Nästa dag sände Jesus sina apostlar i förväg till Kana, då de allesammans var inbjudna till ett bröllop som firades av en ung kvinna med en framträdande ställning i staden, medan han själv gjorde sig redo för ett snabbt besök hos sin mor i Kafarnaum, med uppehåll i Magdala för att träffa sin bror Juda.
Innan de lämnade Nasaret berättade Jesu nya medarbetare för Josef och de andra medlemmarna av Jesu familj om de förunderliga händelser som då nyligen hade inträffat och gav fritt uttryck för sin tro att Jesus var den länge efterlängtade befriaren. Dessa medlemmar av Jesu familj diskuterade allt detta, och Josef sade: ”Kanske mor hade rätt när allt kommer omkring—kanske vår egendomlige bror är den blivande konungen.”
Juda var närvarande vid Jesu dop och hade, tillsammans med sin bror Jakob en stark tro på Jesu mission på jorden. Fastän både Jakob och Juda var mycket förbryllade beträffande arten av deras brors mission, hade deras mor återuppväckt alla sina tidigare förhoppningar om Jesus som Messias, Davids son, och hon uppmuntrade sina söner att tro på deras bror som Israels befriare.
Jesus anlände till Kafarnaum måndag kväll, men han gick inte till sitt eget hem där Jakob och hans mor bodde, utan han gick direkt till Sebedaios hem. Alla hans vänner i Kafarnaum såg att det hade kommit en stor och angenäm förändring över honom. Nu föreföll han igen relativt gladlynt och mer lik sig själv sådan han var under de tidigare åren i Nasaret. I åratal före sitt dop och perioderna av avskildhet kort före och kort efter dopet hade han blivit alltmer allvarlig och sluten. Nu tyckte de alla att han igen hade fått tillbaka sitt gamla jag. Det fanns något av en majestätisk vikt och upphöjdhet över honom, men han var igen lätt om hjärtat och gladlynt.
Maria skälvde av förväntan. Hon förutsåg att Gabriels löfte var nära att gå i uppfyllelse. Hon väntade sig att hela Palestina snart skulle överraskas och överväldigas när det på ett mirakulöst sätt uppenbarades att hennes son var judarnas övernaturlige konung. Men på alla de många frågor som hans mor, Jakob, Juda och Sebedaierna ställde svarade Jesus endast med ett leende: ”Det är bättre att jag dröjer här en tid, jag måste göra min himmelske Faders vilja.”
Nästa dag, på tisdagen, begav de sig alla över till Kana för Naomis bröllop, som skulle äga rum följande dag. Trots Jesu upprepade varningar att de inte skulle berätta om honom för någon människa ”innan Faderns stund var inne”, ville de nödvändigtvis i det tysta sprida ut nyheten att de hade funnit Befriaren. De väntade alla med tillförsikt på att Jesus skulle inleda sitt messianska välde vid det förestående bröllopet i Kana, och att han skulle göra det med stor kraft och sublim storslagenhet. De kom ihåg vad som hade berättats om företeelserna i anslutning till hans dop, och de trodde att hans framtida levnad på jorden skulle kännetecknas av allt fler manifestationer av övernaturliga under och mirakulösa demonstrationer. Följaktligen beredde sig hela trakten på att samlas till bröllopsfesten i Kana vid giftermålet mellan Naomi och Johab, Natans son.
Maria hade inte på många år varit så glad. Hon gjorde resan till Kana som om hon hade varit en drottningmoder på väg att bevittna sin sons kröning. Inte sedan Jesus var tretton år hade hans familj och vänner sett honom så sorglös och lycklig, så omtänksam och förståelsefull för önskningar och önskemål hos hans närmaste, så rörande medlidsam. De viskade alla till varandra i små grupper och undrade vad som skulle hända. Vad skulle denna märkliga person göra här näst? Hur skulle han inleda det kommande rikets härlighet? De hänfördes alla över tanken att de skulle vara närvarande för att bevittna uppenbarelsen av Israels Guds makt och styrka.