◄ Kapitel 133
Del 4 ▲
Kapitel 135 ►
Kapitel 134

Mellanåren

UNDER medelhavsresan hade Jesus nogrannt studerat de människor som han mötte och de länder genom vilka han färdades, och ungefär vid denna tid fattade han sitt slutliga beslut beträffande resten av sitt liv på jorden. Han hade fullständigt övervägt och nu slutligt godkänt den plan vilken föreskrev att han skulle födas av judiska föräldrar i Palestina, och han återvände därför avsiktligt till Galiléen för att invänta begynnelsen av sitt livsverk som sanningslärare bland allmänheten. Han började göra upp planer för ett offentligt livsskede i det land som tillhörde hans far Josefs folk, och han gjorde detta av egen fri vilja.

134:0.2

Jesus hade genom personlig och mänsklig erfarenhet kommit fram till att Palestina var den bästa platsen i hela den romerska världen för att framlägga de avslutande kapitlen och framföra de slutliga scenerna i hans liv på jorden. För första gången kände han sig fullt nöjd med programmet att öppet manifestera sitt verkliga väsen och uppenbara sin gudomliga identitet bland judar och icke-judar i sitt fädernesland Palestina. Han bestämde sig definitivt för att avsluta sitt liv på jorden och fullborda sitt livsskede i dödlig gestalt i samma land där han som hjälplös baby hade gjort sitt inträde i livet som människa. Hans livsskede på Urantia började bland judarna i Palestina, och han valde att avsluta sitt liv i Palestina och bland judarna.

1. Det trettionde året (24 e.Kr.)

134:1.1

Sedan Jesus hade tagit farväl av Gonod och Ganid i Charax (i december år 23 e.Kr.) återvände han via Ur till Babylon, där han anslöt sig till en ökenkaravan som var på väg till Damaskus. Från Damaskus begav han sig till Nasaret och gjorde endast ett några timmars uppehåll i Kafarnaum för att besöka Sebedaios familj. Där mötte han sin bror Jakob, som för någon tid sedan hade kommit över för att arbeta i hans ställe på Sebedaios båtvarv. Sedan Jesus hade samtalat med Jakob och Juda (som också råkade vara i Kafarnaum) och överfört till Jakob det lilla hus som Johannes Sebedaios hade lyckats köpa, fortsatte han till Nasaret.

134:1.2

Vid slutet av sin Medelhavsresa hade Jesus erhållit tillräckligt med pengar för att täcka hans levnadskostnader nästan ända fram till tiden då han inledde sin offentliga verksamhet. Men förutom Sebedaios i Kafarnaum och de människor som han mötte under denna speciella resa fick världen aldrig veta att han hade gjort denna färd. Hans familj trodde alltid att han hade tillbringat denna tid med studier i Alexandria. Jesus bekräftade aldrig dessa uppfattningar, inte heller förnekade han öppet sådana missförstånd.

134:1.3

Under sin några veckor långa vistelse i Nasaret umgicks Jesus med sin familj och sina vänner, tillbringade någon tid i reparationboden hos sin bror Josef, men ägnade det mesta av sin uppmärksamhet åt Maria och Rut. Rut var då nästan femton år gammal, och detta var Jesu första tillfälle att föra långa samtal med henne sedan hon hade blivit en ung kvinna.

134:1.4

Både Simon och Juda hade redan under någon tid velat gifta sig, men de tyckte inte om att göra det utan Jesu samtycke, och hade således uppskjutit dessa händelser i hopp om att deras äldste bror skulle återvända. Fastän de alla betraktade Jakob som familjens överhuvud i det mesta, när de skulle gifta sig ville de emellertid ha Jesu välsignelse. Så Simon och Juda vigdes nu vid ett dubbelbröllop i mars detta år, 24 e.Kr. Alla de äldre barnen var nu gifta, endast Rut, den yngsta, var kvar hemma hos Maria.

134:1.5

Jesus umgicks helt normalt och naturligt med de enskilda medlemmarna av sin familj, men när de alla var samlade hade han så litet att säga, att de kommenterade det sinsemellan. I synnerhet Maria var förbryllad över detta ovanligt säregna uppträdande hos sin förstfödde son.

134:1.6

Vid tiden då Jesus beredde sig för att lämna Nasaret insjuknade ledaren för en stor karavan som passerade genom staden allvarligt, och Jesus som var en språkkunnig man erbjöd sig att träda i hans ställe. Eftersom denna resa skulle göra det nödvändigt för honom att vara borta i ett års tid, och med beaktande av att alla hans bröder var gifta och hans mor bodde hemma med Rut, kallade Jesus familjen till ett möte där han föreslog att hans mor och Rut skulle flytta till Kafarnaum och bo i det hus som han så nyligen hade gett åt Jakob. Således flyttade Maria och Rut, några dagar efter det att Jesus hade gett sig av med karavanen, till Kafarnaum där de bodde under återstoden av Marias liv i det hem som Jesus hade försett dem med. Josef och hans familj flyttade in i det tidigare hemmet i Nasaret.

134:1.7

Detta år var ett av de mer ovanliga i Människosonens inre liv. Han gjorde stora framsteg i att åstadkomma en fungerande harmoni mellan sitt människosinne och Riktaren i sitt inre. Riktaren hade varit aktivt engagerad i att omorganisera tänkandet och träna sinnet för de stora händelser som då inte låg så långt framöver. Jesu personlighet förberedde sig för den stora förändringen i inställningen till världen. Detta var tiden mellan två perioder, övergångsstadiet för den varelse som började livet som Gud, vilken framträdde som människa, och som nu gjorde sig redo att fullborda sitt jordiska livsskede som människa, vilken framträdde som Gud.

2. Karavanfärden till Kaspiska havet

134:2.1

Det var den 1 april år 24 e.Kr. då Jesus lämnade Nasaret på karavanfärden till trakterna vid Kaspiska havet. Den karavan som Jesus anslöt sig till som dess ledare gick från Jerusalem via Damaskus och Urmiasjön genom Assyrien, Medien och Parthien till det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Det dröjde ett helt år innan han återvände från denna resa.

