var helt ovetande, skulle hon inte bli besviken. Vinet, som Maria ville ha och som Jesus, Gud och människan, som människa och av medlidande önskade, var på väg.

137:4.11

Nära till hands stod sex vattenkrus av sten, fyllda med vatten; varje krus rymde drygt sjuttio liter. Detta vatten var avsett att användas senare för reningsceremonierna vid bröllopsfestens slut. Tjänarnas uppståndelse kring dessa väldiga stenkärl och hans mors ivriga ordergivning drog till sig Jesu uppmärksamhet, och när han gick över dit märkte han att de hämtade upp vin, kanna efter kanna ur dem.

137:4.12

Det gick så småningom upp för Jesus vad som hade hänt. Av alla personer som var närvarande vid bröllopsfesten i Kana var Jesus den som var mest överraskad. Andra hade väntat sig att han skulle göra underverk, men det var just vad han inte hade ämnat göra. Då kom Människosonen ihåg sin Personaliserade Riktares varning uppe i bergen. Han drog sig till minnes hur Riktaren hade varnat honom att det var omöjligt för någon makt eller personlighet att beröva honom de skaparprivilegier som gällde oberoendet av tiden. Vid detta tillfälle var styrketransformerare, mellanvarelser och alla andra behövliga personligheter samlade nära vattnet och andra nödvändiga element, och när Universumets Skapare och Härskare hade uttryckt sin önskan kunde ingenting hindra den ögonblickliga uppkomsten av vin. Det blev dubbelt så säkert att denna händelse skulle inträffa emedan den Personaliserade Riktaren hade tillkännagett att uppfyllandet av Sonens önskan på intet sätt var emot Faderns vilja.

137:4.13

Men detta var inte i någon mening ett mirakel. Ingen naturlag modifierades, upphävdes eller ens transcenderades. Inget annat hände än att tiden upphävdes i anslutning till det himmelska hopsättandet av de kemiska grundämnen som fordrades för att tillverka vinet. Vid detta tillfälle i Kana gjorde Skaparens agenter vin precis så som det görs vid de vanliga naturliga processerna förutom att de gjorde det oberoende av tiden och med ingripande från övermänskliga representanter vad beträffar sammanställningen i rymden av de nödvändiga kemiska beståndsdelarna.

137:4.14

Därtill kom att det var uppenbart att förverkligandet av detta så kallade mirakel inte stod i strid med Paradisfaderns vilja. Annars hade det inte inträffat emedan Jesus redan i allting hade underställt sig Faderns vilja.

137:4.15

När tjänarna öste upp detta nya vin bar de fram det till brudgummens marskalk, ”ceremonimästaren”, och när han hade smakat på det ropade han till brudgummen och sade: ”Det är sed att först bjuda på det goda vinet och att sedan när gästerna börjar bli berusade föra fram det sämre, men du har sparat det bästa vinet till slutet av festen.”

137:4.16

Maria och Jesu lärjungar fröjdade sig storligen över det förmodade miraklet, som de trodde att Jesus med avsikt hade utfört, men Jesus drog sig tillbaka till en skyddad vrå i trädgården och försjönk för några korta stunder i allvarliga tankar. Han drog till sist den slutsatsen att händelsen under rådande omständigheter hade legat utanför hans personliga kontroll, och att den var ofrånkomlig då den inte stod i strid med hans Faders vilja. När han återvände till folket betraktade de honom med vördnad. De trodde alla på honom som Messias. Men Jesus var mycket förbryllad då han visste att de trodde på honom bara på grund av den ovanliga händelse som de nyss oavsiktligt hade bevittnat. Igen drog sig Jesus för en stund tillbaka för att tänka över alltsammans på hustaket.

137:4.17

Jesus förstod nu helt att han ständigt måste vara på sin vakt, så att han inte av att hänge sig åt medkänsla och medlidande åstadkom upprepade episoder av detta slag. Det oaktat inträffade många liknande händelser innan Människosonen slutligt skildes från sitt liv som dödlig i köttslig gestalt.

