◄ Kapitel 128
Del 4 ▲
Kapitel 130 ►
Kapitel 129

Jesu senare vuxenliv

JESUS hade helt och hållet lösgjort sig från skötseln av nasaretfamiljens hushållsangelägenheter och från den direkta vägledningen av dess medlemmar. Han fortsatte ända fram till sitt dop att bidra till familjens ekonomi, och han hyste ett levande personligt intresse för alla sina bröders och systrars andliga välfärd. Alltid var han redo att göra allt som var mänskligt möjligt för hans änkeblivna mors välbefinnande och glädje.

129:0.2

Människosonen hade nu noggrant förberett sig för att permanent lösgöra sig från nasarethemmet. Det var inte lätt att göra för honom. Jesus hyste en naturlig kärlek till de sina. Han älskade sin familj, och hans naturliga ömhet hade i hög grad stärkts av hans utomordentliga tillgivenhet för dem. Ju mer vi utger oss till våra medmänniskor desto mer kommer vi att älska dem, och eftersom Jesus hade gett sig så helt till sin familj, älskade han dem med en stor och innerlig kärlek.

129:0.3

Hela familjen hade så småningom vaknat upp till insikten om att Jesus höll på att lämna dem. Det förestående avskedets vemod mildrades endast av hans metod att successivt förbereda dem för den dag han skulle meddela dem om sin avsikt att ge sig av. I mer än fyra års tid märkte de att han planerade för detta slutliga avskedstagande.

1. Det tjugosjunde året (21 e.Kr.)

129:1.1

I januari detta år, 21 e.Kr., tog Jesus en regnig söndagsmorgon ett enkelt farväl av sin familj och förklarade endast att han var på väg till Tiberias och att han sedan skulle besöka andra städer kring Galileiska sjön. Så lämnade han dem för att aldrig mer vara en stadigvarande medlem av detta hushåll.

129:1.2

Han tillbringade en vecka i Tiberias, den nya staden som snart skulle efterträda Sepforis som Galiléens huvudstad. Då han där fann så litet att intressera honom gick han vidare till Magdala, därefter till Betsaida och sedan till Kafarnaum, där han gjorde ett uppehåll för att hälsa på sin fars vän Sebedaios. Sebedaios söner var fiskare, han själv var båtbyggare. Jesus från Nasaret var expert både på att formge och att bygga. Han var mästare i att arbeta i trä. Sebedaios hade länge känt till skickligheten hos yrkesmannen från Nasaret. Under en lång tid hade Sebedaios funderat på att göra förbättringar i de båtar som han byggde. Han lade nu fram sina planer för Jesus och erbjöd den besökande byggnadssnickaren att komma med i hans företag, och Jesus accepterade gärna.

129:1.3

Jesus arbetade tillsammans med Sebedaios endast något över ett år, men under den tiden skapade han en ny båttyp och införde helt nya båtbyggnadsmetoder. Med en ny överlägsen teknik och väsentligt förbättrade metoder att ånga båtbräderna började Jesus och Sebedaios bygga båtar av en mycket bättre typ, farkoster som var avsevärt säkrare att segla med på sjön än de äldre typerna. Under flera år hade Sebedaios mer arbete med att producera dessa båtar av ny typ än vad hans lilla företag kunde klara av. Inom mindre än fem år var praktiskt taget alla farkoster på sjön byggda på Sebedaios varv i Kafarnaum. Jesus blev välkänd för fiskarfolket i Galiléen som den som hade konstruerat de nya båtarna.

129:1.4

Sebedaios var en måttligt förmögen man. Hans båtvarv låg vid sjön söder om Kafarnaum, och hans hem var beläget längre ner längs kusten nära fiskhamnen i Betsaida. Jesus bodde i Sebedaios hem under det år och litet mer som han stannade i Kafarnaum. Han hade länge arbetat ensam i världen, dvs. utan en far, och han gillade storligen denna period då han arbetade tillsammans med en far och partner.

