Vi söker den Supreme i universerna, men vi finner honom inte. ”Han är den som är inom och utom alla ting och varelser, rörliga och orörliga. Oigenkännlig i sitt mysterium, fastän avlägsen, är han dock nära.” Den Allsmäktige Supreme är ”formen för det ännu oformade, mönstret för det ännu oskapade.” Den Supreme är ditt universumhem, och när du finner honom är det som att återvända hem. Han är din erfarenhetsmässiga förälder, och just som i människornas erfarenhet, så har han vuxit i erfarenheten som gudomlig förälder. Han känner er, ty han är både lik de skapade och skaparna.
Om ni verkligen vill finna Gud, kan ni inte undgå att i ert sinne föds medvetandet om den Supreme. Så som Gud är er gudomlige Fader, så är den Supreme er gudomliga Moder, i vilken ni fostras under hela ert liv som universumvarelser. ”Hur universell är inte den Supreme—han finns på alla sidor! Skapelsens oräkneliga varelser är beroende av hans närvaro för sitt liv, och ingen förvägras tillträde.”
Vad Mikael är för Nebadon, det är den Supreme för det finita kosmos; hans Gudom är den stora kanal genom vilken Faderns kärlek strömmar utåt till hela skapelsen, och han är den stora kanal genom vilken finita varelser färdas inåt i sitt sökande efter Fadern, som är kärlek. Även Tankeriktarna är besläktade med honom; till sin ursprungliga natur och gudomlighet är de lik Fadern, men när de upplever händelserna i tiden i universerna i rymden blir de lik den Supreme.
Den handling som innebär att den skapade väljer att göra Skaparens vilja är ett kosmiskt värde och har en universumbetydelse på vilken någon ouppenbarad men överallt verkande koordinerande kraft reagerar omedelbart, troligen fungerandet av ett uttryck för den Suprema Varelsens ständigt vidgande verksamhet.
En evolverande dödligs morontiasjäl är i själva verket en son till den Universelle Faderns riktarinverkan och ett barn till den Suprema Varelsens, den Universella Moderns, kosmiska reaktion. Moderns inverkan dominerar den växande själen under hela dess barndom i lokaluniversumet. Gudomsföräldrarnas inflytande blir mer jämbördigt efter fusionen med Riktaren och under livsskedet i superuniversumet, men när de skapade från tiden börjar sin färd genom evighetens centrala universum framträder Faderns natur allt mer och når höjdpunkten av sin finita manifestation vid igenkännandet av den Universelle Fadern och upptagningen i Finalitkåren.
I och med den erfarenhet som uppnåendet av finalitstatus innebär, påverkas de erfarenhetsmässiga moderkvaliteterna storligen av kontakt med och ingivelse från den Evige Sonens andenärvaro och den Oändlige Andens sinnesnärvaro. Därefter framträder, genom alla finalitverksamhets områden i storuniversum, ett nytt uppvaknande av den Supremes latenta moderpotential, ett nytt förverkligande av erfarenhetsbaserade betydelser och en ny syntes av erfarenhetsmässiga värden från hela uppstigningsskedet. Det ser ut som om detta förverkligande av jaget kommer att fortgå under universumlivsskedet för sjätte stadiets finaliter ända tills modersarvet från den Supreme når finit synkronisering med riktararvet från Fadern. Denna fascinerande period av verksamhet i storuniversum representerar den uppstigne och fulländade dödliges fortsatta livsskede som vuxen.
Sedan det sjätte stadiet i tillvaron har fullbordats och inträde skett i andestatusens sjunde och slutliga stadium följer troligen avancerande tidsåldrar av berikande erfarenhet, mognande visdom och förverkligande av gudomligheten. För en finalitnatur innebär detta troligen att kampen för andens självförverkligande i sinnet är avslutad, att koordineringen av den uppstigna människonaturen med Riktarens gudomliga natur har fullbordats inom gränserna för de finita möjligheterna. Ett sådant storartat universumjag blir sålunda en evig finalitson till Paradisfadern såväl som ett evigt universumbarn till den Suprema Modern, ett universumjag som är kvalificerat att företräda både Fadern och Modern till universer och personligheter i varje verksamhet eller företag som berör den finita administrationen av skapade, skapande eller evolverande ting och varelser.
