Det absoluta kosmos är begreppsmässigt gränslöst. Att definiera utsträckningen och naturen av denna ursprungliga verklighet är att inskränka infiniteten och utspäda den rena evighetens begrepp. Idén om det infinita-eviga, det eviga-infinita är till omfattningen obegränsad och som faktum absolut. Det finns inget språk i det förgångna, i nuet eller i framtiden på Urantia som på ett adekvat sätt kunde uttrycka infinitetens verklighet eller verklighetens infinitet. Människan, en finit varelse i ett infinit kosmos, måste nöja sig med förvrängda återspeglingar och uttunnade uppfattningar om den oändliga, gränslösa, aldrig börjande, aldrig upphörande existens, som hennes förmåga faktiskt inte räcker till för att förstå.
Sinnet kan aldrig hoppas på att förstå ett sådant begrepp som ett Absolut utan att först försöka bryta upp enheten i en sådan realitet. Sinnet förenar alla divergenser, men om sådana skillnader helt saknas finner sinnet ingen grund på vilken det kan försöka formulera begrepp för förståelsen.
Infinitetens ursprungsmässiga vilotillstånd kräver segmentering innan människan kan försöka förstå infiniteten. I infiniteten finns det en enhetlighet som i dessa kapitel uttryckts som JAG ÄR—det första postulatet i den skapades sinne. Aldrig kan en skapad varelse förstå hur det kommer sig att denna enhet blir tvåfaldighet, trefaldighet och mångfaldighet samtidigt som den även förblir en obegränsad enhet. Människan möter ett liknande problem när hon stannar upp för att begrunda Treenighetens odelade Gudom vid sidan av Guds plurala personifiering.
Det är endast människans avstånd från infiniteten som leder till att detta begrepp uttrycks med ett enda ord. Fastän infiniteten å ena sidan är ENHET, är den å andra sidan MÅNGFALD utan slut eller gräns. Infiniteten är, så som den uppfattas av finita intelligenser, den maximala paradoxen i de skapades filosofi och i den finita metafysiken. Fastän människans andliga natur vid dyrkan sträcker sig upp till Fadern, som är infinit, uttöms människans fattningsförmåga i och med den maximala uppfattningen av den Suprema Varelsen. Bortom den Supreme blir begreppen allt mer enbart namn; allt mindre utgör de sanna beteckningar för verkligheten; mer och mer blir de en projektion emot det överfinita av den skapades finita förståelse.
En grunduppfattning om den absoluta nivån involverar ett postulat om tre faser:
1. Det Ursprungliga. Det okvalificerade begreppet om det Första Ursprunget och Centret, den källmanifestation av JAG ÄR från vilken all verklighet uppkommer.
2. Det Aktuala. Föreningen av aktualhetens tre Absolut, vilka är det Andra och det Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum. Denna treod av den Evige Sonen, den Oändlige Anden och Paradisön utgör den aktuala uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
3. Det Potentiella. Föreningen mellan potentialitetens tre Absolut, Gudomsabsolutet, det Okvalificerade och det Universella Absolutet. Denna treod av existentiell potentialitet utgör den potentiella uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
Det ömsesidiga sambandet mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella leder till de spänningar inom infiniteten som gör all universumtillväxt möjlig. Tillväxt är kännetecknande för den Sjufaldige, den Supreme och den Ultimate.
I associationen mellan Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet är potentialiteten absolut medan aktualheten är uppkommande. I associationen mellan det Andra och Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum är den aktualheten absolut medan potentialiteten är uppkommande. I det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet kan vi inte säga att vare sig aktualheten eller potentialheten är vare sig existerande eller uppkommande—Fadern är.
Från tidens synpunkt är det Aktuala det som var och som är; det Potentiella är det tillblivande och som kommer att vara; det Ursprungliga är det som är. Från evighetssynpunkt är skillnaderna mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella inte på så sätt uppenbara. Dessa treeniga kvaliteter är inte så framträdande på paradis-evighetens nivåer. Allt finns redan i evigheten—men allt har ännu inte uppenbarats i tid och rymd.