129:1.5

Sebedaios hustru, Salome, var en släkting till Hannas, tidigare överstepräst i Jerusalem och fortfarande den mest inflytelserika inom sadducéernas grupp. Han hade beviljats avsked endast åtta år tidigare. Salome blev en stor beundrare av Jesus. Hon älskade honom så som hon älskade sina egna söner Jakob, Johannes och David, medan hennes fyra döttrar såg på Jesus som sin äldre bror. Jesus for ofta ut och fiskade med Jakob, Johannes och David, och de märkte att han var en erfaren fiskare likaväl som en skicklig båtbyggare.

129:1.6

Hela detta år sände Jesus pengar till Jakob varje månad. Han återvände till Nasaret i oktober för att närvara på Martas bröllop. Därefter var han inte i Nasaret på över två år, då han återvände kort före Simons och Judas dubbelbröllop.

129:1.7

Under hela detta år byggde Jesus båtar och fortsatte att observera hur människorna levde på jorden. Ofta gick han ned för att besöka karavanstationen, då Kafarnaum låg vid den direkta färdrutten från Damaskus söderut. Kafarnaum var en stark romersk militärpost, och garnisonskommendanten var en icke-jude som trodde på Jahve, en ”from man”, så som judarna brukade beteckna dessa proselyter. Denne officer hörde till en förmögen romersk familj, och han tog till sin uppgift att låta bygga en vacker synagoga i Kafarnaum. Den hade överlämnats till judarna kort innan Jesus kom för att bo hos Sebedaios. Jesus ledde gudstjänsterna i denna nya synagoga under mer än hälften av tiden detta år, och en del av karavanfolket som råkade närvara mindes honom som timmermannen från Nasaret.

129:1.8

För skattebetalningen registrerade sig Jesus som en ”hantverksutövare i Kafarnaum”. Från denna dag till slutet av sitt liv var han känd som kafarnaumbo. Han uppgav aldrig någon annan lagenlig bostadsort, fastän han av olika orsaker tillät andra att ange Damaskus, Betania, Nasaret och rentav Alexandria som hans hemort.

129:1.9

I synagogan i Kafarnaum fann han många nya böcker i bibliotekets kistor, och han tillbringade minst fem kvällar i veckan med intensiva studier. En kväll ägnade han åt umgänge med äldre människor, och en kväll tillbringade han med unga människor. Det fanns i Jesu personlighet något behagligt och inspirerande som ofelbart attraherade unga människor. Han fick dem alltid att känna sig väl till mods i hans sällskap. Kanske låg den stora hemligheten varför han kom så väl överens med dem i det tvåfaldiga faktum att han alltid var intresserad av vad de höll på med samtidigt som han sällan gav dem råd om de inte bad om det.

129:1.10

Sebedaios familj nästan dyrkade Jesus, och de uteblev aldrig från mötena med frågor och svar som han höll varje kväll efter kvällsmåltiden innan han gick över till synagogan för att studera. Också ungdomar i grannskapet kom ofta in för att vara med om dessa möten efter kvällsmaten. Vid dessa små samlingar meddelade Jesus en mångsidig och avancerad undervisning, just så avancerad som de kunde förstå. Han talade helt fritt med dem och uttryckte sina idéer och ideal i fråga om politik, sociologi, naturvetenskap och filosofi, men han tog sig aldrig för att ge uttryck åt en slutgiltig auktoritet, utom när han diskuterade religion—förhållandet mellan människa och Gud.

129:1.11

En gång i veckan höll Jesus ett möte med alla som arbetade i hushållet, på varven och vid stranden, ty Sebedaios hade många anställda. Det var bland dessa arbetare som Jesus först kallades ”Mästare”. Alla älskade de honom. Han tyckte om sitt arbete hos Sebedaios i Kafarnaum, men han saknade barnen som brukade leka ute vid sidan av snickarboden i Nasaret.

129:1.12

Av Sebedaios söner var Jakob mest intresserad av Jesus som lärare, som filosof. Johannes gillade mest hans religiösa undervisning och synsätt. David respekterade honom som yrkesman men brydde sig inte mycket om hans religiösa åsikter och filosofiska läror.