134:2.2

För Jesus var karavanfärden ett nytt äventyr av utforskande och personlig omvårdnad. Han hade en intressant erfarenhet tillsammans med sin karavanfamilj—passagerare, vakter och kamelförare. Tiotals män, kvinnor och barn som bodde längs den väg där karavanen drog fram levde rikare liv som resultat av sin kontakt med Jesus, som för dem var en ovanlig ledare för en alldaglig karavan. Inte alla som kom i åtnjutande av dessa tillfällen till hans personliga omvårdnad hade någon nytta därav, men den överväldigande majoriteten av dem som träffade och talade med honom blev bättre för resten av sina jordiska liv.

134:2.3

Av alla Jesu resor i världen förde denna färd till Kaspiska havet honom närmast Orienten och gjorde det möjligt för honom att få en bättre förståelse av folken i Fjärran Östern. Han kom i nära och personlig kontakt med var och en av de överlevande raserna på Urantia, förutom den röda rasen. Han utförde med lika stor glädje sin personliga omvårdnad av var och en av dessa olika raser och uppblandade folk, och de var alla mottagliga för den levande sanning som han försåg dem med. Européerna från längst i väster och asiaterna från längst i öster fäste samma uppmärksamhet på hans ord om hopp och evigt liv och påverkades på samma sätt av det liv av kärleksfullt tjänande och andlig omvårdnad som han så nådigt levde bland dem.

134:2.4

Karavanfärden var på alla sätt lyckad. Det var en högst intressant episod i Jesu liv som människa, ty han fungerade under detta år i en ledande ställning med ansvar för det material som hade anförtrotts honom och för det trygga ledsagandet av de resenärer som karavanföljet bestod av. Han utförde sina mångahanda uppgifter högst troget, effektivt och vist.

134:2.5

Vid återkomsten från trakterna vid Kaspiska havet lämnade Jesus ledningen för karavanen vid Urmiasjön, där han dröjde något över två veckor. Han återvände som passagerare med en senare karavan till Damaskus, där kamelägarna enträget bad honom att stanna i deras tjänst. Han avböjde detta erbjudande och färdades vidare med karavantåget till Kafarnaum, dit han anlände den 1 april år 25 e.Kr. Han betraktade inte längre Nasaret som sin hemort. Kafarnaum hade blivit hemstaden för Jesus, Jakob, Maria och Rut. Men Jesus bodde aldrig mer hos sin familj; när han var i Kafarnaum var hans hem hos familjen Sebedaios.

3. Föreläsningarna i Urmia

134:3.1

På färden till Kaspiska havet hade Jesus gjort ett flera dagars uppehåll för vila och vederkvickelse i den gamla persiska staden Urmia på den västra stranden av Urmiasjön. På den största av en grupp öar som låg en bit från stranden nära Urmia fanns en stor byggnad—en amfiteater för föreläsningar—tillägnad ”religionens ande”. Detta byggnadsverk var i själva verket ett tempel för religionsfilosofi.

134:3.2

Detta religionstempel hade byggts av en förmögen urmisk köpman och hans tre söner. Denne man hette Cymboyton, och hans förfäder kom från många olika folk.

134:3.3

Föreläsningarna och diskussionerna i denna religionsskola började klockan tio varje dag i veckan. Sammankomsterna på eftermiddagen började klockan femton och kvällsdebatterna klockan tjugo. Cymboyton eller någon av hans tre söner fungerade alltid som ordförande vid dessa sammankomster för undervisning, diskussion och debatt. Grundaren av denna unika skola för olika religioner levde och dog utan att någonsin avslöja sina personliga religiösa uppfattningar.

134:3.4

Jesus deltog vid flera tillfällen i dessa diskussioner, och innan han lämnade Urmia kom Cymboyton överens med Jesus att denne skulle vistas hos dem i två veckors tid under sin återresa och hålla tjugofyra föreläsningar om ”Människornas broderskap” samt leda tolv kvällssammankomster för frågor, diskussioner och debatter särskilt om hans föreläsningar och allmänt om människornas broderskap.

134:3.5

I enlighet med denna uppgörelse stannade Jesus där på sin återresa och höll dessa föreläsningar. Detta var det mest systematiska och formella av all Mästarens undervisning på Urantia. Aldrig förr eller senare sade han så mycket om ett och samma ämne som det som ingick i dessa föreläsningar och diskussioner om människornas broderskap. I själva verket gällde dessa föreläsningar ”Guds rike” och ”Människornas riken”.

134:3.6

Över trettio religioner och religiösa kulter var representerade i lärarkåren vid detta tempel för religiös filosofi. Dessa lärare valdes, underhölls och auktoriserades helt av sina respektive religiösa grupper. Vid denna tid bestod lärarkåren av omkring sjuttiofem lärare, och de bodde i stugor som var och en inkvarterade omkring tolv personer. Varje nymåne ändrades sammansättningen av dessa grupper genom lottdragning. Intolerans, stridslysten läggning eller vilken som helst annan benägenhet att störa samfundets friktionsfria dagliga verksamhet ledde till ett omedelbart och summariskt avskedande av den störande läraren. Han blev avskedad utan vidare ceremonier, och hans ersättare i kön insattes genast i hans ställe.

134:3.7

Dessa olika religioners lärare gjorde sig stor möda för att visa hur liknande deras religioner var när det gällde de grundläggande faktorerna i detta liv och i nästa. Det fanns endast en doktrin som måste accepteras för att man skulle få en plats i denna lärarkår: varje lärare måste representera en religion som erkände Gud—någon slags högsta Gudom. Till lärarkåren hörde fem fristående lärare som inte representerade någon organiserad religion, och det var som en sådan fristående lärare som Jesus framträdde inför dem.