Från en skapad varelses synpunkt är aktualheten substans, potentialiteten är kapacitet. Aktualheten existerar i alltings mitt och expanderar därifrån till den perifera infiniteten; potentialiteten kommer inåt från infinitetsperiferin och sammanlöper i alltings mitt. Ursprungligheten är den som först orsakar och sedan balanserar de två rörelserna i verklighetsomvandlingens kretslopp från potentialer till aktualer och från existerande aktualer åter till potentialer.
Potentialitetens tre Absolut verkar på den rent eviga nivån i kosmos, och de fungerar således aldrig i den egenskapen på subabsoluta nivåer. På de nedstigande nivåerna av verkligheten framträder potentialitetens treoder med den Ultimate och ovan den Supreme. Det kan hända att det potentiella inte aktualeras i tiden när det gäller en del på någon subabsolut nivå, men aldrig när det gäller helheten. Guds vilja blir alltid till slut rådande, inte alltid när det gäller en enstaka individ, men utan undantag när det gäller helheten.
Det är i aktualhetens treoder som det som existerar i kosmos har sitt centrum; det må vara ande, sinne eller energi, alla har de sitt centrum i denna association mellan Sonen, Anden och Paradiset. Andesonens personlighet är urmönstret för all personlighet överallt i universerna. Paradisöns substans är det urmönster från vilket Havona är en fullkomlig och superuniverserna en fulländande uppenbarelse. Samverkaren är på en och samma gång den kosmiska energins sinnesaktivering, det begreppsmässiga uttrycket för andesyftet och integreringen av de materiella nivåernas matematiska orsaker och följder med den andliga nivåns viljebetonade syften och motiv. För ett finit universum fungerar Sonen, Anden och Paradiset i och ovan den Ultimate, så som denne är betingad och begränsad i den Supreme.
Gudomens aktualhet är det som människan söker under sin uppstigning till Paradiset. Den mänskliga gudomlighetens potentialitet är det som människan utvecklar under detta sökande. Det Ursprungliga är det som möjliggör samexistensen och integreringen av den aktuala människan, den potentiala människan och den eviga människan.
Den slutliga dynamiken i kosmos har att göra med det ständiga överförandet av verklighet från potentialitet till aktualhet. I teorin kan denna omvandling ha ett slut, men i verkligheten är något sådant omöjligt eftersom det Potentiella och det Aktuala båda är inkopplade i det Ursprungliga (i JAG ÄR), och denna identifikation gör det för evigt omöjligt att sätta en gräns för universums utvecklingsmässiga framåtskridande. Vad som än är identifierat med JAG ÄR kan aldrig upphöra med sitt framåtskridande, ty aktualheten från potentialerna i JAG ÄR är absolut, och potentialiteten från aktualerna i JAG ÄR är också absolut. Alltid kommer aktualerna att öppna upp nya vägar för förverkligandet av hittills omöjliga potentialer—varje mänskligt beslut inte endast aktualerar en ny verklighet i människans erfarenhet utan öppnar upp även ny kapacitet för människans tillväxt. I varje barn lever en fullvuxen, och i den mogna människan, som känner Gud, bor en morontiaavancerare.
Stillestånd i tillväxten kan aldrig uppstå i det totala kosmos emedan grundförutsättningen för tillväxt—de absoluta aktualerna—är obegränsad, och emedan möjligheterna till tillväxt—de absoluta potentialerna—är gränslösa. Universums filosofer har kommit fram till att det från en praktisk synpunkt sett inte finns något sådant som ett slut.
Ur en begränsad synvinkel sett finns det visserligen många slut, många upphöranden av aktiviteter, men sett ur en vidare vinkel, på en högre universumnivå, finns det inga slut, endast övergångar från en utvecklingsfas till en annan. Den stora tidsindelningen i totaluniversum gäller de olika universumtidsåldrarna, dvs. havonatidsåldern, superuniversumtidsåldern och de yttre universernas tidsålder. Inte ens dessa grundindelningar av följdförhållanden kan vara mer än relativa landmärken på evighetens ändlösa huvudväg.
Endast det slutliga inträngandet i den Suprema Varelsens sanning, skönhet och godhet skulle kunna öppna upp för den framåtskridande skapade varelsen de absonita kvaliteter i den ultimata gudomligheten vilka ligger bortom begreppsnivåerna för sanning, skönhet och godhet.