Endast genom ubikvitet kunde Gudomen förena manifestationerna av tid och rymd för en finit uppfattning, ty tiden är en följd av stunder medan rymden är ett system av associerade punkter. När allt kommer omkring uppfattar ni ju tiden genom analys och rymden genom syntes. Ni koordinerar och associerar dessa två olika uppfattningar genom den integrerande insikten hos personligheten. Inom hela djurriket är det endast människan som har denna förmåga att uppfatta tid och rymd. För ett djur har rörelse betydelse, men rörelse uttrycker värde endast för en varelse som har personlighetsstatus.
Ting är betingade av tiden, men sanningen är tidlös. Ju mer sanning du känner till, desto mer sanning är du; desto mer kan du förstå av det förgångna och desto mer kan du fatta av det framtida.
Sanningen är orubblig—ständigt fri från alla tillfälliga växlingar men aldrig död och formell, alltid vibrerande och anpassningsbar—strålande full av liv. När sanningen kopplas till fakta begränsar emellertid både tid och rymd dess betydelser och korrelerar dess värden. Sådana sanningsrealiteter kopplade till fakta blir uppfattningar och överförs följaktligen till området för relativa kosmiska realiteter.
Sammankopplandet av Skaparens absoluta och eviga sanning med den finita och tidsbundna varelsens faktiska erfarenhet resulterar i ett nytt och uppkommande värde hos den Supreme. Uppfattningen om den Supreme är väsentlig för koordineringen av den gudomliga och oföränderliga högre världen med den finita och ständigt föränderliga lägre världen.
Av alla icke-absoluta ting kommer rymden närmast till att vara absolut. Rymden är uppenbarligen absolut ultimat. Den verkliga svårighet som vi har att på den materiella nivån förstå rymden beror på det faktum att medan materiella kroppar existerar i rymden, existerar också rymden i dessa samma materiella kroppar. Fastän det finns mycket som gäller rymden som är absolut, betyder detta inte att rymden är absolut.
Det kan vara till hjälp för förståelsen av rymdens relationer om man antar att rymden, relativt taget, i sista hand är en egenskap hos alla materiella kroppar. När sålunda en kropp rör sig genom rymden för den också med sig alla sina egenskaper, även den rymd som finns i och är en del av en sådan kropp som befinner sig i rörelse.
Alla verklighetens strukturer upptar rymd på de materiella nivåerna, men andegestaltningar existerar endast i förhållande till rymden; de upptar eller undantränger inte rymd, inte heller innehåller de rymd. För oss gäller dock den stora gåtan i samband med rymden gestaltningen av en idé. När vi kommer in på sinnets område möter vi månget pussel. Upptar gestaltningen—verkligheten—av en idé rymd? Vi vet verkligen inte, men vi är säkra på att en idégestaltning inte innehåller rymd. Det vore dock knappast på sin plats att dra slutsatsen att det immateriella alltid är rymdlöst.