5. Tillbaka i Kafarnaum

137:5.1

Fastän många av gästerna stannade hela den vecka som bröllopsfestligheterna pågick, begav sig Jesus med sina nyligen valda lärjungeapostlar—Jakob, Johannes, Andreas, Petrus, Filippos och Natanael—mycket tidigt följande morgon iväg till Kafarnaum utan att ta avsked av någon. Jesu familj och alla hans vänner i Kana var mycket bedrövade för att han så plötsligt hade lämnat dem, och Juda, Jesu yngste bror, gav sig i väg för att söka efter honom. Jesus och hans apostlar gick direkt till Sebedaios hem i Betsaida. Under denna färd talade Jesus med sina nyss valda medarbetare om mycket som var av betydelse för det kommande riket och i synnerhet varnade dem att inte nämna om vattnets förvandling till vin. Han gav dem också rådet att undvika städerna Sepforis och Tiberias i sitt framtida arbete.

137:5.2

Efter måltiden den kvällen hölls här i Sebedaios och Salomes hem en av de viktigaste sammankomsterna under Jesu hela jordiska livsskede. Endast de sex apostlarna var närvarande vid detta möte; Juda anlände när de höll på att bryta upp. Dessa sex utvalda män hade färdats från Kana till Betsaida med Jesus och vandrat som på luft. De var fulla av förväntan och hänförda vid tanken på att de hade utvalts till nära medarbetare till Människosonen. Men när Jesus började göra klart för dem vem han var och vad hans mission på jorden skulle bli och hur den möjligen kunde sluta, blev de överväldigade. De kunde inte fatta det han berättade för dem. De var mållösa; även Petrus kände sig obeskrivligt tillintetgjord. Endast den djupt tänkande Andreas vågade svara på de ord av råd som Jesus gav. Då Jesus insåg att de inte förstod hans budskap, då han såg att deras idéer om judarnas Messias var så fullständigt utkristalliserade, sände han dem till vila för natten medan han vandrade och samtalade med sin bror Juda. Innan Juda tog avsked av Jesus sade han med mycken känsla i orden: ”Min fader och broder, jag har aldrig förstått mig på dig. Jag vet inte med säkerhet om du är det som min mor har lärt oss, och jag förstår inte helt det kommande riket, men jag vet förvisso att du är en mäktig Gudsman. Jag hörde rösten vid Jordanfloden, och jag tror på dig, vem du än är.” När han hade sagt detta avlägsnade han sig och gick till sitt eget hem i Magdala.

137:5.3

Den natten sov Jesus inte. Insvept i sina kvällskläder satt han ute vid sjöstranden och tänkte—tänkte ända till gryningen nästa dag. Under den nattens långa timmar av mediterande kom Jesus till en klar uppfattning om att han aldrig skulle kunna få sina anhängare att se honom i något annat ljus än som den länge efterlängtade Messias. Han insåg slutligen att det inte fanns något annat sätt att sprida budskapet om himmelriket än genom att uppfylla Johannes förutsägelse och som den som judarna förväntade sig. När allt kommer omkring, fastän han inte var Davids typ av Messias, var han sannerligen uppfyllelsen av de profetiska yttranden som de mer andligt sinnade av de forna siarna hade fällt. Aldrig mer förnekade han helt att han var Messias. Han beslöt att lämna det slutliga utredandet av denna komplicerade situation till att utarbetas enligt Faderns vilja.