129:1.13

Ofta kom Juda över på sabbaten för att höra Jesus tala i synagogan, och han brukade dröja kvar en stund för att umgås med honom. Ju mer Juda såg sin äldste bror desto mer övertygad blev han om att Jesus var en verkligt stor man.

129:1.14

Detta år gjorde Jesus stora framsteg i ett allt mer avancerat behärskande av sitt människosinne och nådde nya och höga nivåer av medveten kontakt med Tankeriktaren i sitt inre.

129:1.15

Detta år var det sista som Jesus bodde på ett och samma ställe. Aldrig mer tillbringade Jesus ett helt år på en enda plats eller med ett enda åtagande. Tiden för hans jordiska pilgrimsresor närmade sig snabbt. Perioder av intensiv aktivitet låg inte långt framöver, men nu höll några år med omfattande resor och högst mångsidig personlig aktivitet på att träda emellan hans enkla men intensivt aktiva tidigare liv och hans ännu mer intensiva och ansträngande offentliga verksamhet. Hans träning som människa i denna värld måste fullbordas innan han kunde inleda sin levnadsbana av undervisande och predikande i egenskap av den fulländade Gud-människa som han var under de gudomliga och posthumana faserna av sin utgivning på Urantia.

2. Det tjugoåttonde året (22 e.Kr.)

129:2.1

I mars år 22 e.Kr. tog Jesus avsked av Sebedaios och Kafarnaum. Han bad om en mindre penningsumma för att täcka sina utgifter för färden till Jerusalem. Medan han arbetade hos Sebedaios hade han endast lyft små belopp som han varje månad sände till familjen i Nasaret. Någon månad kom Josef ned till Kafarnaum för att hämta pengarna. En annan månad kunde Juda komma över till Kafarnaum för att få pengarna av Jesus och ta dem med sig till Nasaret. Judas fiskeläger låg endast några kilometer söder om Kafarnaum.

129:2.2

När Jesus tog avsked av Sebedaios familj kom han överens om att stanna i Jerusalem till påsken, och de lovade alla att infinna sig för den tilldragelsen. De kom även överens om att äta påskmåltiden tillsammans. De var alla sorgsna när Jesus lämnade dem, i synnerhet Sebedaios döttrar.

129:2.3

Innan Jesus lämnade Kafarnaum hade han ett långt samtal med sin nyvunne vän och nära kamrat Johannes Sebedaios. Han berättade för Johannes att han tänkte företa omfattande resor tills ”hans stund skulle komma” och bad Johannes att för sin räkning varje månad sända litet pengar till familjen i Nasaret så länge som de medel han hade innestående räckte till. Johannes gav honom detta löfte: ”Min lärare, sköt dina ärenden, gör ditt arbete i världen. Jag skall företräda dig i denna eller vilken angelägenhet som helst, och jag skall se till din familj så som jag skulle ta hand om min egen mor och sköta om mina egna bröder och systrar. Jag skall fördela dina penningmedel, som min far har hand om, så som du har anvisat och enligt de behov som kan uppkomma. Om jag inte får mer av dig när dina pengar tar slut, och om din mor behöver, då skall jag ge henne av mina egna inkomster. Gå din väg i frid. Jag skall handla i ditt ställe i alla dessa ärenden.”