134:3.8

(När vi, mellanvarelserna, först gjorde ett sammandrag av Jesu undervisning i Urmia uppstod en meningsskiljaktighet mellan kyrkornas serafer och framstegsseraferna om det visa i att ta med denna undervisning i Urantia-uppenbarelsen. De förhållanden som i det tjugonde århundradet råder både inom religion och inom människornas statsförvaltning är så annorlunda än de som rådde på Jesu tid, att det verkligen var svårt att anpassa Mästarens förkunnelse i Urmia till de problem som gäller Guds rike och människornas riken, så som dessa världsfunktioner existerar i det tjugonde århundradet. Vi kunde aldrig presentera en sådan framställning av Mästarens undervisning att den var acceptabel för båda dessa serafgrupper inom det planetariska styret. Slutligen utnämnde Melkisedek-ordföranden för uppenbarelsekommissionen en grupp om tre av oss för att vi skulle utarbeta vår uppfattning om Mästarens undervisning i Urmia anpassad till det tjugonde århundradets religiösa och politiska förhållanden på Urantia. Följaktligen uppgjorde vi, tre mellanvarelser av andra graden, en sådan sammanställning av Jesu undervisning och förnyade hans uttalanden så som vi skulle tillämpa dem på nutida förhållanden i världen, och vi presenterar nu dessa uppfattningar i den form de har efter att ha redigerats av Melkisedek-ordföranden för uppenbarelsekommissionen.)

4. Suveränitet—gudomlig och mänsklig

134:4.1

Människornas broderskap bygger på att Gud är allas fader. Guds familj uppkommer av Guds kärlek—Gud är kärlek. Gud Fadern älskar gudomligt sina barn, alla sina barn.

134:4.2

Himmelriket, det gudomliga styret, bygger på att den gudomliga suveräniteten är ett faktum—Gud är ande. Eftersom Gud är ande är riket andligt. Himmelriket är varken materiellt eller endast intellektuellt; det är ett andligt förhållande mellan Gud och människan.

134:4.3

Om olika religioner erkänner Gud Faderns andesuveränitet, då råder det fred mellan alla dessa religioner. Endast då en religion tror sig i något avseende vara överlägsen alla andra och tror sig ensam inneha auktoritet över andra religioner, tar sig en sådan religion friheten att förhålla sig intolerant mot andra religioner och våga sig på att förfölja andra religioners troende.

134:4.4

Religionsfred—broderskap—kan aldrig existera om inte alla religioner är villiga att fullständigt avsäga sig all kyrklig auktoritet och helt ge upp all tanke på andlig överhöghet. Gud ensam är andligen suverän.

134:4.5

Man kan inte ha jämlikhet mellan religionerna (religiös frihet) utan religionskrig om inte alla religioner samtycker till att överföra all religiös överhöghet till en övermänsklig nivå, till Gud själv.

134:4.6

Himmelriket i människornas hjärtan kommer att skapa religiös sammanhållning (inte nödvändigtvis likformighet) emedan alla religiösa grupper som består av sådana religiösa troende kommer att vara fria från alla uppfattningar om kyrklig auktoritet, om religiös överhöghet.

134:4.7

Gud är ande, och Gud ger ett fragment av sitt andejag att leva i människans hjärta. Andligen är alla människor jämlika. Himmelriket är fritt från kaster, klasser, sociala nivåer och ekonomiska grupper. Ni är alla bröder.

134:4.8

Men i den stund man förlorar Gud Faderns andesuveränitet ur sikte börjar någon religion hävda sin överlägsenhet över andra religioner; och i stället för frid på jorden och god vilja bland människorna får man då meningsskiljaktigheter, ömsesidiga beskyllningar, rentav religionskrig, åtminstone krig mellan religionsutövarna.

134:4.9

Varelser som är utrustade med fri vilja och som anser sig jämlika, om de inte ömsesidigt erkänner sig underställda någon högre maktutövare, någon auktoritet ovanför och högre än de själva, frestas förr eller senare att pröva sin förmåga att skaffa sig makt och auktoritet över andra personer och grupper. Jämlikhetsbegreppet leder aldrig till fred annat än vid ömsesidigt erkännande av någon högsta maktutövares slutliga övervakande inflytande.

134:4.10

Religionsutövarna i Urmia levde sinsemellan relativt fredligt och fridfullt emedan de helt hade avstått från alla sina uppfattningar om religiös överhöghet. Andligen trodde de alla på en suverän Gud. I socialt hänseende låg den fullständiga och obestridliga auktoriteten hos deras presiderande ledare, Cymboyton. De visste mycket väl vad som skulle hända med varje lärare som tog sig till att spela herre över sina lärarkolleger. Det kan inte finnas någon bestående religionsfred på Urantia förrän alla religiösa grupper frivilligt avstår från sina idéer om att vara gudomligt gynnade, vara ett utvalt folk eller ha religiös överhöghet. Först när Gud Fadern blir suverän blir människorna religionsbröder som lever i religionsfred tillsammans på jorden.

5. Politisk suveränitet

134:5.1

(Fastän Mästarens undervisning om Guds suveränitet är en sanning—endast komplicerad av att det senare bland världens religioner uppkom en religion om honom—kompliceras emellertid hans framställningar om den politiska suveräniteten avsevärt av den politiska utveckling som under de senaste drygt nittonhundra åren har skett i nationernas liv. På Jesu tid fanns endast två stora världsmakter—det romerska imperiet i väst och Han-imperiet i öst—och de var vitt åtskilda av det parthiska kungadömet och av andra mellanliggande länder i trakterna av Kaspiska havet och Turkestan. Vi har därför i det följande i ganska stor utsträckning avvikit från innehållet i Mästarens undervisning i Urmia beträffande den politiska suveräniteten, samtidigt som vi försöker framhålla betydelsen av sådana läror till den del de är tillämpliga på det speciellt kritiska stadium som utvecklingen av den politiska suveräniteten befinner sig i under det tjugonde århundradet efter Kristus.)

134:5.2

Krigen på Urantia upphör aldrig så länge nationerna håller fast vid sina illusoriska uppfattningar om en obegränsad nationell suveränitet. Det finns endast två nivåer av relativ suveränitet i en bebodd värld: den andliga fria viljan hos den enskilda dödliga och den kollektiva suveräniteten hos människosläktet som helhet. Mellan den enskilda människans nivå och hela mänsklighetens nivå är alla grupperingar och sammanslutningar relativa, övergående och av värde endast i den mån de ökar välfärden, välmågan och framåtskridandet för individen och för den planetariska helheten—för människan och mänskligheten.