137:5.4

Nästa morgon anslöt sig Jesus till sina vänner vid frukosten, men de var en dyster grupp. Han samtalade med dem och vid måltidens slut samlade han dem kring sig och sade: ”Det är min Faders vilja att vi stannar här i trakten tills vidare. Ni har hört Johannes säga att han kom för att bereda väg för himmelriket; därför anstår det oss att vänta på att Johannes fullbordar sin förkunnelse. När Människosonens föregångare har avslutat sitt arbete, då börjar vi förkunna rikets goda budskap.” Han anvisade sina apostlar att återvända till sina nät samtidigt som han själv gjorde sig redo att tillsammans med Sebedaios bege sig till båtvarvet. Han lovade träffa dem nästa dag i synagogan, där han skulle tala, och han bestämde ett möte med dem på eftermiddagen den sabbaten.

6. Händelserna en sabbatsdag

137:6.1

Jesu första offentliga framträdande efter hans dop skedde på sabbaten den 2 mars år 26 e.Kr. i synagogan i Kafarnaum. Synagogan var fylld till trängsel. Berättelsen om dopet i Jordanfloden hade nu fått tillskott av de färska nyheterna från Kana om vattnet och vinet. Jesus gav hedersplatser åt sina sex apostlar, och tillsammans med dem satt hans två köttsliga bröder Jakob och Juda. Hans mor, som hade återvänt till Kafarnaum tillsammans med Jakob föregående kväll, var också närvarande och satt i kvinnornas del av synagogan. Hela församlingen var i spänning. De väntade sig att få se någon utomordentlig manifestation av en övernaturlig makt, vilket vore ett passande bevis för naturen och makten hos honom som idag skulle tala till dem. Men deras lott var att bli besvikna.

137:6.2

När Jesus steg upp räckte synagogans föreståndare honom skriftrullen och Jesus läste från profeten Jesaja: ”Så säger Herren: ’Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall. Var är det hus som ni byggde åt mig? Och var är den plats som är min boning? Allt detta har min hand gjort’, säger Herren. ’Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.’ Hör Herrens ord, ni som skälver och fruktar: ’Era bröder hatade er och stötte bort er för mitt namns skull.’ Men förhärligad vare Herren. Han skall framträda för er i glädje, och alla andra skall komma på skam. En röst från staden, en röst från templet, en röst från Herren säger: ’Innan hon kände någon födslovånda, födde hon; innan kval kom över henne, blev hon förlöst med ett gossebarn.’ Vem har hört något sådant? Skall jorden sättas till att frambringa på en enda dag? Eller kan ett folk födas på ett ögonblick? Men så säger Herren: ’Se, jag vill låta friden breda ut sig som en ström, och även främlingarnas lov och pris skall vara som en översvämmande flod. Så som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. Och även i Jerusalem skall ni få tröst. Och när ni får se detta, skall era hjärtan glädja sig.’”

137:6.3

När Jesus hade avslutat denna läsning räckte han rullen tillbaka till dess väktare. Innan han satte sig sade han endast: ”Var tålmodiga och ni skall få se Guds härlighet; även så skall det vara med alla dem som stannar hos mig och sålunda lär sig att göra min himmelske Faders vilja.” Folket gick till sina hem i förundran över vad allt detta betydde.

137:6.4

Den eftermiddagen steg Jesus och hans apostlar jämte Jakob och Juda ombord på en båt och for en bit ned längs kusten, där de ankrade medan han talade till dem om det kommande riket. Och de förstod mer än de hade under torsdagskvällen.

