◄ Kapitel 134
Del 4 ▲
Kapitel 136 ►
Kapitel 135

Johannes Döparen

JOHANNES Döparen föddes den 25 mars år 7 f.Kr. i enlighet med det löfte som Gabriel hade gett Elisabet i juni föregående år. I fem månader höll Elisabet Gabriels besök hemligt, och när hon berättade om det för sin man Sakarias blev han mycket bekymrad och trodde inte helt på hennes berättelse förrän han hade haft en ovanlig dröm omkring sex veckor före Johannes födelse. Med undantag för Gabriels besök hos Elisabet och Sakarias dröm fanns inget ovanligt eller övernaturligt förknippat med Johannes Döparens födelse.

135:0.2

På den åttonde dagen blev Johannes omskuren i enlighet med judarnas sed. Han växte upp som ett vanligt barn dag för dag och år för år i den lilla by som dåförtiden kallades staden Juda, drygt sex kilometer väster om Jerusalem.

135:0.3

Den mest betydelsefulla händelsen i Johannes tidiga barndom var det besök som han tillsammans med sina föräldrar gjorde hos Jesus och familjen i Nasaret. Detta besök inträffade i juni år 1 f.Kr. när han var något över sex år gammal.

135:0.4

Sedan de hade återvänt från Nasaret började Johannes föräldrar systematiskt undervisa gossen. Det fanns ingen synagogskola i den lilla byn, men då Sakarias var präst var han ganska väl utbildad, och Elisabet hade också fått en långt bättre utbildning än kvinnorna i genomsnitt i Judéen. Hon var också av prästsläkt, ty hon härstammade från ”Arons döttrar”. Då Johannes var deras enda barn lade de ned en hel del tid på hans mentala och andliga träning. Sakarias hade endast korta tjänstgöringsperioder vid templet i Jerusalem och därför ägnade han mycket av sin tid åt att undervisa sin son.

135:0.5

Sakarias och Elisabet hade en liten lantgård där de födde upp får. De kunde knappast försörja sig på denna jordbit, men Sakarias fick en regelbunden ersättning från den tempelfond som var avsedd för prästerskapet.

1. Johannes blir nasir

135:1.1

Johannes hade ingen skola från vilken han kunde ha utexaminerats vid fjorton års ålder, men hans föräldrar hade utvalt just detta år som bäst lämpat för honom att avlägga det officiella nasirlöftet. Följaktligen tog Sakarias och Elisabet sin son med sig till Engedi, nere vid Döda havet. Detta var nasirbrödraskapets södra högkvarter, och där upptogs gossen vederbörligen och högtidligen till livstida medlem i denna orden. Efter dessa ceremonier, och sedan Johannes hade avgett löftena om att avstå från alla berusande drycker, att låta håret växa och att avhålla sig från att vidröra de döda, fortsatte familjen till Jerusalem, där Johannes framför templet gav de offer som fordrades av dem som avgav nasirlöftet.

135:1.2

Johannes gav samma löften för livet som hans lysande föregångare, Simson och profeten Samuel, hade gett. Den som var nasir för livet betraktades som en helgad och helig person. Judarna såg på en nasir med nästan samma respekt och vördnad som på en överstepräst, vilket inte var så märkligt då de som var nasirer för livet var de enda, utom översteprästerna, som någonsin tilläts att gå in i det allra heligaste i templet.

135:1.3

Johannes återvände hem från Jerusalem för att valla sin fars får och växte upp till en kraftfull och ädelsinnad man.

135:1.4

När Johannes var sexton år var han, efter att ha läst om Elia, djupt imponerad av Karmelbergets profet och beslöt att anlägga dennes sätt att klä sig. Från den dagen framåt bar Johannes alltid en hårig skinnklädnad med ett läderbälte. Som sextonåring var han över hundraåttio centimeter lång och nästan fullvuxen. Med sitt böljande hår och sin säregna klädestil utgjorde denne yngling förvisso en målerisk syn. Hans föräldrar väntade sig stora ting av sin ende son, ett löftesbarn och en nasir för livet.

2. Sakarias död

135:2.1

Efter att Sakarias hade varit sjuk i flera månader dog han i juli år 12 e.Kr., när Johannes nyss hade fyllt aderton år. Det var en mycket pinsam tid för Johannes emedan nasirlöftet förbjöd beröring av de döda, även inom den egna familjen. Fastän Johannes hade försökt följa de begränsningar som löftet ålade honom beträffande besmittelse från de döda, tvivlade han på att han helt hade följt nasirordens krav. Därför begav han sig efter sin fars begravning till Jerusalem och gjorde de offer som krävdes för hans renande i nasirernas hörna av kvinnornas tempelgård.

135:2.2

I september detta år företog Elisabet och Johannes en resa till Nasaret för att besöka Maria och Jesus. Johannes hade så gott som beslutat sig för att sätta igång med sitt livsverk, men han förmanades, inte endast av Jesu ord utan också av dennes exempel, att återvända hem, ta vård om sin mor och invänta ”ankomsten av Faderns stund”. Efter att ha sagt farväl till Jesus och Maria, när detta angenäma besök var till ända, träffade Johannes inte Jesus igen förrän vid det tillfälle då han döpte honom i Jordanfloden.

135:2.3

Johannes och Elisabet återvände till sitt hem och började göra upp planer för framtiden. Emedan Johannes vägrade att ta emot den prästlön som han hade rätt att få från tempelfonderna hade de efter två år så gott som förlorat sitt hem. Därför beslöt de att dra söderut med fårskocken, och följaktligen flyttade de till Hebron den sommar då Johannes var tjugo år. I den så kallade ”Judéens öken” vallade Johannes sina får längs en bäck som var en sidofåra till en större å som vid Engedi mynnade ut i Döda havet. Till kolonin vid Engedi hörde inte endast nasirer som hade vigt sig för livet eller för en viss tid, utan även talrika andra asketiska boskapsherdar som samlades i dessa trakter med sina hjordar och som umgicks med nasirernas brödraskap. De fick sitt uppehälle av fårskötsel och av gåvor som förmögna judar skänkte till orden.