134:5.3

Religionslärarna måste alltid minnas att Guds andliga suveränitet åsidosätter alla lägre och mellanliggande andliga lojaliteter. En dag får makthavarna i samhället lära sig att de Högsta styr i människornas riken.

134:5.4

De Högstas styre i människornas riken sker inte för att ge någon speciellt gynnad grupp av dödliga någon särskild fördel. Det finns inget sådant som ett ”utvalt folk”. Herraväldet hos de Högsta, den politiska utvecklingens högsta övervakare, är ett styre som är avsett att medföra största möjliga nytta för det största antalet av alla människor och för längsta möjliga tid.

134:5.5

Suveränitet är makt och den växer genom organisering. Denna tillväxt i organiseringen av den politiska makten är bra och ändamålsenlig, ty den tenderar att omfatta allt vidare segment av hela människosläktet. Men denna samma tillväxt i den politiska organiseringen skapar problem vid varje skede som ligger mellan den ursprungliga och naturliga organisationen för politisk makt—familjen—och den politiska tillväxtens fullbordande—hela mänsklighetens styre, representerat av hela mänskligheten och för hela mänskligheten.

134:5.6

Börjande med föräldrarnas makt inom familjegruppen utvecklas den politiska suveräniteten genom organisering då familjerna sväller ut till klaner som kännetecknas av blodsband och som av olika orsaker förenas till stammar—politiska grupperingar som sträcker sig utöver blodsbanden. Sedan förenas stammarna genom varuutbyte, handel och erövringar till en nation, medan nationerna själva ibland förenas till ett imperium.

134:5.7

När suveräniteten förflyttas från mindre till större grupper avtar krigen, dvs. de mindre krigen mellan de mindre nationerna avtar, men möjligheten till storkrig ökar när de nationer som utövar sin suveränitet blir allt större. Inom kort, när hela världen har utforskats och tagits i besittning, när nationerna är få, starka och mäktiga, när dessa stora och förment suveräna nationer gränsar till varandra, när endast oceaner skiljer dem åt, då är scenen färdig för storkrig, världsomfattande konflikter. Så kallade suveräna nationer kan inte umgås med varandra utan att utveckla konflikter och åstadkomma krig.

134:5.8

Svårigheten för den politiska suveräniteten att utvecklas från familjen till att omfatta hela mänskligheten ligger i det tröghetsmotstånd som förekommer på alla mellanliggande nivåer. Familjer har ibland trotsat sin klan, medan klaner och stammar ofta har undergrävt en territorialstats suveränitet. Varje nytt steg framåt i den politiska suveränitetens utveckling är (och har alltid varit) besvärad och hindrad av de ”stöttande stadier” som den politiska organiseringens tidigare utvecklingar utgör. Det förhåller sig så därför att människans lojaliteter är svåra att ändra på, efter det att de en gång har uppväckts. Samma lojalitet som gör det möjligt för stammen att utvecklas försvårar utvecklingen av superstammen—territorialstaten. Samma lojalitet (patriotism) som gör utvecklingen av territorialstaten möjlig komplicerar enormt den evolutionära utvecklingen av ett styre för hela mänskligheten.

134:5.9

Den politiska suveräniteten uppkommer av att självbestämmanderätten överlåts, först av individen inom familjen och sedan av familjerna och klanerna i förhållande till stammen och till större grupperingar. Detta progressiva överförande av självbestämmanderätten från mindre till allt större politiska sammanslutningar har i allmänhet i Österlandet framskridit med oförminskad kraft allt sedan Ming- och Moguldynastierna grundades. I Västerlandet fortgick denna utveckling i mer än tusen år ända fram till slutet av världskriget, då en beklaglig bakåtsträvande rörelse temporärt kastade om denna normala utvecklingstrend genom att återupprätta den underordnade politiska suveräniteten för talrika små grupper i Europa.

134:5.10

Urantia kommer inte att få åtnjuta en bestående fred förrän de så kallade suveräna staterna intelligent och helt överlåter sina suveräna maktbefogenheter till människornas brödraskap—till ett styre för hela mänskligheten. Internationalism—olika nationförbund—kan aldrig ge mänskligheten en bestående fred. Världsomfattande förbund mellan nationer förhindrar effektivt mindre krig och håller mindre nationer någotsånär under kontroll, men de förhindrar inte världskrig och håller inte tillbaka de tre, fyra eller fem mäktigaste staterna. Inför allvarliga konflikter kommer någon av dessa världsmakter att dra sig ur förbundet och förklarar krig. Man kan inte hindra nationer från att börja krig så länge de är infekterade av den nationella suveränitetens bedrägliga virus. Internationalism är ett steg i rätt riktning. En internationell polisstyrka förhindrar många mindre krig, men den kommer inte att kunna hindra storkrig, konflikter mellan de stora militärmakterna på jorden.

134:5.11

Då antalet verkligt suveräna nationer (stormakter) minskar, ökar både möjligheten till och behovet av ett styre som omfattar hela mänskligheten. När det endast finns några få verkligt suveräna (stor)makter måste de antingen ge sig in i kampen på liv och död för nationell (imperisk) överhöghet eller också måste de, genom att frivilligt avstå från vissa av de privilegier som suveräniteten medför, skapa den nödvändiga kärnan till övernationell makt som tjänar som grund för den verkliga suveräniteten vilken utövas av hela mänskligheten.

134:5.12

Urantia får inte fred förrän varje så kallad suverän nation överlåter sin makt att gå i krig till en regering som representerar hela mänskligheten. Den politiska suveräniteten är medfödd bland världens folk. När alla folk på Urantia skapar en världsregering har de rätt och makt att göra en sådan regering SUVERÄN, och när en sådan representativ och demokratisk världsmakt kontrollerar världens land-, luft- och sjöstridskrafter kan fred på jorden och god vilja bland människorna råda—men inte dessförinnan.