137:6.5

Jesus rådde dem att fortsätta med sina vanliga uppgifter tills ”rikets stund skulle komma”. För att uppmuntra dem föregick han med gott exempel genom att återgå till sitt regelbundna arbete vid båtvarvet. Han förklarade för dem att de varje kväll skulle tillbringa tre timmar med studier och förberedelse för sitt framtida arbete och sade vidare: ”Vi stannar alla här i trakten tills Fadern ber mig kalla på er. Var och en av er måste nu återvända till sitt sedvanliga arbete som om ingenting hade hänt. Berätta inte för någon människa om mig och kom ihåg att mitt rike inte kommer med väsen och glamour, utan snarare måste det komma genom den stora förändring som min Fader då har åstadkommit i era hjärtan och i deras hjärtan som skall kallas att ansluta sig till er i rikets råd. Ni är nu mina vänner, jag litar på er och jag älskar er, ni skall snart bli mina personliga medarbetare. Var tålmodiga, var lågmälda. Var alltid hörsamma för Faderns vilja. Gör er färdiga för kallelsen från riket. Fastän ni kommer att uppleva stor glädje i min Faders tjänst, bör ni också vara beredda på svårigheter, ty jag varnar er att mången skall gå in i riket först efter mycken vedermöda. Men de som har funnit riket, deras glädje skall vara ymnig, och de skall kallas hela jordens välsignade. Men hys inga falska förhoppningar; världen kommer att snubbla över mina ord. Inte ens ni, mina vänner, fattar helt vad jag som bäst lägger fram för era förvirrade sinnen. Misstag er inte; vi går ut för att arbeta för en generation som väntar sig tecken. De kommer att kräva undergörande som bevis för att jag är sänd av min Fader, och endast långsamt kommer de att inse att det är uppenbarelsen av min Faders kärlek som utgör rekommendationsbrevet för min mission.”

137:6.6

Den kvällen när de hade gått i land och innan de var och en vandrade iväg, bad Jesus, där han stod vid vattenbrynet: ”Min Fader, jag tackar dig för dessa små, som trots sina tvivel redan nu tror. Och för deras skull har jag stannat här för att göra din vilja. Och må de nu lära sig att vara ett, såsom även vi är ett.”

7. Fyra månader av förberedelse

137:7.1

I fyra långa månader—mars, april, maj och juni—fortgick denna väntetid. Jesus höll över hundra långa och allvarliga, fastän muntra och glada, sammankomster med dessa sex medarbetare och sin egen bror Jakob. På grund av sjukdom i familjen kunde Juda sällan delta i dessa lektioner. Jakob, Jesu bror, förlorade inte tron på honom, men under dessa månader av dröjsmål och overksamhet blev Maria närapå förtvivlad över sin son. Hennes tro som i Kana hade stigit till sådana höjder sjönk nu till nya djup. Hon kunde endast ty sig till sitt så ofta upprepade utrop: ”Jag kan inte förstå honom. Jag kan inte komma på vad allt detta betyder.” Men Jakobs hustru gjorde mycket för att hålla Marias mod uppe.

137:7.2

Under dessa fyra månader blev dessa sju troende, av vilka en var Jesu köttsliga bror, bekanta med honom. De höll på att vänja sig vid tanken att leva med denna Gud och människa. Fastän de kallade honom Rabbi lärde de sig att inte vara rädda för honom. Jesu personlighet kännetecknades av denna ojämförliga älskvärdhet som gjorde det möjligt för honom att så leva bland dem att de inte förskräcktes av hans gudomlighet. De fann det verkligen lätt att vara ”vänner med Gud”, Gud inkarnerad i en dödligs köttsliga gestalt. Denna väntetid var en hård test för hela gruppen av troende. Ingenting, absolut ingenting, mirakulöst inträffade. Dag efter dag ägnade de sig åt sitt vanliga arbete, kväll efter kväll satt de vid Jesu fötter. De hölls samman av hans makalösa personlighet och av de vänliga ord som han kväll efter kväll talade till dem.

137:7.3

Denna tid av väntan och undervisning var särskilt svår för Simon Petrus. Han försökte upprepade gånger övertala Jesus att ta itu med att predika himmelriket i Galiléen medan Johannes fortsatte att predika i Judéen. Men Jesus svarade alltid Petrus: ”Var tålmodig, Simon. Gör framsteg. Det finns ingen risk för att vi är för mycket förberedda när Fadern kallar oss.” Andreas brukade emellanåt lugna ned Petrus med sina mogna och filosofiska råd. Jesu mänskliga naturlighet gjorde ett väldigt intryck på Andreas. Han tröttnade aldrig på att fundera över hur någon som kunde leva så nära Gud kunde vara så vänlig och hänsynsfull mot människor.