129:2.4

Efter det att Jesus hade gett sig av till Jerusalem rådgjorde Johannes följaktligen med sin far Sebedaios om de pengar som Jesus hade innestående, och han blev förvånad över att det var en så stor summa. Då Jesus hade lämnat ärendet helt i deras händer kom de överens om att det vore bäst att investera dessa medel i någon fastighet och använda inkomsten av den till att bistå familjen i Nasaret. Eftersom Sebedaios kände till ett litet hus i Kafarnaum som var intecknat och var till salu, föreslog han att Johannes skulle köpa huset med Jesus pengar och förvalta äganderätten åt Jesus. Johannes gjorde så som hans far rådde honom. I två års tid användes hyresinkomsten från huset till avbetalning på lånet, och detta tillsammans med en viss större summa som Jesus inom kort sände upp till Johannes att användas enligt familjens behov, täckte nästan hela skulden. Sebedaios tillsköt skillnaden, så att Johannes betalade återstoden av inteckningslånet när det förföll och därmed fick ograverad äganderätt till detta två-rums hus. På detta sätt blev Jesus ägare till ett hus i Kafarnaum, men själv visste han ännu inte om det.

129:2.5

När familjen i Nasaret fick höra att Jesus hade lämnat Kafarnaum trodde de, då de inte visste om hans finansiella arrangemang med Johannes, att tiden hade kommit för dem att klara sig utan vidare hjälp från Jesus. Jakob mindes sin överenskommelse med Jesus och tog med sina bröders hjälp genast över det fulla ansvaret för familjens försörjning.

129:2.6

Låt oss emellertid gå tillbaka för att se vad Jesus gjorde i Jerusalem. I nästan två månader tillbringade han större delen av sin tid med att lyssna till tempeldiskussionerna och besökte då och då de olika rabbinskolorna. De flesta sabbatsdagar firade han i Betania.

129:2.7

Jesus hade tagit med sig ett brev till Jerusalem från Salome, Sebedaios hustru, vilket introducerade honom för den tidigare översteprästen Hannas som ”en som för mig är som min egen son.” Hannas tillbringade mycket tid tillsammans med honom och tog honom personligen med på besök till de många akademier som de religiösa lärarna i Jerusalem ledde. Fastän Jesus ingående granskade dessa skolor och noggrant observerade deras undervisningsmetoder, ställde han aldrig ens en enda fråga offentligt. Trots att Hannas betraktade Jesus som en stor man, var han förbryllad över hur han skulle råda honom. Han insåg att det vore löjligt att föreslå att Jesus skulle börja som studerande i någon av skolorna i Jerusalem, och samtidigt visste han mycket väl att Jesus aldrig skulle ges ställningen som stadigvarande lärare, eftersom han aldrig hade fått undervisning i dessa skolor.

129:2.8

Nu närmade sig påsktiden, och tillsammans med skarorna av folk från alla håll anlände från Kafarnaum Sebedaios och hela hans familj till Jerusalem. De tog alla in i Hannas rymliga hem där de firade påsk som en enda lycklig familj.

129:2.9

Innan denna påskvecka var till ända mötte Jesus, som av en händelse, en förmögen resenär och hans son, en ung man omkring sjutton år gammal. Dessa resande kom från Indien, och då de var på väg till Rom och andra ställen vid Medelhavet hade de ställt det så att de kom till Jerusalem under påsken i hopp om att kunna finna någon som de kunde anställa som tolk för båda och som privatlärare för sonen. Fadern insisterade på att Jesus skulle samtycka till att följa med dem på resan. Jesus berättade för honom om sin familj och sade att det knappast var rätt att ge sig iväg på nästan två år, under vilken tid familjen kunde råka i nöd. Då föreslog denna resande från Orienten att Jesus skulle få ett års lön i förskott, så att han kunde anförtro dessa medel åt sina vänner för att trygga familjens eventuella behov. Då samtyckte Jesus till att företa resan.

129:2.10

Jesus överlät denna stora penningsumma till Johannes, Sebedaios son. Ni har fått veta hur Johannes använde dessa pengar till att betala inteckningslånet på fastigheten i Kafarnaum. Jesus gjorde Sebedaios till sin fullt förtrogne angående denna medelhavsresa, men han ålade honom att inte berätta om det för någon människa, inte ens för Sebedaios närstående. Han avslöjade aldrig att han visste var Jesus fanns under dessa två långa år. Innan Jesus återvände från denna resa hade familjen i Nasaret redan så gott som gett upp hoppet om att få återse honom levande. Endast Sebedaios försäkringar, då han vid flera tillfällen gick upp till Nasaret tillsammans med sin son Johannes, höll hoppet vid liv i Marias hjärta.