134:5.13

För att använda en viktig illustration från det nittonde och tjugonde århundradet: De fyrtioåtta delstaterna i den amerikanska federala unionen har länge åtnjutit fred. De krigar inte längre sinsemellan. De har överlåtit sin suveränitet till den federala regeringen, och genom att godkänna ett förlikningsförfarande vid krigshot har de avstått från alla krav enligt de falska föreställningarna om självbestämmanderätt. Fastän varje delstat reglerar sina interna angelägenheter befattar den sig inte med utrikesrelationer, tulltariffer, immigarationsfrågor, militära angelägenheter eller handeln mellan olika delstater. Inte heller befattar sig de enskilda delstaterna med frågor om medborgarskap. De fyrtioåtta delstaterna utsätts för krigets fasor endast när den federala regeringens suveränitet på något sätt är i fara.

134:5.14

Sedan dessa fyrtioåtta delstater har avstått från suveränitetens och självbestämmandets dubbla sofisterier råder fred och lugn mellan dem. Så kommer också Urantias nationer att få leva i fred när de frivilligt överlåter sin suveränitet i händerna på ett globalt styre, det mänskliga brödraskapets suveränitet. I denna världsstat är de små staterna lika mäktiga som de stora, precis så som den lilla delstaten Rhode Island har sina två senatorer i den amerikanska kongressen såsom även den folkrika delstaten New York eller den stora delstaten Texas.

134:5.15

Den begränsade (delstatliga) suveränitet som dessa fyrtioåtta delstater har skapades av människor och för människor. Den överstatliga (nationella) suveränitet som den amerikanska förbundsstaten har skapades av de ursprungliga tretton av dessa delstater till deras egen nytta och till nytta för människorna. En dag kommer den övernationella suveränitet som mänsklighetens planetariska styre har att på samma sätt skapas av nationerna till deras egen nytta och till nytta för alla människor.

134:5.16

Medborgarna föds inte till nytta för de statliga styresorganen. De statliga styresorganen är organisationer som har skapats och planerats för att vara till nytta för människorna. Den politiska suveränitetens utveckling kan inte upphöra förrän det styre framträder som representerar alla människors suveränitet. Alla andra former av suveränitet är relativa till sitt värde, mellanliggande till sin betydelse och underordnade till sin ställning.

134:5.17

Den vetenskapliga utvecklingen gör att krigen blir allt mer förödande tills de till slut nästan utplånar hela mänskligheten. Hur många världskrig måste utkämpas och hur många nationförbund måste misslyckas innan människorna är villiga att etablera ett styre för hela mänskligheten och börja njuta välsignelserna av bestående fred och frodas av den frid som den goda viljan—den världsvida goda viljan—bland människorna för med sig?

6. Lag, frihet och suveränitet

134:6.1

Om en människa längtar efter frihet—libertet—måste hon minnas att alla andra människor också längtar efter samma frihet. Grupper av sådana frihetsälskande dödliga kan inte leva tillsammans i fred utan att underkasta sig sådana lagar, förordningar och bestämmelser som ger varje person samma grad av frihet och samtidigt säkrar samma mån av frihet för alla hennes meddödliga. Om någon människa vill vara absolut fri, då måste någon annan bli en absolut slav. Det faktum att friheten är relativ till sin natur gäller likväl socialt, ekonomiskt och politiskt. Frihet är civilisationens gåva som har möjliggjorts genom upprätthållandet och tillämpningen av LAG.

134:6.2

Religionen gör det andligen möjligt att förverkliga broderskapet mellan människorna, men det krävs ett styre som omfattar hela mänskligheten för att reglera de sociala, ekonomiska och politiska problem som ansluter sig till ett sådant mål av mänsklig lycka och effektivitet.

134:6.3

Det kommer att finnas krig och rykten om krig—folk kommer att resa sig mot folk och rike mot rike—och det så länge som världens politiska suveränitet är uppdelad och orättmätigt hålls av en grupp nationalstater. England, Skottland och Wales kämpade ständigt mot varandra tills de gav upp sin respektive suveränitet och överförde den till det Förenade Kungadömet.

134:6.4

Ett nytt världskrig kommer att lära de så kallade suveräna nationerna att bilda något slags federation och därmed skapa ett maskineri för att hindra smärre krig, krig mellan mindre nationer. Men de globala krigen kommer att fortsätta tills det skapas ett styre som omfattar hela mänskligheten. Global suveränitet förhindrar globala krig—inget annat kan göra det.

134:6.5

De fyrtioåtta amerikanska fria delstaterna lever tillsammans i fred. Medborgarna i dessa fyrtioåtta delstater företräder alla de olika nationaliteter och raser som bor de ständigt krigförande nationerna i Europa. Dessa amerikaner representerar nästan alla de religioner och religiösa sekter och kulter som finns i hela den vida världen, men här i Nordamerika lever de tillsammans i fred. Allt detta har blivit möjligt därför att dessa fyrtioåtta delstater har gett upp sin suveränitet och övergett alla föreställningar om den förmodade rätten till självbestämmande.

134:6.6

Det är inte en fråga om upprustning eller nedrustning. Inte heller har frågan om värnplikt eller frivillig militärtjänst betydelse för dessa problem med att upprätthålla en världsomfattande fred. Om man från starka nationer tar bort varje form av den nutida mekaniserade krigsutrustningen och alla typer av sprängämnen, strider och kämpar de med knytnävar, stenar och klubbor så länge som de klänger sig fast vid sina falska föreställningar om den gudomliga rätten till nationell suveränitet.

134:6.7

Krig är inte människans allvarliga och förfärliga sjukdom, kriget är ett symptom, ett resultat. Den verkliga sjukdomen är den nationella suveränitetens virus.