137:7.4

Under hela denna tid talade Jesus endast två gånger i synagogan. Mot slutet av dessa många veckor av väntan hade berättelsen om hans dop och vinet i Kana börjat lugna ned sig. Jesus såg till att inga fler skenbara mirakel inträffade under denna tid. Men fastän de levde så obemärkt i Betsaida hade rapporter om Jesu märkliga utföranden förts fram till Herodes Antipas, som i sin tur sände spioner för att ta reda på vad Jesus höll på med. Men Herodes var mer bekymrad över Johannes predikande. Han beslöt att inte antasta Jesus vars arbete löpte så lugnt i Kafarnaum.

137:7.5

Under denna väntetid strävade Jesus efter att lära sina medarbetare vilken deras attityd borde vara gentemot de olika religiösa grupperna och politiska partierna i Palestina. Jesu ord var alltid: ”Vi försöker vinna dem alla, men vi hör inte till någon av dem.”

137:7.6

De skriftlärda och rabbinerna kallades med ett gemensamt namn fariséer. Själva använde de om sig beteckningen ”ämbetsbröderna”. På många sätt var de en progressiv grupp bland judarna, och de hade upptagit många läror som inte framgick klart och tydligt från de hebreiska skrifterna, såsom tron på de dödas uppståndelse, en lära som endast nämndes av en av de senare profeterna, Daniel.

137:7.7

Sadducéerna bestod av prästerskapet och vissa förmögna judar. De var inga pedanter när det gällde tillämpningen av lagens enskildheter. Fariséerna och sadducéerna var egentligen religiösa partier snarare än sekter.

137:7.8

Esséerna var en genuin religiös sekt som hade uppkommit under mackabéerupproret och som i vissa avseenden ställde strängare krav än fariséerna. De hade upptagit många persiska trosföreställningar och övningar, levde som ett brödraskap i kloster, avhöll sig från äktenskap och hade allting gemensamt. Deras specialitet var att undervisa om änglarna.

137:7.9

Seloterna var en grupp av lidelsefulla judiska patrioter. De talade för att det var berättigat att använda vilka metoder som helst i kampen för befrielse från det romerska oket.

137:7.10

Herodianerna var ett rent politiskt parti som talade för frigörelse från Roms direkta styre genom ett återupprättande av den herodianska dynastin.

137:7.11

Precis mitt i Palestina bodde samariterna, med vilka ”judarna inte ville ha något att göra” trots att de höll många uppfattningar som överensstämde med judarnas läror.

137:7.12

Alla dessa partier och sekter, inklusive nasirernas relativt fåtaliga brödraskap, trodde att Messias en gång skulle komma. De väntade alla på en nationell befriare. Men Jesus var mycket bestämd med att göra det klart att han och hans lärjungar inte skulle liera sig med någon av dessa menings- eller verksamhetsriktningar. Människosonen skulle vara varken nasir eller essé.

137:7.13

När Jesus senare beordrade apostlarna att likt Johannes gå ut för att förkunna evangeliet och undervisa de troende betonade han förkunnandet av ”det goda budskapet om himmelriket”. Han inpräntade ofelbart hos sina medarbetare att de måste ”visa kärlek, medkänsla och sympati”. Han lärde tidigt sina anhängare att himmelriket var en andlig erfarenhet som gäller Guds upphöjande på tronen i människornas hjärtan.

137:7.14

Medan de på detta sätt väntade innan de påbörjade sin aktiva offentliga förkunnelse tillbringade Jesus och dessa sju två kvällar i veckan i synagogan med att studera de hebreiska skrifterna. Under senare år, efter perioder av intensiv offentlig verksamhet, såg apostlarna tillbaka på dessa fyra månader som de mest värdefulla och givande under hela deras samvaro med Mästaren. Jesus lärde dessa män allt vad de kunde tillgodogöra sig. Han begick inte misstaget att lära dem för mycket. Han gjorde dem inte förvirrade genom att föra fram sådan sanning som låg ovanför deras fattningsförmåga.