135:2.4

När tiden gick återvände Johannes mer sällan till Hebron medan han oftare besökte Engedi. Han var så helt annorlunda än flertalet av nasirerna att han fann det mycket svårt att helt broderligt umgås med brödraskapet. Men han tyckte mycket om Abner, den erkände ledaren och huvudmannen för kolonin vid Engedi.

3. En herdes liv

135:3.1

Längs dalen där denna lilla bäck flöt fram byggde Johannes av stenar staplade på varandra inte mindre än ett dussin stenskjul och inhägnader för natten, vari han kunde vakta och skydda sina får- och getflockar. Johannes liv som herde gav honom en hel del tid för tankar. Han samtalade mycket med Ezda, en föräldralös gosse från Bet-Sur, som han på sätt och vis hade adopterat och som skötte flockarna när han gjorde turer till Hebron för att träffa sin mor och för att sälja får samt då han begav sig ned till sabbatsgudstjänsterna i Engedi. Johannes och gossen levde mycket enkelt och livnärde sig på fårkött, getmjölk, vildhonung och de ätbara gräshoppor som fanns i den trakten. Denna deras vanliga kost utfylldes med förnödenheter som tidvis hämtades från Hebron och Engedi.

135:3.2

Elisabet höll Johannes underrättad om händelserna i Palestina och i den övriga världen, och Johannes blev allt mer övertygad om att den tid snabbt närmade sig då den gamla tiden skulle vara till ända, och att han skulle bli den härold som förkunnade ankomsten av en ny tidsålder, ”himmelriket”. Denne robuste herde hade en speciell förkärlek för profeten Daniels skrifter. Han läste ett tusental gånger Davids beskrivning av den stora bildstoden, som Sakarias hade berättat för honom representerade de stora världsrikenas historia, först Babylons, sedan Persiens, Greklands och slutligen Roms historia. Johannes insåg att Rom redan då bestod av folk och raser med så många olika språk att det aldrig kunde bli ett starkt sammanfogat och fast konsoliderat rike. Han trodde att Rom redan då var uppdelat i Syrien, Egypten, Palestina och andra provinser. Sedan läste han vidare: ”I dessa konungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förintas. Och detta rike skall inte lämnas till andra folk, men skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, och självt skall det bestå för evigt.” ”Och åt honom gavs välde och ära och ett rike, för att alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, vilket inte skall förgås, och hans rike skall aldrig förstöras.” ”Och riket och väldet och storheten i riket under hela himlen skall ges till det folk som består av den Högstes heliga; och hans rike är ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda honom.”

135:3.3

Johannes kunde aldrig helt övervinna den förvirring som uppkom av vad han hade hört av sina föräldrar om Jesus och av vad han läste i dessa ställen i skrifterna. I Daniels bok läste han: ”Jag såg i syner om natten, och se, en som liknade Människosonen kom med himlens skyar, och åt honom gavs välde och ära och ett rike.” Men dessa profetens ord harmoniserade inte med det hans föräldrar hade lärt honom. Inte heller motsvarade hans samtal med Jesus, då han besökte honom vid aderton års ålder, dessa uttalanden i skrifterna. Trots denna förvirring försäkrade hans mor honom ständigt när han kände sig förbryllad, att hans avlägsna kusin, Jesus från Nasaret, var den sanne Messias, att han hade kommit för att sitta på Davids tron och att Johannes skulle bli den härold som gick framför honom och som var hans främsta stöd.

135:3.4

Av allt som Johannes hörde om det syndiga levernet och fördärvligheten i Rom och tygellösheten och den moraliska andefattigheten i riket, av allt han visste om de onda gärningar som Herodes Antipas och landshövdingarna över Judéen hade gjort sig skyldiga till, fick han den uppfattningen att tidsålderns slut var förestående. Det föreföll detta kärva och ädla naturbarn att världen var mogen för slutet av människans tidsålder och för gryningen av en ny och gudomlig tidsålder—himmelriket. I Johannes hjärta växte den känslan att han var den sista av de gamla profeterna och den första av de nya. Han riktigt skälvde av den tilltagande impulsen att gå ut och förkunna för alla människor: Omvänd er! Ställ allt till rätta med Gud! Gör er redo för slutet; bered er för ankomsten av den nya och eviga ordningen för jorden—himmelriket.”

4. Elisabets död

135:4.1

Den 17 augusti år 22 e.Kr. när Johannes var tjugoåtta år gick hans mor plötsligt bort. Elisabets vänner som kände till de begränsningar som gällde för nasirerna beträffande beröringen med de döda, till och med inom den egna familjen, vidtog alla arrangemang för Elisabets begravning innan de sände efter Johannes. När han fick budet om sin mors död gav han Ezra i uppdrag att driva sina flockar till Engedi och styrde själv färden mot Hebron.

135:4.2

När han återvände från sin mors begravning till Engedi skänkte han sina flockar till brödraskapet och drog sig för någon tid bort från yttervärlden medan han fastade och bad. Johannes kände endast till de gamla metoderna att närma sig gudomligheten. Han kände endast till uppteckningarna från sådana som Elia, Samuel och Daniel. Elia var hans profetideal. Elia var den förste av Israels lärare som betraktades om profet, och Johannes trodde uppriktigt att han skulle bli den siste i denna långa och lysande rad av himmelska budbärare.

135:4.3

I två och ett halvt års tid bodde Johannes i Engedi, och han övertygade de flesta inom brödraskapet om att ”tidsålderns slut var förestående”, att ”himmelriket var i antågande”. All hans tidiga undervisning byggde på den rådande judiska tanken och uppfattningen om Messias som den utlovade befriaren av det judiska folket från deras icke-judiska härskares välde.