134:6.8

Urantias nationer har inte någonsin haft en verklig suveränitet. De har aldrig haft en suveränitet som kunde skydda dem från världskrigens härjningar och förödelser. När mänsklighetens globala styre skapas ger nationerna inte så mycket upp sin suveränitet som de faktiskt skapar en verklig, äkta och bestående världssuveränitet, som därefter kan skydda dem till fullo för alla krig. Lokala angelägenheter sköts då av lokala styresorgan, nationella angelägenheter av nationella styren, och internationella angelägenheter handhas av det globala styret.

134:6.9

Världsfreden kan inte upprätthållas med fördrag, diplomati, utrikespolitik, allianser, maktbalanser eller med någon annan typ av provisoriskt jonglerande med nationalismens suveräniteter. Världslag måste stiftas och den måste upprätthållas av världsregering—hela mänsklighetens suveränitet.

134:6.10

Individen kommer att åtnjuta en mycket större frihet under världsregeringen. Idag beskattas, regleras och kontrolleras stormakternas medborgare nästan på ett förtryckande sätt, och mycket av den nuvarande inblandningen i de individuella friheterna och rättigheterna försvinner när de nationella styresorganen är villiga att anförtro sin suveränitet beträffande internationella angelägenheter i det globala styrets händer.

134:6.11

Under det globala styret får de nationella grupperna ett verkligt tillfälle att förverkliga och åtnjuta de personliga friheter och rättigheter som hör till en äkta demokrati. Självbestämmandets villfarelse avslutas. Med en global reglering av penningväsen och handel kommer en ny tid av världsomfattande fred. Snart kanske ett globalt språk utvecklas, och det finns åtminstone något hopp om att det en gång skall finnas en global religion—eller religioner med ett globalt synsätt.

134:6.12

Kollektiv säkerhet medför aldrig fred förrän det kollektiva omfattar hela mänskligheten.

134:6.13

Den politiska suveränitet, som en regering som representerar hela mänskligheten har, för med sig bestående fred på jorden, och det andliga broderskapet mellan människorna säkrar för evigt den goda viljan bland alla människor. Det finns inget annat sätt att förverkliga fred på jorden och god vilja bland människorna.

* * *

134:6.14

Efter Cymboytons död stötte hans söner på stora svårigheter när det gällde att upprätthålla friden inom lärarkåren. Följdverkningarna av Jesu förkunnelse hade varit mycket större om de senare kristna lärare som anslöt sig till lärarkåren i Urmia hade utövat mer visdom och visat större tolerans.

134:6.15

Cymboytons äldste son hade vädjat till Abner i Filadelfia om hjälp, men Abners val av lärare var högst olyckligt såtillvida att de visade sig vara obevekliga och envisa. Dessa lärare försökte göra sin religion dominerande över alla andra trosuppfattningar. De misstänkte aldrig att karavanförarens föreläsningar, som ofta hänvisades till, hade hållits av Jesus själv.

134:6.16

När förvirringen i lärarkåren tilltog drog de tre bröderna bort sitt finansiella stöd, och efter fem år stängdes skolan. Senare öppnades den på nytt som ett mithrastempel och brann till slut ned i samband med en av deras orgiastiska festligheter.

7. Det trettioförsta året (25 e.Kr.)

134:7.1

När Jesus återvände från resan till Kaspiska havet visste han att hans världsresor nästan var till ända. Han företog därefter endast en resa utanför Palestina, nämligen till Syrien. Efter ett kort besök i Kafarnaum fortsatte han till Nasaret och stannade där på besök i några dagar. I mitten av april gav han sig iväg från Nasaret till Tyros. Därifrån färdades han norrut och stannade några dagar i Sidon, men hans destination var Antiochia.

134:7.2

Detta är det år då Jesus företog ensamma vandringar genom Palestina och Syrien. Under hela detta år av färdande var han känd under olika namn i olika delar av landet: timmermannen från Nasaret, båtbyggaren från Kafarnaum, den skriftlärde från Damaskus och läraren från Alexandria.

134:7.3

I Antiochia bodde Människosonen över två månader, arbetade, iakttog livet, studerade, gjorde besök och vårdade människor medan han hela tiden lärde sig hur människan lever, hur hon tänker, känner och reagerar för den omgivning där hon har sin tillvaro. Under tre veckor av denna period arbetade han som tältmakare. Han stannade längre i Antiochia än på någon annan plats som han besökte under denna färd. Tio år senare när aposteln Paulus predikade i Antiochia och hörde sina anhängare tala om de läror som den skriftlärde från Damaskus hade förkunnat, anade han inte att den röst hans elever hade hört och den undervisning de hade lyssnat till härrörde från Mästaren själv.

134:7.4

Från Antiochia reste Jesus söderut längs kusten till Caesarea, där han stannade i några veckor och fortsatte sedan ner längs kusten till Joppe. Från Joppe begav han sig inåt landet till Jamnia, Ashdod och Gaza. Från Gaza tog han vägen inåt landet till Beer-seba där han stannade en vecka.

134:7.5

Jesus inledde sedan sin sista färd som privatperson genom hjärtat av Palestina och gick från Beer-seba i söder till Dan i norr. Under färden norrut gjorde han uppehåll i Hebron, Betlehem (där han såg sin födelseplats), Jerusalem (han besökte inte Betania), Beerot, Lebona, Sykar, Sikem, Samaria, Geba, En-Gannim, Endor och Madon. Genom Magdala och Kafarnaum färdades han vidare norrut och gick öster om vattendraget vid Merom via Karahta till Dan eller Caesarea Filippi.

134:7.6

Tankeriktaren i Jesu inre ledde honom nu till att överge människors boplatser och bege sig upp till Hermonberget för att han skulle kunna avsluta sitt arbete med att få full kontroll över sitt mänskliga sinne och fullborda uppgiften att fullständigt helga sig åt återstoden av sitt livsverk på jorden.

134:7.7

Detta var en av de ovanliga och speciella epokerna i Mästarens jordiska liv på Urantia. En annan och mycket liknande var den erfarenhet han genomgick när han var ensam i bergen nära Pella genast efter sitt dop. Denna period av avskildhet på Hermonberget angav att hans rent mänskliga livsskede var avslutat, dvs. att hans utgivning som dödlig var formellt avslutad, medan den senare avskildheten angav början till den mer gudomliga fasen i utgivningen. I sex veckor levde Jesus ensam med Gud på sluttningarna av Hermonberget.