8. Predikan om riket

137:8.1

På sabbaten den 22 juni, kort innan de gav sig ut på sin första predikotur och omkring tio dagar efter att Johannes hade fängslats, intog Jesus för andra gången synagogans predikstol sedan han hade fört sina apostlar till Kafarnaum.

137:8.2

Några dagar före denna predikan om ”Himmelriket”, då Jesus var sysselsatt med sitt arbete vid båtvarvet, kom Petrus till honom med nyheten om att Johannes hade arresterats. Ännu en gång lade Jesus ifrån sig sina verktyg, tog av sig sitt arbetsförkläde och sade till Petrus: ”Faderns stund har kommit. Låt oss göra oss redo att förkunna himmelrikets evangelium.”

137:8.3

Jesus utförde sitt sista arbete vid snickarbänken denna tisdag den 18 juni år 26 e.Kr. Petrus rusade ut från verkstaden och vid mitten på eftermiddagen hade han samlat alla sina medarbetare. Sedan han hade lämnat dem i en lund vid stranden gick han för att söka upp Jesus. Men han kunde inte finna honom, ty Mästaren hade gått till en annan lund för att be. De såg honom först sent den kvällen när han återvände till Sebedaios hus och bad om mat. Nästa dag sände han sin bror Jakob för att be om förmånen att få tala i synagogan den kommande sabbatsdagen. Föreståndaren för synagogan var mycket glad över att Jesus igen ville leda gudstjänsten.

137:8.4

Innan Jesus höll denna minnesvärda predikan om Guds rike, hans första anspråksfulla framträdande under sitt offentliga livsskede, läste han från skrifterna dessa ställen: ”Ni skall vara mig ett rike av präster, ett heligt folk. Jahve är vår domare, Jahve är vår lagstiftare, Jahve är vår konung; han skall frälsa oss. Jahve är min konung och min Gud. Han är den store konungen över hela jorden. Kärleksfull godhet vilar över Israel i detta rike. Välsignad vare Herrens härlighet, ty han är vår Konung.”

137:8.5

När Jesus hade slutat läsa sade han:

137:8.6

”Jag har kommit för att förkunna upprättandet av Faderns rike. Och till detta rike skall höra de gudsdyrkande själarna bland judar och icke-judar, rika och fattiga, fria och slavar, ty min Fader tar inte hänsyn till person; hans kärlek och hans barmhärtighet vilar över alla.

137:8.7

”Fadern i himlen sänder sin ande att bo i människornas sinnen, och när jag har avslutat mitt arbete på jorden skall likaså Sanningens Ande utgjutas över alla människor. Och min Faders ande och Sanningens Ande skall trygga er i den andliga förståelsens och den gudomliga rättfärdighetens kommande rike. Mitt rike är inte av denna värld. Människosonen kommer inte att leda arméer i strid för att upprätta en maktens tron eller ett rike av världslig prakt. När mitt rike har kommit skall ni känna Människosonen som Fridsfurste, uppenbarelsen av den evige Fadern. Denna världs barn kämpar för att upprätta och förstora denna världs riken, men mina lärjungar skall träda in i himmelriket genom sina moraliska beslut och sina andliga segrar; och när de väl har inträtt däri skall de finna glädje, rättfärdighet och evigt liv.

137:8.8

”De som först söker inträde till riket och sålunda strävar efter en karaktärens ädelhet, lik min Faders, skall inom kort ha även allt annat som är behövligt. Men jag säger er i all ärlighet: Om ni inte söker inträde i riket genom tron och den förtröstansfulla tilliten hos ett litet barn kommer ni på intet vis att vinna inträde.