Alla människor som utvecklar en själ är bokstavligen evolutionära söner till Gud Fadern och Gud Modern, den Suprema Varelsen. Ända fram till den tid då den dödliga människan blir själsmedveten om sitt gudomliga arv måste dock denna visshet om släktskap med Gudomen inses genom tro. Människans livsupplevelse är den kosmiska kokong i vilken den Suprema Varelsens universumgåvor och den Universelle Faderns universumnärvaro (av vilka ingendera är personligheter) utvecklar morontiasjälen i tiden och den mänskliga-gudomliga finalitkaraktären för universumbestämmelse och evig tjänst.
Människorna glömmer alltför ofta att Gud är den största och högsta erfarenheten i människans tillvaro. Andra erfarenheter är begränsade till sin natur och sitt innehåll, men upplevelsen av Gud har inga begränsningar utom de som den skapades fattningsförmåga ställer, och själva denna upplevelse i sig vidgar fattningsförmågan. När människorna söker Gud söker de allting. När de finner Gud har de funnit allting. Sökandet efter Gud är ett frikostigt spridande av kärlek åtföljt av förvånande upptäckter av ny och större kärlek färdig att skänkas.
All sann kärlek är från Gud, och människan får del av den gudomliga tillgivenheten i den mån hon själv ger denna kärlek till sina medvarelser. Kärleken är dynamisk. Den kan aldrig fångas; den är levande, fri, spännande och alltid i rörelse. Människan kan aldrig ta Faderns kärlek och stänga in den i sitt hjärta. Faderns kärlek kan bli verklig för den dödliga människan endast då den passerar genom den människans personlighet, när hon i sin tur sprider denna kärlek till sina medvarelser. Kärlekens stora strömkrets går från Fadern genom söner till bröder och från dem till den Supreme. Faderns kärlek framträder i den dödligas personlighet genom Riktarens omvårdnad i människans inre. En sådan son som känner Gud uppenbarar denna kärlek för sina universumbröder, och denna broderliga tillgivenhet är själva väsendet i den Supremes kärlek.
Det finns inga andra sätt att närma sig den Supreme än genom erfarenhet, och i de nuvarande skapelseepokerna finns endast tre vägar längs vilka de skapade kan närma sig Supremateten:
1. Paradisets Medborgare nedstiger från den eviga Ön genom Havona, där de förvärvar förmågan att förstå Supremateten genom observation av Paradis-Havonas verklighetsdifferential och genom utforskande upptäckter av de mångahanda aktiviteter som utförs av de Suprema Skaparpersonligheterna, allt från Härskarandar till Skaparsöner.
2. De uppstigande från tid och rymd som kommer upp från de Suprema Skaparnas evolutionära universer kommer den Supreme nära under sin färd genom Havona som ett förstadium till den tilltagande uppskattningen av enheten hos Paradistreenigheten.
3. De infödda i Havona skaffar sig en förståelse av den Supreme genom kontakter med nedstigande pilgrimer från Paradiset och uppstigande pilgrimer från de sju superuniverserna. De infödda havoniterna är av naturen i en ställning att kunna harmonisera de väsentligt olika synsätten som förekommer hos den eviga Öns medborgare och de evolutionära universernas medborgare.
För evolutionära varelser finns det sju stora vägar att närma sig den Universelle Fadern, och var och en av dessa vägar för uppstigning till Paradiset går genom en av de Sju Härskarandarnas gudomlighet. Varje sådant närmande möjliggörs av att den skapades mottaglighet för erfarenhet har utvidgats som följd av att han har tjänat i det superuniversum som återspeglar naturen hos dess Härskarande. Totalsumman av dessa sju erfarenheter utgör de nu kända gränserna för en varelses medvetande om Gud den Supremes realitet och aktuala verklighet.
