I och med att Jesus hade uppnått vuxen ålder tog han på allvar och fullt medvetet itu med uppgiften att fullborda den erfarenhet som skulle göra det möjligt för honom att veta hur hans lägsta intelligenta varelser lever, och att därmed slutligt och fullständigt förtjäna rätten till obegränsad härskarmakt i det universum som han själv hade skapat. Han gick in i denna väldiga uppgift med full insikt om sin duala natur. Han hade emellertid redan effektivt kombinerat dessa två naturer till en enda—till Jesus från Nasaret.
Joshua ben Josef visste mycket väl att han var en människa, en dödlig människa född av kvinna. Detta framgår av den första titel som han valde sig, Människoson. Han var sannerligen av kött och blod, och även nu då han med suverän auktoritet leder ett universums öden bär han fortfarande bland sina talrika välförtjänta titlar benämningen Människosonen. Det är bokstavligen sant att den Universelle Faderns skapande Ord—Skaparsonen—”blev kött och levde på Urantia som en människa av den världen”. Han arbetade, tröttades, vilade och sov. Han hungrade och tillfredsställde hungern med föda; han törstade och släckte sin törst med vatten. Han upplevde hela skalan av människans känslor och emotioner; han var ”prövad i allting på samma sätt som ni är”, och han led och dog.
Han skaffade sig kunskap, fick erfarenhet och kombinerade dessa till visdom, precis som världens andra dödliga. Före sitt dop brukade han inte någon övernaturlig kraft. Han använde inte någon makt eller något medel som inte var en del av hans mänskliga förmåga som en son till Josef och Maria.
Beträffande de egenskaper han hade före sin tillvaro som människa, tömde han sig på dem. Innan han började sin offentliga verksamhet var hans kunskap om människor och händelser helt begränsad till det han själv hade lärt sig. Han var en sann människa bland människor.
Det är för evigt och verkligen sant: ”Vi har en sådan hög regent som kan ha medlidande med våra svagheter. Vi har en Härskare som var prövad och frestad i allting, liksom vi, dock utan synd.” Emedan han själv har lidit, då han prövades och frestades, har han en överflödande förmåga att förstå och vårda sig om dem som är förvirrade och betryckta.
Timmermannen i Nasaret förstod nu till fullo det arbete som väntade honom, men han valde att leva sitt människoliv så som det flödade fram i sin naturliga fåra. Och i vissa av dessa saker är han för visso ett exempel för sina dödliga varelser, så som det även är skrivet: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var, han som, emedan han var av Guds väsen, inte fann det märkligt att vara likställd med Gud. Men han gjorde sig själv obetydlig, iklädde sig en skapad varelses gestalt och föddes i människoskepnad. Då han sålunda tagit form som människa, ödmjukade han sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.”
Han levde sitt liv som dödlig precis så som alla andra medlemmar av människosläktet kan leva sina liv, ”han som under sitt liv på jorden så ofta frambar böner och åkallan, även med starka känslor och med tårar, till Honom som kan frälsa från allt ont, och han blev bönhörd för sin tros skull”. Därför hövdes det honom att i varje avseende bli lik sina bröder, för att han skulle kunna bli en barmhärtig och förståelsefull suverän härskare över dem.
Sin mänskliga natur tvivlade han aldrig på; den var självklar och alltid närvarande i hans medvetande. Beträffande hans gudomliga natur fanns det alltid rum för tvivel och gissningar, åtminstone var det så fram till hans dop. Hans insikt om sin gudomlighet kom långsamt och var—från människans synpunkt—en naturlig evolutionär uppenbarelse. Denna uppenbarelse av hans gudomlighet och hans egen insikt om den började i Jerusalem, då han ännu inte hade fyllt tretton år, med den första övernaturliga händelsen i hans tillvaro som människa. Denna erfarenhet som gjorde att han blev medveten om sin gudomliga natur fullbordades vid tiden för hans andra övernaturliga upplevelse under hans liv i köttslig gestalt, nämligen den händelse som anslöt sig till att Johannes döpte honom i Jordanfloden och som markerade början av hans offentliga livsskede präglat av omvårdnad och förkunnelse.