8. Vistelsen på Hermonberget

134:8.1

Efter det att Jesus hade vistats en tid i trakterna kring Caesarea Filippi gjorde han i ordning sina förnödenheter, och sedan han hade skaffat sig ett lastdjur och funnit en pojke, som hette Tiglath, fortsatte han längs Damaskusvägen till en by som en gång kallades Beit-Jenn i kullarna vid foten av Hermonberget. Här upprättade han i mitten av augusti år 25 e.Kr. sin operationsbas. Sedan han hade lämnat sina förnödenheter i Tiglaths vård vandrade han uppåt längs bergets ensliga sluttningar. Den första dagen följde Tiglath med Jesus upp för berget till en bestämd punkt ca 1.800 meter över havsytan. Där byggde de av sten ett förvaringsställe dit Tiglath hade i uppdrag att föra mat två gånger i veckan.

134:8.2

Sedan Jesus hade skiljts från Tiglath den första dagen hade han vandrat endast en kort väg upp för berget när han stannade för att be. Bland annat bad han sin Fader sända skyddsängeln tillbaka för att ”vara hos Tiglath”. Han anhöll om att ensam få gå upp till sin sista kamp med de realiteter som hör till de dödligas tillvaro. Hans anhållan beviljades. Han gick in i det stora testet med endast sin inre Riktare att vägleda och stödja honom.

134:8.3

Jesus åt sparsamt medan han var uppe på berget; han avstod från all föda endast för en eller två dagar åt gången. De övermänskliga varelser som konfronterade honom på detta berg och med vilka han brottades i anden, och som han besegrade i styrka, var verkliga; de var hans ärkefiender i systemet Satania. De var inte några fantasifoster som hade utvecklats av intellektuella infall hos en försvagad och hungrande dödlig som inte kunde skilja verkligheten från ett rubbat sinnes visioner.

134:8.4

Jesus tillbringade de tre sista veckorna i augusti och de tre första i september på Hermonberget. Under dessa veckor slutförde han de dödligas uppgift att uppnå kretsarna för sinnesförståelse och personlighetskontroll. Under hela denna period då Jesus stod i intim kontakt med sin himmelske Fader, slutförde också Riktaren i hans inre sina föreskrivna uppgifter. Det som är målet för de dödliga uppnåddes där av denna jordiska varelse. Endast den slutliga fasen av harmonieringen mellan sinnet och Riktaren återstod att fullbordas.

134:8.5

Efter mer än fem veckor av obruten gemenskap med sin Paradisfader blev Jesus absolut förvissad om sin natur och om att hans seger över de materiella nivåerna av personlighetsmanifestationen i tid och rymd var säker. Han trodde fullt på sitt gudomliga väsens makt över hans människoväsen och tvekade inte att hävda det.

134:8.6

Nära slutet av sin vistelse i bergen frågade Jesus sin Fader om han kunde få lov att som Människoson, som Joshua ben Josef, hålla en konferens med sina fiender i Satania. Denna anhållan beviljades. Under den sista veckan på Hermonberget inträffade den stora frestelsen, universumprövningen. Satan (som representerade Lucifer) och den upproriske Planetprinsen, Caligastia, var närvarande hos Jesus och gjordes fullt synliga för honom. Denna ”frestelse”, denna slutliga prövning av den mänskliga trofastheten inför rebellpersonligheternas förvrängningar hade inget att göra med föda, tempeltorn eller övermodiga handlingar. Den gällde inte denna världens kungadömen utan överhögheten i ett mäktigt och ärofullt universum. Symboliken i era uppteckningar var avsedd för de efterblivna tidsåldrar som präglades av världens barnsliga tänkande. Senare generationer borde inse vilken storartad kamp Människosonen utkämpade denna händelserika dag på Hermonberget.

134:8.7

Till de många förslag och motförslag som Lucifers emissarier framförde svarade Jesus endast: ”Må min Paradisfaders vilja råda, och du, min upproriske son, må Dagarnas Forna döma dig gudomligt. Jag är din Skaparfader; jag kan knappast döma dig rättvist, och min nåd har du redan försmått. Jag överlämnar dig till att dömas av ett större universums Domare.”

134:8.8

Till alla Lucifers föreslagna kompromisser och provisorier, till alla sådana bestickande förslag angående inkarnationsutgivningen, svarade Jesus endast: ”Ske min Paradisfaders vilja.” När den ansträngande prövningen var över återvände den avskilda skyddsängeln till Jesu sida och vårdade sig om honom.

134:8.9

En eftermiddag under sensommaren, ute bland träden i naturens stillhet vann Mikael av Nebadon den obestridliga överhögheten i sitt universum. Den dagen fullföljde han den uppgift som Skaparsönerna föreläggs, att leva ett fullvärdigt inkarnerat liv i de dödligas köttsliga gestalt i tidens och rymdens evolutionära världar. För universumet kungjordes inte denna betydelsefulla bedrift förrän på dagen då han döptes, månader senare, men alltsammans hände redan den dagen uppe på berget. När Jesus kom ned från Hermonberget var Lucifers uppror i Satania och Caligastias utbrytning på Urantia praktiskt taget till ända. Jesus hade betalat det sista pris som krävdes av honom för att han skulle vinna överhögheten i sitt universum, vilket i och för sig reglerar alla rebellers status och medför att alla sådana framtida uppror (om de någonsin inträffar) kan behandlas summariskt och effektivt. Således kan det ses att Jesu så kallade ”stora frestelse” inträffade någon tid före hans dop och inte genast efter den händelsen.

134:8.10

När Jesus gjorde sin nedstigning vid slutet av denna vistelse uppe på berget mötte han Tiglath som var på väg upp med mat till mötesplatsen. Han vände gossen tillbaka och sade endast: ”Viloperioden är till ända, jag måste återvända till att sköta min Faders angelägenheter.” Han var en tystlåten och mycket förändrad man under deras färd tillbaka till Dan, där han tog farväl av pojken och skänkte honom åsnan. Han fortsatte sedan söderut till Kafarnaum, samma väg som han hade kommit.