Det är inte endast människans egna begränsningar som hindrar henne att finna den finita Guden. Det kommer sig också av universums ofullständighet, även ofullständigheten hos alla varelser—tidigare, nuvarande och framtida—gör den Supreme otillgänglig. Gud Fadern står att finna för varje individ som har uppnått gudalikhetens gudomliga nivå, men Gud den Supreme kommer aldrig att kunna upptäckas personligen av någon enskild varelse före den långt avlägsna tid då alla varelser kommer att finna honom samtidigt genom att fulländningen uppnås universellt.
Fastän ni inte i denna universumtidsålder personligen kan finna honom, så som ni kan och kommer att finna Fadern, Sonen och Anden, kommer dock uppstigningen till Paradiset och det efterföljande livsskedet i universum att gradvis i ert medvetande skapa ett igenkännande av universumnärvaron och den kosmiska verksamheten som karakteriserar all erfarenhets Gud. Andens frukter är substansen i den Supreme, så som han kan förstås i människans erfarenhet.
Människans framtida uppnåelse av den Supreme är en följd av hennes fusion med Paradisgudomens ande. Hos urantiaborna är denna ande den Universelle Faderns riktarnärvaro. Fastän Mysterieledsagaren är från Fadern och lik Fadern, betvivlar vi att ens en sådan gudomlig gåva kan utföra den omöjliga uppgiften att uppenbara den infinita Gudens natur för en finit varelse. Vi misstänker att det som Riktarna kommer att uppenbara för framtida sjunde stadiets finaliter kommer att vara Gud den Supremes gudomlighet och natur. Denna uppenbarelse kommer för en finit varelse att vara detsamma som en uppenbarelse av den Infinita skulle vara för en absolut varelse.
Den Supreme är inte infinit, men han omfattar troligen all infinitet som en finit varelse någonsin verkligen kan förstå. Att förstå mer än den Supreme är att vara mer än finit!
Alla erfarenhetsmässiga skapelser är ömsesidigt beroende av varandra i förverkligandet av sin bestämmelse. Endast den existentiella verkligheten bildar ett slutet helt och existerar självständigt. Havona och de sju superuniverserna behöver varandra för att nå högsta möjliga finita uppnåelse, likaså kommer de en gång att vara beroende av de framtida universerna i yttre rymden för transcendens av det finita.
En uppstigande människa kan finna Fadern. Gud är existentiell och därför verklig, oberoende av erfarenhetsställningen i totaluniversum. Ingen enskild uppstigande kommer dock någonsin att finna den Supreme förrän alla uppstigande har nått den maximala universummognad som kvalificerar dem till att samtidigt ta del i denna upptäckt.
Fadern gör inte skillnad på person, utan relaterar till var och en av sina uppstigande söner som kosmiska individer. Den Supreme gör inte heller skillnad på person, utan relaterar till sina erfarenhetsmässiga barn som en enda kosmisk helhet.
Människan kan upptäcka Fadern i sitt hjärta, men hon måste söka den Supreme i hjärtana på alla andra människor; och när alla skapade fulländat uppenbarar den Supremes kärlek, då blir han en universell aktual verklighet för alla skapade. Detta är bara ett annat sätt att säga att universerna etableras i ljus och liv.
Då alla personligheter har nått ett fulländat självförverkligande och en fulländad jämvikt har åstadkommits överallt i universum är detta detsamma som uppnåelse av den Supreme och det anger att all finit verklighet har befriats från begränsningarna i den ofullständiga tillvaron. En sådan uttömning av alla finita potentialer betyder att uppnåelsen av den Supreme är fullbordad, vilket kan på annat sätt definieras som fullbordat evolutionärt aktualerande av den Suprema Varelsen själv.
Människorna finner inte den Supreme plötsligt och sensationellt så som en jordbävning river upp sprickor i berggrunden, utan de finner honom långsamt och tålmodigt så som en älv långsamt nöter bort jorden undertill.
När du finner Fadern finner du den stora orsaken till ditt andliga uppstigande i universerna; när du finner den Supreme finner du det stora resultatet av din livsfärd till Paradiset.
Men ingen dödlig som känner Gud kan någonsin känna sig ensam på sin färd genom kosmos, ty han vet att Fadern vandrar vid hans sida varje steg på vägen, medan själva vägen där han vandrar är den Supremes väsensnärvaro.