135:4.4

Under hela denna period läste Johannes mycket i de heliga skrifter som han fann i nasirernas hemvist i Engedi. Han var särskilt imponerad av Jesaja och av Malaki, de sista profeterna fram till den tiden. Han läste om och om igen de fem sista kapitlen i Jesajas bok, och han trodde på dessa profetior. Sedan läste han ofta ur Malaki: ”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte skall komma och slå jorden med en förbannelse.” Det var endast detta Malakis löfte om att Elia skulle återvända som höll honom tillbaka från att gå ut och predika om det kommande riket och uppmana sina judiska medmänniskor att fly från den kommande vreden. Johannes var färdig att förkunna budskapet om det kommande riket, men hans väntan på att Elia skulle återkomma höll honom tillbaka i över två års tid. Han visste att han inte var Elia. Vad menade Malaki? Skulle profetian förstås bokstavligt eller symboliskt? Hur skulle han få veta sanningen? Han vågade slutligen tänka att eftersom den förste av profeterna hette Elia, så skulle även den sista till slut bli känd under samma namn. Det oaktat hyste han tvivel, tillräckligt tvivel för att hindra honom från att någonsin kalla sig Elia.

135:4.5

Det var inflytandet från Elia som fick Johannes att ta i bruk sina metoder att direkt och rakt på sak angripa sina samtidas synder och laster. Han försökte klä sig som Elia, och han försökte tala som Elia. I varje yttre aspekt var han lik den forne profeten. Han var just ett sådant stort och starkt och pittoreskt naturbarn, just en sådan orädd och modig rättfärdighetens predikare. Johannes var inte olärd—han var väl förtrogen med de judiska heliga skrifterna—men han var knappast kultiverad. Han var en klar tänkare, en kraftfull talare och en eldig fördömare. Han var knappast ett exempel för sin tidsålder, men han var en vältalig tillrättavisning.

135:4.6

Till slut tänkte han ut det sätt på vilket han skulle förkunna den nya tidsåldern, Guds rike. Han bestämde sig för att bli Messias härold. Han sopade undan alla tvivel och gav sig av från Engedi en dag i mars år 25 e.Kr. för att inleda sitt korta men lysande livsskede som offentlig predikare.

5. Guds rike

135:5.1

För att förstå Johannes budskap bör man ta i beaktande det judiska folkets ställning vid den tid då han trädde fram på handlingsscenen. I närmare hundra år hade hela Israel befunnit sig i en brydsam situation. Israelerna kunde inte förklara varför de ständigt levde underkuvade av icke-judiska makthavare. Hade inte Moses lärt dem att rättfärdighet alltid belönades med välgång och makt? Var de inte Guds utvalda folk? Varför stod Davids tron öde och tom? I ljuset av Moses doktriner och profeternas föreskrifter fann judarna det svårt att förklara sin nationella övergivenhet som hade fortgått så länge.

135:5.2

Ungefär hundra år före Jesu och Johannes tid uppkom en ny skola av religionslärare i Palestina, apokalyptikerna. Dessa nya lärare utvecklade ett trossystem enligt som förklarade att judarnas lidanden och förödmjukelse var på grund av att de betalade straffet för nationens synder. De gick tillbaka till de välkända orsaker som hade angetts för att förklara den babyloniska fångenskapen och andra forna tiders fångenskap. Men enligt apokalyptikernas läror skulle Israel ta mod till sig, deras olycksdagar var nästan förbi, tuktan av Guds utvalda folk var nästan avslutad, Guds tålamod med de icke-judiska främlingarna höll på att ta slut. Det romerska väldets slut var detsamma som tidsålderns slut, i viss mening världens ände. Dessa nya lärare stödde sig kraftigt på Daniels profetior, och i enlighet därmed lärde de att skapelsen höll på att gå in i sitt sista stadium: världens riken skulle bli till Guds rike. För den tidens judiska sinnen var det just detta som avsågs med uttrycket himmelriket, ett uttryck som både Johannes och Jesus genomgående använde i sin förkunnelse. För judarna i Palestina hade uttrycket ”himmelriket” blott en betydelse: en absolut rättfärdig stat där Gud (Messias) härskade över jordens nationer med fulländad makt, så som han härskade i himlen—”Ske din vilja på jorden, så som i himmelen.”

135:5.3

Under Johannes dagar frågade alla judar förväntansfullt: ”Hur snart skall riket komma?” Det fanns en allmän känsla av att slutet för de icke-judiska nationernas välde närmade sig. Det fanns överallt bland judarna ett livfullt hopp och en ivrig förväntan att fullbordandet av det som de under tidsåldrar hade åstundat skulle inträffa under den dåtida generationens livstid.

135:5.4

Fastän det bland judarna fanns stora skillnader när det gällde uppskattningen av det kommande rikets natur, hade de alla samma tro på att händelsen var i antågande, nära förestående, rentav att den stod inför dörren. Många som läste Gamla testamentet bokstavligen såg med förväntan fram mot en ny konung över Palestina, mot en återupprättad judisk nation som hade befriats från sina fiender och som styrdes av kung Davids efterträdare, Messias, som snart skulle bli erkänd som den rättmätige och rättfärdige härskaren över hela världen. En annan, fastän mindre, grupp av fromma judar hade en mycket annorlunda syn på detta Guds rike. De lärde att det kommande riket inte var av denna värld, att världen gick mot sin säkra undergång och att ”en ny himmel och en ny jord” skulle föra med sig upprättandet av Guds rike, att detta rike skulle vara ett välde för evigt, att det skulle göras slut på synden och att medborgarna i det nya riket skulle bli odödliga och få njuta denna salighet utan slut.