Mellan dessa två himmelska besök, den ena under hans trettonde år och den andra vid hans dop, inträffade ingenting övernaturligt eller övermänskligt i denne inkarnerade Skaparsons liv. Trots det var denna baby i Betlehem, denne gosse, yngling och man i Nasaret, i verkligheten den inkarnerade Skaparen av ett universum; men han använde aldrig det minsta av denna makt, och inte heller vägledning från andra himmelska personligheter än sin skyddsängel, i det liv han levde som människa fram till den dag då Johannes döpte honom. Vi som vittnar om detta vet vad vi talar om.
Dock var han under alla dessa år av sitt liv i köttslig gestalt verkligen gudomlig. Han var faktiskt en av Paradisfaderns Skaparsöner. När han väl en gång hade tagit sig an sitt offentliga livsskede, efter att tekniskt ha fullbordat sin rent mänskliga erfarenhet av att förvärva suveränitet, tvekade han inte att offentligt medge att han var Guds Son. Han tvekade inte att förkunna: ”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet, den förste och den siste.” Han protesterade inte under senare år när han kallades Härlighetens Herre, Härskaren över ett universum, hela skapelsens Herre Gud, Israels Helige, Herren till alla, vår Herre och vår Gud, Gud hos oss som har ett namn över alla namn och i alla världar, Allsmäktigheten i ett universum, denna skapelses Universumsinne, Den hos vilken alla visdomens och kunskapens skatter finns fördolda, Han vars fullhet fyller allt i alla, den evige Gudens eviga Ord, Han som var till före allt annat och i vilken allting består, himlarnas och jordens Skapare, Upprätthållaren av ett universum, Domaren över hela jorden, Givaren av det eviga livet, den Sanne Herden, världarnas Befriare och vår frälsnings Hövding.
Han invände aldrig mot någon av dessa titlar när de användes om honom efter det att han hade övergått från sitt rent mänskliga liv till de senare åren då han var medveten om gudomlighetens omvårdnad i människogestalt för mänsklighetens del och till fromma för mänskligheten i denna värld och för alla andra världar. Jesus invände endast mot en enda titel som användes om honom: När han en gång kallades Immanuel svarade han endast: ”Det är inte jag, det är min äldre broder.”
Även efter det att Jesus hade övergått till större sammanhang i livet på jorden underordnade han sig alltid ödmjukt den himmelske Faderns vilja.
Efter sitt dop tillät han dem som uppriktigt trodde på honom och tacksamt följde honom att dyrka honom. Redan medan han brottades med fattigdomen och arbetade med sina händer för att skaffa livets nödtorft åt sin familj växte hans medvetande om att han var en Son till Gud. Han visste att han hade skapat himlarna och själva den jord där han nu levde sitt liv i människogestalt. Och skarorna av himmelska varelser i hela det stora universum som följde med händelserna visste likaså att denne man i Nasaret var deras älskade Härskare och Skaparfader. Utigenom universumet Nebadon förhärskade en djup, spänd förväntan under alla dessa år; alla himmelska ögon var ständigt riktade mot Urantia—mot Palestina.
Detta år vandrade Jesus upp till Jerusalem med Josef för att fira påsken. Eftersom han hade tagit Jakob med sig till templet för hans invigning, såg han det som sin plikt att också ta Josef dit. Jesus visade aldrig någon som helst partiskhet i sitt förhållande till familjen. Han gick med Josef till Jerusalem den vanliga vägen genom Jordandalen men återvände till Nasaret längs den väg öster om Jordan som ledde genom Amathus. Medan de vandrade ned längs Jordanfloden berättade Jesus om judisk historia för Josef, och på återvägen berättade han om Rubens, Gads och Gileads ansedda stammar som enligt traditionen hade bott i dessa trakter öster om floden.
Josef ställde många ledande frågor till Jesus om hans livsmission, men till de flesta av dessa förfrågningar svarade Jesus endast: ”Min stund har inte kommit än.” Under dessa intima diskussioner fällde han emellertid månget ord som Josef mindes under de påföljande årens upprörande händelser. Jesus firade denna påsk tillsammans med Josef hos sina tre vänner i Betania, så som hans sed var när han befann sig i Jerusalem för att delta i dessa minneshögtider.