Dag efter dag uppe i bergen formulerade Jesus planerna för återstoden av sin utgivning på Urantia. Det första han beslöt var att inte undervisa samtidigt med Johannes. Han tänkte hålla sig relativt tillbakadragen tills Johannes arbete nådde sitt ändamål eller fick ett plötsligt slut av att han fängslades. Jesus visste mycket väl att Johannes orädda och taktlösa predikande förr eller senare skulle väcka rädslor och fiendskap hos myndigheterna. Med beaktande av Johannes ovissa situation började Jesus definitivt göra upp sitt program för den offentliga verksamheten till förmån för sitt folk och hela världen, till förmån för varje bebodd värld i hela hans vidsträckta universum. Mikaels utgivning i dödlig gestalt skedde på Urantia men för alla världar i Nebadon.
Det första Jesus gjorde sedan han hade tänkt igenom den allmänna planen för koordinering av sitt program med Johannes rörelse var att i sitt sinne gå igenom Immanuels instruktioner. Noggrant tänkte han över de råd han hade fått beträffande sina arbetsmetoder och om att han inte skulle lämna någon bestående skrift på planeten. Aldrig mer skrev Jesus på något annat än sand. Under sitt nästa besök i Nasaret förstörde Jesus, till stor sorg för sin bror Josef, allt vad han hade skrivit på brädstumpar som fanns i snickarverkstaden och som hängde på väggarna i det gamla hemmet. Jesus begrundade ingående Immanuels råd beträffande hans ekonomiska, sociala och politiska inställning till världen sådan han fann den.
Jesus fastade inte under sin fyrtio dagars isolering. Den längsta tid han gick utan att äta var hans två första dagar i bergen, när han var så försjunken i sina tankar att han glömde allt ätande. Men på tredje dagen gick han redan för att hämta mat. Inte heller frestades han under denna tid av några onda andar eller upproriska personligheter stationerade i denna värld eller som kom från någon annan värld.
Dessa fyrtio dagar var det tillfälle då det mänskliga och det gudomliga sinnet höll den slutliga överläggningen med varandra, eller snarare det första tillfälle då dessa två sinnen verkligen fungerade som det enda sinne de nu hade blivit. Resultaten från denna avgörande meditationsperiod utvisade slutgiltigt att det gudomliga sinnet hade segrat och andligen fått herraväldet över det mänskliga intellektet. Människans sinne har från denna stund blivit Guds sinne, och fastän människosinnets jag alltid är närvarande säger detta förandligade människosinne alltid: ”Ske inte min vilja, utan din.”
Tilldragelserna under denna händelserika tid var inte ett uthungrat och försvagat sinnes fantastiska visioner, inte heller var de de förvirrade och barnsliga symbolismer som senare infördes i skrifterna som ”Jesu frestelser i öknen”. Snarare var detta en period för Jesus att tänka igenom hela sitt händelserika och varierande livsskede under utgivningen på Urantia och att noggrant göra upp sådana planer för den fortsatta verksamheten vilka bäst skulle tjäna denna värld samtidigt som de också bidrog något till en förbättring för alla andra sfärer som var isolerade som följd av upproret. Jesus tänkte igenom hela tidsrymden för mänskligt liv på Urantia, från Andon och Fontas dagar fram till Adams försummelse och vidare till den verksamhet som Melkisedek i Salem hade bedrivit.
Gabriel hade påmint Jesus om att det fanns två vägar enligt vilka han kunde manifestera sig för världen i det fall att han valde att stanna en tid på Urantia. Det gjordes klart för Jesus att hans val härvidlag inte på något sätt påverkade vare sig hans överhöghet i universumet eller avslutandet av Lucifers uppror. Dessa två vägar för världsmission var:
1. Hans egen väg—den väg som kunde förefalla mest angenäm och resultatrik med tanke på de omedelbara behoven i denna värld och den nuvarande uppbyggelsen av hans eget universum.
2. Faderns väg—som innebar att exemplifiera ett framsynt ideal för de skapades liv, sådant de höga personligheterna i Paradisets administration av universernas universum såg framför sig detta ideal.
Det gjordes sålunda klart för Jesus att det fanns två sätt enligt vilka han kunde ordna återstoden av sitt jordiska liv. Vartdera sättet hade något som talade för det, sett i ljuset av den situation som var omedelbart förestående. Människosonen såg klart att hans val mellan dessa två tillvägagångssätt inte påverkade hans mottagande av överhögheten i universumet. Den saken var redan avgjord och förseglad i universernas universums arkiv och väntade endast på att han personligen gjorde anspråk på denna överhöghet. Men det antyddes för Jesus att hans Paradisbroder, Immanuel, skulle känna stor tillfredsställelse om han, Jesus, skulle finna det lämpligt att avsluta sitt jordiska livsskede som inkarnerad på samma ädla sätt som han hade börjat det, alltid underställd Faderns vilja. Under tredje dagen av sin isolering lovade Jesus sig själv att gå tillbaka till världen för att avsluta sitt jordiska livsskede och att i de situationer som medförde ett val mellan två vägar alltid välja Faderns vilja. Han levde sitt återstående jordiska liv alltid trogen detta beslut. Ända till det bittra slutet underställde han ofelbart sin egen suveräna vilja den himmelske Faderns vilja.
De fyrtio dagarna i vildmarksbergen var inte en tid av stor frestelse, utan snarare en tid då Mästaren fattade stora beslut. Under dessa dagar av enskild gemenskap med sig själv och sin Faders direkta närvaro—den Personaliserade Riktaren (han hade inte längre någon personlig serafväktare)—kom han ett efter ett fram till de stora beslut som skulle styra hans verksamhetsprinciper och beteende under resten av hans jordiska livsskede. Senare blev traditionen om en stor frestelse knuten till denna period av isolering genom en förväxling med de fragmentariska berättelserna om kampen på Hermonberget och dessutom på grund av att det var sed att låta alla stora profeter och mänskliga ledare inleda sitt offentliga livsskede med att genomgå dessa förmodade perioder av fasta och bön. Jesus hade alltid haft för sed, när han stod inför nya och allvarliga beslut, att dra sig tillbaka till gemenskap med sin egen ande för att kunna få veta Guds vilja.
I allt sitt planerande för återstoden av sitt jordiska liv kände Jesus alltid en slitning i sitt människohjärta mellan två motsatta verksamhetslinjer:
1. Han hade en stark önskan att vinna sitt folk—och hela världen—till att tro på honom och att acceptera det nya andliga riket. Han kände väl till folkets idéer om den kommande Messias.
2. Att leva och arbeta så som han visste att hans Fader skulle godkänna, att utföra sitt arbete också till förmån för andra behövande världar, och att under rikets etablerande fortsättningsvis uppenbara Fadern och visa upp hans gudomliga kärleksnatur.
Under alla dessa händelserika dagar bodde Jesus i en uråldrig bergsgrotta, ett skydd inne i sidan av bergskullarna nära en by som en gång kallades Bet Adis. Han drack från en liten källa som sprang fram från sidan av bergskullen nära detta bergsskydd.