9. Väntans tid

134:9.1

Sommaren gick nu mot sitt slut, och tiden var nästan inne för försoningsdagen och lövhyddefesten. Jesus hade ett familjemöte i Kafarnaum under sabbaten och begav sig nästa dag tillsammans med Johannes, Sebedaios son, på väg mot Jerusalem. De gick öster om sjön via Gerasa och fortsatte ned längs Jordandalen. Under de sparsamma samtal som Jesus förde med sin följeslagare på färden märkte Johannes en stor förändring i Jesus.

134:9.2

Jesus och Johannes övernattade i Betania hos Lasaros och hans systrar, och tidigt följande morgon vandrade de till Jerusalem. De tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem och dess omgivning, åtminstone gjorde Johannes det. Många dagar gick Johannes ensam in i Jerusalem, medan Jesus vandrade omkring på de närbelägna bergskullarna och hängav sig åt många stunder av andligt umgänge med sin Fader i himlen.

134:9.3

De var båda närvarande vid de högtidliga gudstjänsterna under försoningsdagen. I jämförelse med alla andra dagar i den judiska religiösa ritualen var Johannes särskilt imponerad av de ceremonier som hörde till denna dag, men Jesus förblev en tankfull och tyst åskådare. För Människosonen var denna föreställning ynklig och patetisk. Han såg allt detta som en förvrängning av sin himmelske Faders karaktär och egenskaper. Han såg denna dags förehavanden som en ren parodi av den gudomliga rättvisans fakta och den oändliga barmhärtighetens sanningar. Han brann av iver att få förkunna den verkliga sanningen om sin Faders kärleksfulla natur och barmhärtiga verksamhet i universum, men hans trogna Ledsagare påminde honom om att hans tid ännu inte var inne. Men den kvällen i Betania fällde Jesus talrika yttringar som mycket störde Johannes; och Johannes förstod aldrig den verkliga betydelsen av vad Jesus sade den kvällen medan de lyssnade.

134:9.4

Jesus tänkte stanna hela veckan under lövhyddefesten i sällskap med Johannes. Denna fest var en årlig högtid i hela Palestina, det var judarnas semesterperiod. Fastän Jesus inte tog del i den uppsluppenhet som hörde till festligheterna, var det uppenbart att han hade nöje och kände tillfredsställelse av att se den sorglösa och glada frigjordheten hos gammal såväl som ung.

134:9.5

Vid mitten av högtidsveckan, innan festligheterna var till ända, tog Jesus farväl av Johannes och sade att han önskade dra sig tillbaka till bergskullarna där han bättre kunde kommunicera med sin Paradisfader. Johannes hade gärna gjort honom sällskap, men Jesus insisterade på att han skulle stanna ända till festligheternas slut och sade: ”Det fordras inte att du bär Människosonens börda; endast vaktmannen måste vaka medan staden sover i lugn och ro.” Jesus återvände inte till Jerusalem. Efter närmare en veckas ensamhet i bergskullarna nära Betania styrde han kosan mot Kafarnaum. På vägen hem tillbringade han ett dygn ensam på Gilboas sluttningar, nära det ställe där kung Saul hade tagit sitt liv. När han anlände till Kafarnaum föreföll han gladare än när han hade tagit farväl av Johannes i Jerusalem.

134:9.6

Nästa morgon gick Jesus till kistan som innehöll hans personliga tillhörigheter och som var kvar i Sebedaios verkstad. Han tog på sig sitt förkläde, anmälde sig för arbete och sade: ”Det tillkommer mig att vara sysselsatt medan jag väntar på att min stund skall komma.” Han arbetade i flera månader, ända till januari följande år, på båtvarvet sida vid sida med sin bror Jakob. Efter denna tid av arbete tillsammans med Jesus gav Jakob aldrig mer faktiskt och helt upp sin tro på Jesu mission, oberoende av vilka tvivel som uppstod för att skymma hans förståelse av Människosonens livsverk.

134:9.7

Under denna sin sista arbetsperiod vid båtvarvet tillbringade Jesus största delen av tiden med att färdigställa de inre utrymmena på några större farkoster. Han var mycket omsorgsfull i allt sitt hantverk och tycktes erfara den tillfredsställelse som mänsklig framgång ger när han hade slutfört något lovvärt arbete. Fastän han inte slösade just någon tid på obetydligheter var han en mycket noggrann arbetare när det gällde det väsentliga i varje arbetsuppgift.

134:9.8

Då tiden gick nåddes Kafarnaum så småningom av rykten om en Johannes som predikade och samtidigt döpte de botfärdiga i Jordanfloden, och Johannes förkunnade: ”Himmelriket är nära; ångra er och låt döpa er.” Jesus lyssnade till dessa rapporter medan Johannes långsamt arbetade sig upp längs Jordandalen från vadstället närmast Jerusalem. Men Jesus fortsatte med sitt arbete att bygga båtar tills Johannes i januari följande år, dvs. år 26 e.Kr., hade färdats upp längs floden till en plats nära Pella. Då lade Jesus ifrån sig sina verktyg och tillkännagav: ”Min stund har kommit”, och inom kort inställde han sig hos Johannes för att bli döpt.

134:9.9

Men en stor förändring hade kommit över Jesus. Få av de människor som hade haft förmånen av hans besök och tjänster när han hade vandrat kors och tvärs över landet kände någonsin senare igen den offentligt framträdande läraren som samma privatperson som de under tidigare år hade känt och haft kär. Det fanns en orsak till att de som en gång hade haft förmånen av hans välvilja inte kände igen honom i hans senare roll som offentlig och auktoritativ lärare. I många års tid hade denna omvandling av sinnet och anden fortgått, och den avslutades under den händelserika vistelsen på Hermonberget.


◄ Kapitel 133
Toppen
Kapitel 135 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.