135:5.5

Alla var överens om att någon drastisk upprensning eller renande tuktan nödvändigtvis skulle föregå det nya rikets etablerande på jorden. De bokstavstrogna lärde att ett världsomfattande krig skulle uppstå som förintade alla icke-troende, medan de trofasta skulle rycka fram till en världsvid och evig seger. Spiritisterna lärde att riket skulle inledas med Guds stora dom som skulle förpassa de orättfärdiga till deras välförtjänta straffdom och slutliga förintelse, samtidigt som det utvalda folkets troende heliga skulle upphöjas till ärans och maktens höga säten tillsammans med Människosonen som i Guds namn skulle härska över de återlösta nationerna. Denna senare grupp trodde rentav att många fromma icke-judar kunde få tillträde till gemenskapen i det nya riket.

135:5.6

En del av judarna var av den åsikten att Gud möjligen kunde tänkas upprätta det nya riket genom ett direkt och gudomligt ingripande, men det allra största flertalet trodde att han skulle använda någon mellanhand, Messias, som sin representant. Detta var den enda möjliga betydelse som ordet Messias kunde ha för de judar som hörde till samma generation som Johannes och Jesus. Messias kunde omöjligen avse en som endast undervisade om Guds vilja eller förkunnade nödvändigheten av ett rättfärdigt liv. Om alla sådana heliga personer använde judarna titeln profet. Messias skulle vara mer än en profet; Messias skulle införa etablerandet av det nya riket, Guds rike. Ingen som underlät att göra detta kunde vara Messias i traditionell judisk bemärkelse.

135:5.7

Vem skulle denna Messias vara? Igen var de judiska lärarna av olika mening. De äldre höll fast vid läran att han skulle vara en son till David. De nyare lärde att eftersom riket var ett himmelskt rike kunde den nye härskaren också tänkas vara en gudomlig personlighet, en som länge hade suttit vid Guds högra sida i himlen. Fast det kan förefalla underligt, så såg de, som på detta sätt uppfattade det nya rikets härskare, honom inte som en mänsklig Messias, inte som enbart en människa, utan som ”Människoson”—en Guds Son—en himmelsk Prins som länge hade hållits i beredskap för att sålunda ta över härskandet över den jord som hade gjorts ny. Sådan var den religiösa bakgrunden i den judiska världen när Johannes gick ut och förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära!”

135:5.8

Det framgår sålunda att Johannes kungörelse om det kommande riket fick inte mindre än ett halvt dussin olika betydelser för dem som lyssnade till hans lidelsefulla förkunnelse. Men oberoende av vilken betydelse de fogade till de uttryck som Johannes använde, fängslades var och en av dessa grupper som väntade på ett judiskt rike av uppropen från denne uppriktige, entusiastiske, oslipade förkunnare av rättfärdighet och ånger som så allvarligt uppmanade sina åhörare att ”fly från den kommande vreden.”

6. Johannes börjar predika

135:6.1

Tidigt i mars månad år 25 e.Kr. tog sig Johannes längs västra stranden av Döda havet och upp längs Jordanfloden till Jerikos motsatta strand, till det urgamla vadstället där Josua och Israels barn gick över när de först kom till det utlovade landet. Sedan han hade gått över floden till andra sidan etablerade han sig nära tillträdet till vadstället och började predika för de människor som passerade förbi i vardera riktningen över floden. Detta var den mest använda av alla korsningsställen över Jordanfloden.

135:6.2

Det var uppenbart för alla som hörde Johannes att han var mer än en predikant. Det stora flertalet av dem som lyssnade till denne märklige man som hade kommit upp från vildmarken i Judéen gick därifrån i tron att de hade hört rösten av en profet. Det var inget under att en sådan företeelse djupt rörde dessa trötta och förväntansfulla judars själar. Aldrig tidigare under judarnas hela historia hade Abrahams fromma barn så längtat efter ”Israels tröst” eller mer brinnande inväntat ”återupprättandet av kungariket”. Aldrig tidigare under judarnas hela historia kunde Johannes budskap om att ”himmelriket är nära” ha väckt en så djup och allomfattande genklang som just vid denna tid, då han så gåtfullt framträdde på flodbanken vid detta södra korsningsställe över Jordanfloden.

135:6.3

Han kom från kretsen av herdar, likt Amos. Han klädde sig på samma sätt som forna tiders Elia, och han dundrade fram sina uppmaningar och vällde ut sina varningar i ”Elias anda och styrka”. Det är inte förvånande att denne märklige predikare åstadkom en sådan enorm uppståndelse över hela Palestina när de vandrande människorna spred nyheten om hans förkunnelse vid Jordanfloden.

135:6.4

Det fanns dessutom ett nytt inslag i denne nasirpredikares arbete: Var och en som trodde honom döpte han i Jordanfloden ”till syndernas förlåtelse”. Fastän dopet inte var en ny ceremoni bland judarna hade de aldrig sett det tillämpas så som Johannes nu gjorde. Det hade länge varit sed att på detta sätt döpa de icke-judiska proselyterna till medlemmar i den yttre tempelgårdens gemenskap, men aldrig förr hade judarna själva ombetts underkasta sig dopet som uttryck för sin ånger. Endast femton månader förflöt från den tid då Johannes började predika och döpa tills han arresterades och fängslades på anstiftan av Herodes Antipas, men under denna korta tid döpte han betydligt över hundratusen botfärdiga.

135:6.5

Johannes predikade i fyra månader vid Betanias vadställe innan han förflyttade sig norröver upp längs Jordanfloden. Tiotusentals åhörare, en del nyfikna men många uppriktiga och allvarliga, kom från alla delar av Judéen, Perea och Samarien för att lyssna till honom. Till och med från Galiléen kom några.

135:6.6

I maj detta år medan han ännu dröjde kvar vid Betanias vadställe sände prästerna och leviterna ut en delegation för att fråga Johannes om han påstod sig vara Messias och med vems behörighet han predikade. Johannes svarade dessa frågeställare med att säga: ”Gå och berätta för era herrar att ni har hört ’rösten av en som ropar i öknen’, så som profeten talade när han sade: ’Bana väg för Herren, gör huvudvägen rak för vår Gud. Varje dalsänka skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas; den ojämna marken skall bli en slätt, och stenbrotten skall bli en jämn dal; och allt kött skall se Guds frälsning.’”