129:2.11

Under denna tid klarade sig nasaretfamiljen mycket väl. Juda hade ansenligt ökat sin betalningsandel och fortsatte att ge detta extra bidrag fram tills han gifte sig. Trots att Maria och Rut inte behövde nämnvärd hjälp hade Johannes Sebedaios för sed att varje månad ta med sig någon gåva till dem, så som Jesus hade instruerat honom.

3. Det tjugonionde året (23 e.Kr.)

129:3.1

Hela sitt tjugonionde år tillbringade Jesus med att fullborda resan i Medelhavsvärlden. De främsta händelserna, i den mån vi har tillåtelse att avslöja dessa erfarenheter, utgör ämnet för de berättelser som följer genast efter detta kapitel.

129:3.2

Under hela denna färd genom den romerska världen var Jesus, av många orsaker, känd som den skriftlärde från Damaskus. I Korinth och på andra ställen under återresan var han emellertid känd som den judiske privatläraren.

129:3.3

Detta var en händelserik period i Jesu liv. Under denna resa knöt han många kontakter med sina medmänniskor, men dessa erfarenheter utgör en sådan fas i hans liv som han aldrig avslöjade för någon medlem av sin familj eller för någon av apostlarna. Jesus levde sitt jordiska liv och lämnade denna värld utan att någon (utom Sebedaios i Betsaida) fick veta att han hade gjort denna omfattande resa. En del av hans vänner trodde att han hade återvänt till Damaskus, andra trodde att han hade farit till Indien. Hans egen familj var benägen att tro att han var i Alexandria, då de visste att han en gång hade fått inbjudan att bege sig dit för att bli biträdande chasan.

129:3.4

När Jesus återvände till Palestina gjorde han inget för att förändra sin familjs åsikt att han hade rest från Jerusalem till Alexandria. Han lät dem hållas i sin tro att han hade tillbringat hela den tid han hade varit borta från Palestina i denna lärdomens och kulturens stad. Endast båtbyggaren Sebedaios i Betsaida kände till fakta härvidlag, och Sebedaios sade inget åt någon.

129:3.5

I alla era försök att uttyda meningen med Jesu liv på Urantia, måste ni hålla i minnet anledningen till Mikaels utgivning. Om ni vill förstå meningen med många av hans till synes märkliga förehavanden måste ni inse avsikten med hans vistelse i er värld. Han aktade sig konsekvent för att bygga upp en alltför lysande och uppmärksammad personlig karriär. Han ville inte vädja till sina medmänniskor med några ovanliga eller överväldigande medel. Han var hängiven sitt arbete att uppenbara den himmelske Fadern för sina medmänniskor och hade samtidigt vigt sitt liv åt den sublima uppgiften att leva som dödlig på jorden hela tiden underställd viljan hos samme Fader i Paradiset.

129:3.6

Det är också alltid till hjälp för förståelsen av Jesu liv på jorden om alla dödliga som studerar denna gudomliga utgivning kommer ihåg att fastän han levde detta inkarnerade liv Urantia, levde han det för hela sitt universum. Det fanns någonting speciellt och inspirerande associerat med det liv som han i köttslig dödlig gestalt levde för varje enskild bebodd sfär i hela universumet Nebadon. Detsamma gäller också för alla de världar som har blivit beboeliga efter de händelserika tiderna för hans vistelse på Urantia. Det kommer likaså att vara lika sant för alla världar som kan tänkas bli bebodda av viljevarelser under detta lokaluniversums hela framtida historia.

129:3.7

Under tiden för denna rundresa i den romerska världen, och genom de erfarenheter den gav, fullbordade Människosonen praktiskt taget sin utbildning i att bekanta sig med världens mångahanda folk som levde under hans tid och i hans generation. Vid den tid då han återvände till Nasaret hade han genom den träning som denna resa gav tämligen väl lärt sig hur människan levde och ordnade sin tillvaro på Urantia.

