Monoteismen uppkom som en filosofisk protest mot det inkonsekventa i polyteismen. Den utvecklades genom att gudarna först organiserades i gudavärldar med kategorisering av de olika övernaturliga aktiviteterna, sedan genom det henoteistiska upphöjandet av en av gudarna ovanför de andra, och slutligen genom uteslutandet av alla utom den Ende Guden av slutligt värde.
Treenighetsläran växer fram av en erfarenhetsbaserad protest mot det omöjliga i att tänka sig en ensam Gudoms etthet; en Gudom som har avklätts sina människoliknande egenskaper och vars universumbetydelse vore oanknuten. Efter tillräckligt med tid tenderar filosofin att abstrahera de personliga egenskaperna från gudomsbegreppet i den rena monoteismen och sålunda reducera denna idé om en oanknuten Gud till ett panteistiskt Absolut. Det har alltid varit svårt att förstå den personliga naturen hos en Gud som inte har några jämbördiga personliga relationer med andra jämställda personliga varelser. Gudomens personlighet förutsätter att denna Gudom existerar i förhållande till annan och jämlik personlig Gudom.
Genom insikten om treenighetsbegreppet kan människans sinne hoppas på att begripa något av det ömsesidiga förhållandet mellan kärleken och lagen i skapelserna i tid och rymd. Genom andlig tro får människan insikt om Guds kärlek men upptäcker snart att denna andliga tro inte har någon inverkan på de lagar som gäller för det materiella universum. Oberoende av hur stark tro människan har på Gud som sin Paradisfader förutsätter de expanderande kosmiska horisonterna att hon också erkänner Paradisgudomens realitet som universell lag, att hon inser att Treenighetens överhöghet sträcker sig ut från Paradiset och överskuggar även de evolverande lokaluniverserna som har gjorts av Skaparsönerna och de Skapande Döttrarna till de tre eviga personerna, vilkas gudomsförening är Paradistreenighetens faktum, verklighet och eviga odelbarhet.
Denna samma Paradistreenighet är ett verkligt väsen—inte en personlighet men icke desto mindre en sann och absolut verklighet; inte en personlighet men icke desto mindre förenlig med de samexisterande personligheterna—med Faderns, Sonens och Andens personligheter. Treenigheten är en supersummativ gudomsrealitet som uppkommer av föreningen mellan de tre Paradisgudomarna. Treenighetens egenskaper, kännetecken och funktioner är inte en enkel summa av de tre Paradisgudomarnas attribut. Treenighetsfunktionerna är något unikt, ursprungligt och inte helt förutsägbart från en analys av Faderns, Sonens och Andens attribut.
Till exempel: Mästaren tillrättavisade sina anhängare, när han var på jorden, om att rättskipning aldrig är en personlig handling; den är alltid en grupp funktion. Inte heller Gudarna skipar rättvisa som personer, utan de utför denna verksamhet som en kollektiv helhet, som Paradistreenigheten.
Det begreppsmässiga fattandet av treenighetsassociationen mellan Fader, Son och Ande bereder människosinnet för den fortsatta presentationen av vissa andra trefaldiga relationer. Det teologiska tänkandet kan eventuellt vara helt tillfreds med Paradistreenighetens begrepp, men det filosofiska och kosmologiska tänkandet förutsätter erkännandet av det Första Ursprungets och Centrets andra trefaldiga associationer, sådana trefaldigheter vari den Infinite fungerar i varierande icke-Fader kapaciteter av universell manifestation—de relationer där Gud verkar som kraftens, energins, styrkans, kausationens, reaktionens, potentialitetens, aktualhetens, gravitationens, spänningens, mönstrets, principens och enhetens Gud.