135:6.7

Johannes var en heroisk men taktlös förkunnare. En dag när han predikade och döpte på västra stranden av Jordanfloden kom en grupp fariséer och ett antal sadducéer fram och anmälde sig för dop. Innan Johannes förde dem ned till vattnet talade han till dem som grupp och sade: ”Vem varnade er att fly, såsom huggormar undan elden, från den kommande vreden? Jag skall döpa er, men jag manar er att bära sådan frukt som är värdig en uppriktig ånger, om ni vill få förlåtelse för era synder. Och säg mig inte att ni har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa tolv stenar här framför er kan uppväcka värdiga barn åt Abraham. Och redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” (De tolv stenar som han nämnde var de ryktbara minnesstenar som Josua hade låtit resa till åminnelse av de ”tolv stammarna” som gick över just på detta ställe när de först kom till det utlovade landet.)

135:6.8

Johannes höll lektioner för sina lärjungar, varvid han instruerade dem om enskildheterna i deras nya liv och försökte besvara deras många frågor. Han rådde lärarna att undervisa såväl i lagens anda som i dess bokstav. Han uppmanade de rika att ge mat åt de fattiga. Till skatteindrivarna sade han: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Till soldaterna sade han: ”Gör inga våldsdåd och pressa inte ut något med orätt—nöj er med er sold.” Till alla gav han rådet: ”Bered er för tidsålderns slut—himmelriket är nära.”

7. Johannes vandrar norrut

135:7.1

Johannes hade fortfarande förvirrade tankar om det kommande riket och dess konung. Ju längre han predikade desto mer förvirrad blev han, men aldrig minskade denna intellektuella osäkerhet om det kommande rikets art i minsta grad hans övertygelse om att rikets framträdande förvisso var omedelbart förestående. I sinnet kunde Johannes vara förvirrad, men aldrig i anden. Han hyste inga tvivel om att riket skulle komma, men han var långt ifrån säker på om Jesus skulle vara härskare över det riket eller inte. Så länge som Johannes höll sig till tanken om återupprättandet av Davids tron föreföll hans föräldrars läror riktiga om att Jesus, som var född i Davids stad, skulle vara den länge efterlängtade befriaren. Men vid de stunder då han lutade mer mot läran om ett andligt rike och den världsliga tidsålderns slut på jorden var han ytterst osäker om Jesu roll i samband med dessa händelser. Ibland ifrågasatte han allting, men inte länge. Han önskade verkligen att han hade fått diskutera allt detta med sin kusin, men det var emot deras uttryckliga överenskommelse.

135:7.2

När Johannes vandrade norrut tänkte han mycket på Jesus. Han gjorde uppehåll på mer än ett dussintal platser under sin färd upp längs Jordanfloden. Det var vid Adam som han för första gången hänvisade till ”en annan som skall komma efter mig” som svar på den direkta fråga som hans lärjungar ställde honom: ”Är du Messias?” Han fortsatte och sade: ”Efter mig kommer en som är större än jag, och vars sandalremmar jag inte ens är värdig att böja mig ner och snöra upp. Jag döper er med vatten, men han skall döpa er med den Heliga Anden. Och han har kastskoveln i sin hand för att grundligt rensa den tröskade säden; han skall samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna upp i domedagens eld.”

135:7.3

Då Johannes svarade på sina lärjungars frågor utvidgade han hela tiden sina läror och lade från dag till dag till mer som var nyttigt och tröstande jämfört med hans tidiga och kryptiska budskap: ”Omvänd er och låt döpa er.” Vid den här tiden anlände folkskaror från Galiléen och Dekapolis. Tjugotals allvarligt troende stannade kvar hos sin beundrade lärare dag efter dag.

8. Mötet mellan Jesus och Johannes

135:8.1

I december år 25 e.Kr. när Johannes nådde trakterna kring Pella på sin väg upp längs Jordanfloden hade ryktet om honom spritt sig över hela Palestina, och hans arbete hade blivit det främsta samtalsämnet i alla städer runt Galileiska sjön. Jesus hade uttalat sig fördelaktigt om Johannes budskap, och detta hade fått mången från Kafarnaum att ansluta sig till Johannes bot- och dopkult. Sebedaios fiskarsöner Jakob och Johannes hade gått ned i december, kort efter det att Johannes hade installerat sig på sitt predikoställe nära Pella, och anmält sig för dop. De besökte Johannes en gång i veckan och försåg Jesus med färska förstahandsrapporter om evangelistens arbete.

135:8.2

Jesu bröder Jakob och Juda hade talat om att gå ned till Johannes för att låta döpa sig. Nu när Juda hade kommit över till Kafarnaum för sabbatsgudstjänsten beslöt både han och Jakob, efter att ha lyssnat till Jesu föreläsning i synagogan, att rådgöra med honom om sina planer. Detta hände lördag kväll den 12 januari år 26 e.Kr. och Jesus bad att de skulle uppskjuta diskussionen till nästa dag, då han skulle ge dem sitt svar. Han sov mycket lite den natten och stod i nära kontakt med Fadern i himlen. Han hade kommit överens om att ha lunch klockan tolv tillsammans med sina bröder och att då rådgiva dem angående det dop som Johannes gav. Denna söndagsmorgon arbetade Jesus som vanligt på båtvarvet. Jakob och Johannes hade anlänt med matsäcken och väntade på honom i timmerlagret, då det ännu inte var tid för middagspausen, och de visste att Jesus var mycket punktlig när det gällde sådant.

135:8.3

Kort före middagspausen lade Jesus ifrån sig sina verktyg, tog av sig sitt arbetsförkläde och kungjorde för de tre arbetare som fanns i samma rum endast: ”Min stund har kommit.” Han gick ut till sina bröder Jakob och Juda och sade på nytt: ”Min stund har kommit—låt oss gå till Johannes.” De gav sig genast iväg till Pella och åt sin lunch under färden. Detta hände söndagen den 13 januari. De tillbringade natten i Jordandalen och anlände nästa dag vid tolvtiden till det ställe där Johannes döpte.