129:3.8

Det verkliga syftet med hans resa runt Medelhavssänkan var att lära känna människor. Han kom på denna resa i mycket nära kontakt med hundratals representanter för människosläktet. Han mötte och älskade alla slags människor: rika och fattiga, förnäma och enkla, svarta och vita, lärda och olärda, bildade och obildade, kultiverade och okultiverade, djuriska och andliga, religiösa och irreligiösa, moraliska och omoraliska.

129:3.9

Under denna Medelhavsresa gjorde Jesus stora framsteg i sin mänskliga uppgift att behärska sitt materiella och dödliga sinne, och Tankeriktaren i hans inre hade stor framgång i upplyftandet och det andliga erövrandet av detta samma människointellekt. Vid slutet av denna resa visste Jesus i själva verket—så säkert som en människa kan veta—att han var Guds Son, en Skaparson till den Universelle Fadern. Riktaren kunde allt mer hämta upp i Människosonens sinne dimmiga minnen från hans liv i Paradiset tillsammans med sin gudomlige Fader innan han ens hade kommit för att organisera och administrera detta lokaluniversum Nebadon. Sålunda uppenbarade Riktaren så småningom i Jesu människomedvetande dessa nödvändiga minnen från hans tidigare och gudomliga existens under de olika epokerna i det nära nog eviga förgångna. Den sista episod som Riktaren förde fram från hans förmänskliga tillvaro var hans avskedskonferens med Immanuel i Salvington strax innan han gav upp sin medvetna personlighet för att inkarnera på Urantia. Denna sista minnesbild från den förmänskliga tillvaron klarnade i Jesu medvetande samma dag som han döptes av Johannes i Jordanfloden.

4. Människan Jesus

129:4.1

För lokaluniversumets himmelska intelligenser som följde med händelserna var denna Medelhavsresa den mest fascinerande av alla Jesu jordiska erfarenheter, åtminstone av allt i hans livsskede ända fram till hans korsfästelse och jordiska död. Detta var den fascinerande period då han utförde personlig omvårdnad i motsats till den epok av offentlig omvårdnad som snart följde. Denna unika tidsperiod var så mycket mer fängslande emedan han då fortfarande var timmermannen från Nasaret, båtbyggaren från Kafarnaum, skrivaren från Damaskus; han var fortfarande Människosonen. Han hade inte ännu fått fullständig kontroll över sitt människosinne. Riktaren hade ännu inte fått full kontroll över den dödliga identiteten och inte helt byggt upp en motsvarighet till den. Han var fortfarande en människa bland människor.

129:4.2

Den rent mänskliga religiösa erfarenheten—den personliga andliga tillväxten—hos Människosonen nådde närapå sin höjdpunkt under detta tjugonionde år. Denna upplevelse av andlig utveckling var en följdriktigt gradvis skeende tillväxt från den stund hans Tankeriktare anlände fram till dagen för fullbordandet och bekräftandet av det naturliga och normala mänskliga förhållandet mellan människans materiella sinne och andens sinnesbegåvning—den företeelse som innebär att dessa två sinnen blir ett, den erfarenhet som Människosonen, som en inkarnerad dödlig på jorden, fullständigt och slutgiltigt uppnådde den dag han blev döpt i Jordanfloden.

129:4.3

Fastän han under dessa år föreföll att inte engagera sig i så många perioder av formell kontakt med sin Fader i himlen, finslipade han allt effektivare metoder för personlig kommunikation med Paradisfaderns andenärvaro i sitt inre. Han levde ett verkligt liv, ett fullt liv och ett helt normalt, naturligt och genomsnittligt jordiskt liv. Han vet av personlig erfarenhet vad det faktiskt och totalt sett betyder att leva det liv som människorna lever i tidens och rymdens materiella världar.

