◄ 115:0
Kapitel 115
115:2 ►

Den Suprema Varelsen

1. Begreppsramarnas relativitet

115:1.1

Partiella, ofullbordade och evolverande intellekt skulle vara hjälplösa i totaluniversum, de skulle inte kunna bilda ett första rationellt tankemönster, om det inte vore för den inneboende förmågan hos allt sinne, högt eller lågt, att bilda en universumram för tänkandet. Om sinnet inte kan komma fram till slutsatser, om det inte kan tränga fram till de verkliga orsakerna, då postulerar sinnet ofelbart slutsatser och hittar på ursprung för att kunna ha en möjlighet att tänka logiskt inom ramen för dessa av sinnet skapade antaganden. Fastän sådana universumramar för de skapades tänkande är oundgängliga för rationella intellektuella funktioner, är de utan undantag mer eller mindre felaktiga.

115:1.2

Begreppsmässiga ramar som gäller universum är endast relativt sanna. De är användbara stödkonstruktioner som till slut måste ge vika för de utvidgningar som den allt större kosmiska förståelsen medför. Uppfattningarna om sanning, skönhet och godhet, moral, etik, plikt, kärlek, gudomlighet, ursprung, existens, syfte, bestämmelse, tid, rymd och till och med om Gudomen är endast relativt sanna. Gud är mycket, mycket mer än en Fader, men Fadern är människans högsta uppfattning om Gud. Beskrivningen av förhållandet mellan Skaparen och den skapade som ett förhållande mellan Fadern och Sonen kommer likväl att utvidgas av de överjordiska uppfattningar om Gudomen som uppnås i Orvonton, i Havona och i Paradiset. Människan måste tänka inom de dödligas universumram, men det betyder inte att hon inte kan föreställa sig andra och högre ramar inom vilka tanken kan fungera.

115:1.3

För att underlätta de dödligas förståelse av universernas universum har de olika nivåerna av kosmisk verklighet betecknats med orden finit, absonit och absolut. Av dessa är endast den absoluta oreserverat evig, sant existentiell. De absonita och finita företeelserna är härledningar, modifikationer, begränsningar och uttunningar av infinitetens ursprungliga och urtida absoluta verklighet.

115:1.4

Det finitas världar existerar som en följd av Guds eviga syfte. Finita varelser, höga såväl som låga, kan framlägga teorier, och har gjort det, om det finitas nödvändighet i den kosmiska ordningen, men när allt kommer omkring existerar det därför att Gud så ville. Universum kan inte förklaras, och en finit varelse kan inte heller erbjuda en rationell orsak till sin egen individuella existens, utan att åberopa tidigare handlingar och från förut-existerande vilja hos föregående varelser, Skapare eller fortplantare.


◄ 115:0
 
115:2 ►