135:8.4

Johannes hade just börjat döpa den dagens kandidater. Tjugotals botfärdiga stod i kö och väntade på sin tur när Jesus och hans två bröder tog sin plats i denna kö av allvarliga män och kvinnor som hade börjat tro på Johannes förkunnelse om det kommande riket. Johannes hade hört sig för om Jesus av Sebedaios söner. Han hade fått höra vad Jesus hade sagt om hans förkunnelse, och han väntade dag för dag att få se Jesus framträda på scenen, men han hade inte väntat sig att välkomna honom i kön av dopkandidater.

135:8.5

Då Johannes var upptagen av enskildheterna med att snabbt döpa ett sådant stort antal proselyter, tittade han inte upp för att få syn på Jesus innan Människosonen stod direkt framför honom. När Johannes kände igen Jesus avbröts ceremonierna för en stund medan han välkomnade sin köttsliga kusin och frågade: ”Men varför kommer du ned i vattnet för att hälsa på mig?” Jesus svarade: ”För att underkasta mig ditt dop.” Johannes svarade: ”Men det är jag som behöver döpas av dig. Varför kommer du till mig?” Jesus viskade till Johannes: ”Ha tålamod med mig nu, ty det anstår oss att sätta detta exempel för mina bröder som står här med mig, och för att folket skall veta att min stund har kommit.”

135:8.6

Det fanns en ton av slutgiltighet och auktoritet i Jesu röst. Johannes skälvde av känslorörelse när han beredde sig att döpa Jesus från Nasaret vid tolvtiden måndagen den 14 januari år 26 e.Kr. i Jordanfloden. Så döpte Johannes Jesus och hans två bröder Jakob och Juda. När Johannes hade döpt dessa tre sände han iväg de andra för resten av dagen och meddelade att han skulle återuppta döpandet vid tolvtiden nästa dag. När folket höll på att avlägsna sig hörde de fyra männen, som fortfarande stod där i vattnet, ett främmande ljud och inom kort framträdde för ett ögonblick en syn direkt ovanför huvudet på Jesus, och de hörde en röst som sade: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” En stor förändring kom över Jesu ansikte, och då han kom upp från vattnet tog han under tystnad avsked av dem och vandrade i riktning mot bergskullarna i öster. Ingen människa såg Jesus igen under fyrtio dagar.

135:8.7

Johannes följde Jesus tillräckligt långt för att delge honom berättelsen om Gabriels besök hos hans mor innan någondera av dem var född, så som han så många gånger hade hört den från sin mors läppar. Han lät Jesus fortsätta på sin väg sedan han hade sagt: ”Nu vet jag med säkerhet att du är Befriaren.” Men Jesus svarade ingenting.

9. Fyrtio dagar av förkunnelse

135:9.1

När Johannes återvände till sina lärjungar (han hade nu omkring tjugofem till trettio som ständigt följde honom), fann han dem samlade till en allvarlig diskussion om vad som nyss hade hänt i samband med Jesu dop. De blev än mer förvånade när Johannes nu avslöjade för dem berättelsen om Gabriels besök hos Maria innan Jesus var född och även att Jesus inte sade ett enda ord till honom efter att han hade berättat det för Jesus. Det föll inget regn den kvällen, och denna grupp om drygt trettio personer samtalade länge in på den stjärnklara natten. De undrade vart Jesus hade gått, och när de skulle få se honom igen.

135:9.2

Efter denna dags upplevelser kom det nya och säkra toner av förkunnelse in i Johannes predikan om det kommande riket och den väntade Messias. Det var en spänd tid, dessa fyrtio dagar av väntan, väntan på att Jesus skulle återvända. Men Johannes fortsatte att predika med stor kraft, och hans lärjungar började ungefär vid denna tid predika för de väldiga folkmassor som samlades kring Johannes vid Jordanfloden.

135:9.3

Under dessa fyrtio dagar av väntan spred sig många rykten ut över den omgivande landsbygden och ända till Tiberias och Jerusalem. Tusentals människor kom för att se den nya attraktionen—som enligt ryktet var Messias—i Johannes läger, men man såg inte skymten av Jesus. När Johannes lärjungar påstod att denne märklige gudsman hade gått upp i bergen tvivlade mången på hela berättelsen.

135:9.4

Omkring tre veckor efter det att Jesus hade lämnat dem dök en ny deputation från prästerna och fariséerna i Jerusalem upp på scenen i Pella. De frågade Johannes direkt om han var Elia eller den profet som Moses hade utlovat, och när Johannes sade ”Nej, det är jag inte”, dristade de sig till att fråga: ”Är du Messias?” Johannes svarade: ”Nej, det är jag inte.” Då sade dessa män från Jerusalem: ”Om du inte är Elia, inte profeten och inte Messias, varför döper du då folket och åstadkommer all denna uppståndelse?” Johannes svarade: ”Det vore bättre om de som har hört mig och tagit emot dopet av mig skulle säga vem jag är, men jag säger er att medan jag döper med vatten, har det bland oss funnits en som skall återvända för att döpa er med den Heliga Anden.”

135:9.5

Dessa fyrtio dagar var en svår tid för Johannes och hans lärjungar. Vad skulle Johannes förhållande till Jesus bli? Ett hundratal frågor kom upp till diskussion. Politik och självisk strävan efter förmåner började framträda. Intensiva diskussioner uppstod kring de olika idéerna och uppfattningarna om Messias. Skulle han bli en militär ledare och en konung som David? Skulle han slå de romerska arméerna såsom Josua hade slagit kananéerna? Eller skulle han komma för att etablera ett andligt rike? Johannes var likt minoriteten närmast av den åsikten att Jesus hade kommit för att grunda himmelriket, fastän han inte i sitt sinne hade helt klart för sig vad denna mission att etablera himmelriket skulle omfatta.