129:4.4

Människosonen upplevde hela skalan av människans emotioner, allt från yttersta glädje till djupaste sorg. Han var ett glädjens barn och en varelse med en sällsynt god humor. Likaså var han en ”sorgernas man och förtrogen med bedrövelsen”. I andligt avseende genomlevde han verkligen den dödligas liv nerifrån ända upp, från början till slut. Från materiell synpunkt sett kan det tyckas att han inte behövde genomleva någondera av de sociala ytterligheterna i den mänskliga tillvaron, men intellektuellt blev han alltigenom förtrogen med människosläktets hela och fullständiga erfarenhet av livet.

129:4.5

Jesus känner till tankarna och känslorna, drifterna och impulserna, hos de evolutionära och uppåtgående dödliga i världarna, från födelsen till döden. Han har levt människolivet från det fysiska, intellektuella och andliga jagets början genom spädbarnstiden, barndomen, ungdomen och vuxentiden—och även genomgått människans erfarenhet av döden. Han genomlevde inte endast dessa vanliga och bekanta perioder i människans intellektuella och andliga framåtskridande, utan han erfor också till fullo de högre och mer avancerade faser av sammanjämkning mellan människa och Riktare som så få dödliga på Urantia någonsin uppnår. Sålunda upplevde han den dödliga människans fullständiga liv, inte endast så som det levs i er värld, utan också så som det levs i alla andra evolutionära världar i tid och rymd, även i de högsta och mest avancerade av alla de världar som har etablerats i ljus och liv.

129:4.6

Fastän detta fulländade liv som Jesus levde i de dödligas köttsliga gestalt kanske inte obetingat och allmänt godkändes av hans dödliga medmänniskor, av dem som råkade vara hans samtida på jorden, fick dock det liv som Jesus från Nasaret levde i köttslig gestalt och på Urantia den Universelle Faderns fullständiga och obetingade godkännande, ty det utgjorde på en och samma gång och under ett och samma personlighetsliv en fullständig uppenbarelse av den eviga Guden för den dödliga människan och en presentation av den fulländade mänskliga personligheten till den Infinita Skaparens tillfredsställelse.

129:4.7

Detta var hans sanna och suprema syfte. Han kom inte ned till Urantia för att leva som ett fulländat och detaljerat exempel för något barn eller någon vuxen, någon man eller någon kvinna, under den tidsåldern eller under någon annan. Det är förvisst sant att vi alla i hans fullvärdiga, rika, vackra och ädla liv kan finna mycket som är ytterst exemplariskt, gudomligt inspirerande, men det är därför att han levde ett äkta och genuint mänskligt liv. Jesus levde inte på jorden för att sätta ett exempel avsett att kopieras av alla andra människor. Han levde detta jordiska liv med samma nådetilldelning med vilken ni alla må leva era liv på jorden. Så som han levde sitt jordiska liv på sin tid och sådan han var, så satte han därmed ett exempel för oss alla att sålunda leva vårt liv i vår tid och sådana vi är. Ni bör inte sträva efter att leva hans liv, men ni kan besluta att leva ert liv just så som han levde sitt och med samma hjälpmedel som han levde sitt liv. Jesus är måhända inte det formella och detaljerade exemplet för alla dödliga i alla tidsåldrar i alla världar i detta lokaluniversum, men han är för evigt inspirationskällan och vägledaren för alla pilgrimer på väg till Paradiset från deras ursprungliga uppstigningsvärldar upp genom universernas universum och vidare genom Havona till Paradiset. Jesus är den nya och levande vägen från människan till Gud, från det partiella till det fullkomliga, från det jordiska till det himmelska, från tiden till evigheten.

129:4.8

Mot slutet av det tjugonionde året hade Jesus praktiskt taget levt färdigt det liv som fordras av de dödliga under deras jordiska liv. Han kom till jorden representerande Guds fullkomlighet som skulle manifesteras för människan. Han hade nu blivit närapå människans fulländning som inväntade sitt tillfälle att manifesteras för Gud. Han gjorde allt detta innan han hade fyllt trettio år.


◄ Kapitel 128
Toppen
Kapitel 130 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.