137:8.9

”Låt er inte bedras av dem som kommer och säger att riket är här eller riket är där, ty min Faders rike gäller inte det synliga och materiella. Och detta rike finns redan nu hos er, ty där Guds ande lär och leder människans själ, där finns i själva verket himmelriket. Och detta Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den Heliga Anden.

137:8.10

”Johannes döpte er förvisso som tecken på er omvändelse och för era synders förlåtelse, men när ni träder in i det himmelska riket skall ni bli döpta med den Heliga Anden.

137:8.11

”I min Faders rike kommer det inte att finnas judar eller icke-judar, utan endast sådana som söker fulländning genom tjänande; ty jag tillkännager att den som vill vara stor i min Faders rike måste först bli allas tjänare. Om ni är villiga att tjäna era medmänniskor skall ni sitta ned med mig i mitt rike, just så som jag genom att tjäna i de skapades gestalt snart skall sitta ned hos min Fader i hans rike.

137:8.12

”Detta nya rike är likt ett frö som växer i den goda jorden på en åker. Det ger inte genast skörd. Det finns en tidsintervall mellan upprättandet av riket i människans själ och den stund då riket mognar till full skörd i form av evinnerlig rättfärdighet och evig frälsning.

137:8.13

”Och detta rike som jag förkunnar för er är inte ett maktens och överflödets styre. Himmelriket är inte en fråga om mat och dryck utan om ett liv av ökad rättfärdighet och växande glädje i min himmelske Faders förädlande tjänst. Ty har inte Fadern sagt om sina barn i världen: ’Det är min vilja att de till slut skulle vara fullkomliga, just så som jag är fullkomlig.’

137:8.14

”Jag har kommit för att förkunna rikets glada budskap. Jag har inte kommit för att öka de tunga bördorna för dem som vill komma in i detta rike. Jag förkunnar en ny och bättre väg, och de som kan träda in i det kommande riket skall få åtnjuta den gudomliga vilan. Och vad det än kostar er av världens ting, vilket pris ni än må betala för att komma in i himmelriket, skall ni få mångfalt mer av glädje och andligt framåtskridande i denna värld och evigt liv under den kommande tidsåldern.

137:8.15

”Inträdet i Faderns rike väntar inte på att arméer skall marschera, att denna världs riken störtas eller att fjättrande ok skall krossas. Himmelriket står för dörren, och alla som stiger in skall finna överflödande frihet och fröjdefull frälsning.

137:8.16

”Detta rike är ett evigt välde. De som kommer in i riket skall uppstiga till min Fader; de skall förvisso nå fram till den högra sidan av hans härlighet i Paradiset. Och alla som inträder i himmelriket skall bli Guds söner, och i den kommande tidsåldern skall de så stiga upp till Fadern. Och jag har inte kommit för att kalla dem som tror sig vara rättfärdiga utan syndare och alla som hungrar och törstar efter rättfärdighet och gudomlig fulländning.

137:8.17

”Johannes kom och predikade omvändelse för att göra er redo för riket. Nu har jag kommit för att förkunna att tro, gåvan från Gud, är priset för inträde i himmelriket. Om ni blott ville tro att min Fader älskar er med en oändlig kärlek, då är ni inne i Guds rike.”

137:8.18

När han hade sagt detta satte han sig ned. Alla som hörde honom förvånade sig över hans ord. Hans lärjungar förundrade sig. Men folket var inte redo att ta emot de goda nyheterna från denna Gud och människas läppar. Omkring en tredjedel av åhörarna trodde på budskapet även om de inte helt kunde förstå det, omkring en tredjedel beredde sig i sina hjärtan på att förkasta en sådan rent andlig uppfattning om det förväntade riket, medan den återstående tredjedelen inte kunde begripa hans undervisning och många av dem trodde uppriktigt att han ”var utom sig”.


◄ Kapitel 136
Toppen
Kapitel 138 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.