135:9.6

Dessa var ansträngande dagar i Johannes liv, och han bad för att Jesus skulle återvända. Några av Johannes lärjungar organiserade rekognosceringspatruller för att leta efter Jesus, men Johannes förbjöd dem och sade: ” Vår tid är i den himmelske Gudens händer; han kommer att vägleda sin utvalde Son.”

135:9.7

Det var tidigt på sabbatsmorgonen den 23 februari då de som hade samlats kring Johannes, medan de åt sitt morgonmål, kastade en blick mot norr och såg Jesus komma emot dem. När han kom närmare stod Johannes upp på en stor sten höjde sin melodiska röst och sade: ”Se Guds Son, världens befriare! Det var om honom jag sade: ’Efter mig kommer en som har företräde framför mig, därför att han fanns före mig.’ Av denna orsak kom jag ut från vildmarken för att predika omvändelse, döpa med vatten och förkunna att himmelriket är nära. Och nu kommer den som skall döpa er med Helig Ande. Och jag såg den gudomliga anden sänka sig över denne man, och jag hörde Guds röst förkunna: ’Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’”

135:9.8

Jesus bad dem återgå till sin måltid samtidigt som han satte sig ned för att äta tillsammans med Johannes, ty hans bröder Jakob och Juda hade återvänt till Kafarnaum.

135:9.9

Tidigt nästa morgon sade han farväl till Johannes och hans lärjungar och återvände till Galiléen. Han gav dem inget löfte om när de igen skulle få se honom. Till Johannes som frågade om sin egen förkunnelse och uppgift sade Jesus endast: ”Min Fader skall vägleda dig nu och i framtiden liksom han har gjort i det förgångna.” Dessa två stormän skiljdes den morgonen på strandsluttningen vid Jordanfloden för att aldrig mer träffas i köttslig gestalt.

10. Johannes vandrar söderut

135:10.1

Eftersom Jesus hade gått mot norr in i Galiléen kände sig Johannes manad att återvända söderut den väg han hade kommit. Följaktligen på söndagsmorgonen den 3 mars påbörjade Johannes och återstoden av hans lärjungar vandringen mot söder. Omkring en fjärdedel av Johannes närmaste anhängare hade under tiden gett sig av till Galiléen för att söka upp Jesus. Det låg en förvirringens sorgsenhet över Johannes. Han predikade aldrig mer så som han hade gjort innan han döpte Jesus. På något sätt kände han att ansvaret för det kommande riket inte längre vilade på hans skuldror. Han kände att hans arbete nästan var till ända; han var tröstlös och ensam. Men han predikade, döpte och vandrade vidare söderut.

135:10.2

Johannes stannade i flera veckor nära byn Adam, och det var här han gjorde sitt minnesvärda angrepp på Herodes Antipas för att denne lagvidrigt hade tagit till sig en annan mans hustru. I juni detta år (26 e.Kr.) var Johannes tillbaka vid Jordanflodens vadställe vid Betania, där han hade börjat sin förkunnelse om det kommande riket över ett år tidigare. Under veckorna efter det att han hade döpt Jesus förändrades Johannes predikningar undan för undan till en förkunnelse om barmhärtighet för det vanliga folket samtidigt som han med förnyad häftighet fördömde de fördärvade politiska och religiösa ledarna.

135:10.3

Herodes Antipas, inom vars territorium Johannes hade hållit sina predikningar, började oroa sig för att Johannes och hans lärjungar skulle starta ett uppror. Herodes var också förnärmad över Johannes offentliga kritik av hans familjeangelägenheter. Med beaktande av allt detta beslöt Herodes att sätta Johannes i fängelse. Följaktligen arresterades Johannes av Herodes ombud tidigt på morgonen den 12 juni innan folkmassorna hade kommit för att höra honom predika och se honom döpa. Då veckorna gick och han inte frigavs skingrades hans lärjungar över hela Palestina, och många av dem begav sig till Galiléen för att ansluta sig till Jesu anhängare.

11. Johannes i fängelset

135:11.1

Johannes tid i fängelset var en ensam och något av en bitter erfarenhet för honom. Få av hans anhängare fick tillstånd att besöka honom. Han längtade efter att få träffa Jesus men måste nöja sig med att få höra om hans arbete av dem bland hans anhängare som hade blivit efterföljare till Människosonen. Han frestades ofta att tvivla på Jesus och dennes gudomliga mission. Om Jesus var Messias, varför gjorde han inget för att befria honom från denna outhärdliga fångenskap? I över ett och ett halvt års tid försmäktade denne härdade man, som hörde hemma i Guds fria natur, i detta usla fängelse. Denna erfarenhet var en stor prövning för hans tro på och lojalitet gentemot Jesus. I själva verket var hela denna erfarenhet en stor prövning till och med för hans tro på Gud. Många gånger frestades han att betvivla även äktheten av sin egen mission och erfarenhet.

135:11.2

Efter det att Johannes hade varit i fängelse flera månader kom en grupp av hans lärjungar till honom, och sedan de hade berättat om Jesu offentliga verksamhet sade de: ”Så du ser, Lärare, att den som var hos dig vid övre loppet av Jordanfloden, för honom går det väl och han tar emot alla som kommer till honom. Han till och med sitter till bords med publikaner och syndare. Du vittnade modigt om honom, och dock gör han inget för att få dig frigiven.” Men Johannes svarade sina vänner: ”Denne man kan inget göra om det inte givits honom av hans Fader i himlen. Ni minns väl att jag sade: ’Jag är inte Messias, men jag är den som har blivit utsänd för att bereda vägen för honom.’ Och det gjorde jag. Brudgummen är den som har bruden, men brudgummens vän som står nära intill och hör på honom gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och hållet. Han måste bli större och jag bli mindre. Jag kommer från denna värld och jag har förkunnat mitt budskap. Jesus från Nasaret kommer ned till jorden från himlen och står över oss alla. Människosonen har stigit ned från Gud, och Guds ord förkunnar han för er. Ty Fadern i himlen mäter inte ut anden med mått åt sin egen Son. Fadern älskar sin Son och skall snart sätta allting i denne Sons händer. Den som tror på Sonen har evigt liv. Och dessa ord som jag talar är sanna och bestående.”

135:11.3

Dessa lärjungar var förvånade över Johannes uttalande, så pass mycket att de avlägsnade sig utan ett ord. Johannes var också mycket upprörd, ty han insåg att han hade uttalat en profetia. Aldrig mer tvivlade han helt på Jesu mission och gudomlighet. Men det var en svår besvikelse för Johannes att Jesus inte sände något bud till honom, att han inte kom för att träffa honom, att han inte använde något av sin stora makt för att befria honom från fängelset. Men Jesus visste om allt detta. Han hyste en stor kärlek till Johannes, men då han nu var fullt medveten om sin gudomliga natur och väl kände till de stora ting som förbereddes för Johannes när denne hade lämnat denna värld, och då han också visste att Johannes arbete på jorden var avslutat tvingade han sig till att inte ingripa i den naturliga utvecklingen av den store förkunnarens och profetens livsskede.

135:11.4

Denna långa ovisshet i fängelset var mänskligt outhärdlig. Endast några få dagar före sin död sände Johannes igen betrodda budbärare till Jesus för att fråga: ”Är mitt arbete till ända? Varför försmäktar jag i fängelse? Är du verkligen Messias, eller skall vi vänta på någon annan?” När dessa två lärjungar framförde detta budskap till Jesus svarade Människosonen: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom att jag inte har glömt honom, men att han må lida även detta för mig, ty det anstår oss att uppfylla all rättfärdighet. Berätta för Johannes vad ni har sett och hört—att för de fattiga förkunnas glädjens budskap—och till slut, säg till den älskade härolden för min jordiska mission att han skall bli rikligt välsignad i den kommande tidsåldern blott han inte vid något tillfälle tvivlar och snubblar över mig.” Detta var det sista ord som Johannes fick från Jesus. Budskapet tröstade honom storligen och gjorde mycket till för att stärka hans tro och bereda honom för hans köttsliga livs tragiska slut som inträffade kort efter denna minnesvärda händelse.

12. Johannes Döparens död

135:12.1

Emedan Johannes verkade i södra Perea när han arresterades fördes han omedelbart till fängelset i fästningen vid Machaerus, där han hölls inspärrad ända till sin avrättning. Herodes härskade över såväl Perea som över Galiléen, och vid denna tid höll han residens i Perea både i Julias och i Machaerus. I Galiléen hade det officiella residenset flyttats från Sepforis till den nya huvudstaden Tiberias.

135:12.2

Herodes vågade inte frige Johannes av rädsla för att denne kunde anstifta uppror. Han vågade inte låta döda honom av rädsla för att folkmassorna i huvudstaden kunde revoltera, ty tusentals pereabor trodde att Johannes var en helig man, en profet. Därför höll Herodes nasirförkunnaren i fängelse, då han inte visste vad han annars skulle göra med honom. Flera gånger hade Johannes varit inför Herodes, men aldrig gick han med på att antingen avlägsna sig från Herodes domäner eller att avstå från all offentlig verksamhet om han släpptes fri. Denna nya oro, som gällde Jesus från Nasaret och som ständigt tilltog, påminde Herodes om att det inte nu var rätt tid att frige Johannes. Dessutom var Johannes också offer för Herodias, Herodes olagliga hustrus, våldsamma och brinnande hat.

135:12.3

Vid talrika tillfällen förde Herodes samtal med Johannes om himmelriket, men fastän dennes budskap ibland gjorde ett djupt intryck på Herodes vågade han inte frige honom från fängelset.

135:12.4

Eftersom mycket byggnadsarbete fortfarande pågick i Tiberias vistades Herodes en betydande del av tiden i sina residens i Perea, och han hade en viss förkärlek för fästningen vid Machaerus. Det tog flera år innan alla de offentliga byggnaderna och det officiella residenset i Tiberias var helt färdiga.

135:12.5

För att fira sin födelsedag arrangerade Herodes en storslagen fest för sina främsta officerare och andra högt uppsatta styresmän i Galiléen och Perea på palatset i Machaerus. Då Herodias inte hade lyckats få Johannes avrättad genom en direkt vädjan till Herodes tog hon nu till sin uppgift att få Johannes dödad med hjälp av en slug plan.

135:12.6

Under loppet av kvällens festligheter och underhållning förde Herodias fram sin dotter som dansade för bankettdeltagarna. Herodes var mycket förtjust över den unga damens uppträdande, kallade henne inför sig och sade: ”Du är förtjusande. Jag är mycket nöjd med dig. Be mig på denna min födelsedag om vad du än önskar, och du skall få det, ända till hälften av mitt rike.” Herodes gjorde allt detta medan han var kraftigt påverkad av de många vinbägare han tömt. Den unga damen drog sig åt sidan och frågade sin mor vad hon skulle be av Herodes. Herodias sade: ”Gå till Herodes och be om Johannes Döparens huvud.” Den unga kvinnan återvände till bankettbordet och sade till Herodes: ”Jag ber om att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.”

135:12.7

Herodes fylldes av rädsla och sorg, men på grund av sin ed och alla som satt till bords med honom, ville han inte vägra begäran. Herodes Antipas sände en soldat, som han befallde att föra in Johannes huvud. Så blev Johannes den natten halshuggen i fängelset, och soldaten kom med profetens huvud på ett fat och överlämnade det till den unga kvinnan i bankettsalens bortre ände. Den unga damen gav fatet till sin mor. När Johannes lärjungar fick höra om detta kom de till fängelset för att få Johannes kropp, och efter att de hade lagt den i en gravkammare gav de sig av för att underrätta Jesus.


◄ Kapitel 134
Toppen
Kapitel 136 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.