◄ 103:5
Kapitel 103
103:7 ►

Den religiösa erfarenhetens verklighet

6. Filosofisk koordinering

103:6.1

Teologin är studiet av människoandens aktioner och reaktioner. Den kan aldrig bli en vetenskap eftersom den alltid mer eller mindre måste kombineras med psykologin i sitt personliga framförande och med filosofin i sin systematiska beskrivning. Teologin är alltid studiet av din religion; studiet av en annans religion är psykologi.

103:6.2

När människan tar itu med studiet och undersökningen av sitt universum från utsidan, frambringar hon de olika fysiska vetenskaperna. När hon tar itu med studiet av sig själv och universum från insidan, ger hon upphov till teologin och metafysiken. Den senare framträdande filosofin utvecklas i en strävan att harmonisera de många skillnader som till en början naturligt nog framträder mellan fynden och lärorna från dessa två rakt motsatta sätt att se på tingens och varelsernas universum.

103:6.3

Religionen har att göra med det andliga synsättet, medvetenheten om att människans erfarenhet sker inom henne. Människans andliga natur erbjuder henne möjligheten att vända universums utsida inåt. Det är därför sant att om man uteslutande betraktar insidigheten i personlighetserfarenheten förefaller hela skapelsen att vara andlig till sin natur.

103:6.4

När människan analytiskt granskar universum genom den materiella utrustningen i form av fysiska sinnen och därmed förenad sinnesuppfattning förefaller kosmos att vara mekaniskt och bestå av energi och materia. Ett sådant sätt att undersöka verkligheten innebär att vända universums insida utåt.

103:6.5

En logisk och konsekvent filosofisk uppfattning om universum kan inte uppbyggas på vare sig materialismens eller andeismens antaganden, ty man tvingas i bägge dessa tankesystem, när de tillämpas universellt, att betrakta kosmos i förvrängd form. Det föregående kontaktar ett universum där insidan har vänts utåt, det senare uppfattar naturen av ett universum som har vänts utsidan in. Därför kan varken vetenskap eller religion, i och för sig, ensam, hoppas på att nå en tillräcklig förståelse av universella sanningar och relationer utan den mänskliga filosofins ledning och den gudomliga uppenbarelsens upplysning.

103:6.6

Alltid måste människans inre ande för att uttrycka och förverkliga sig lita till sinnets mekanism och teknik. Likaså måste människans yttre erfarenhet av den materiella verkligheten basera sig på den erfarande personlighetens sinnesmedvetande. Därför är de andliga och de materiella, de inre och de yttre, människoerfarenheterna alltid korrelerade med sinnesfunktionen och, när det gäller den medvetna insikten om dem, betingade av sinnesaktiviteten. Människan erfar materien i sitt sinne; hon upplever den andliga verkligheten i själen, men blir medveten om denna upplevelse i sitt sinne. Intellektet är harmoniseraren och den ständigt närvarande betingaren och bestämmaren av den dödligas totala erfarenhet. Både energi-tingen och ande-värdena färgas när de tolkas genom sinnet, medvetandets förmedlare.

103:6.7

Er svårighet att få till stånd en mer harmonisk koordinering mellan vetenskap och religion beror på er fullständiga okunnighet om det mellanliggande område som utgörs av morontiavärlden av ting och varelser. Lokaluniversumet består av tre grader eller stadier av verklighetsmanifestation: materia, morontia och ande. Morontiainfallsvinkeln utplånar alla skillnader mellan de fysiska vetenskapernas fynd och religionsandens verksamhet. Förnuftet är förståelseförfarandet inom vetenskaperna; tron är insiktsförfarandet inom religionen; måta är förfarandet på morontianivån. Måta är en övermateriell känslighet för verkligheten, och den börjar ersätta den ofullgångna tillväxten. Dess substans är kunskap-förnuft och dess väsen tro-insikt. Måta är ett superfilosofiskt sammanjämkande av divergerande verklighetsuppfattningar vilket inte kan uppnås av materiella personligheter. Måta bygger delvis på att man har överlevt det materiella livet i köttslig gestalt. Mången dödlig har dock insett hur önskvärt det vore att ha någon metod för att sammanjämka växelverkan mellan vetenskapens och religionens vitt skilda domäner. Metafysiken är resultatet av människans lönlösa försök att överbrygga denna välkända klyfta. Människans metafysik har visat sig mer förvirrande än upplysande. Metafysiken står för människans välmenande men fåfänga strävan att kompensera avsaknaden av morontians måta.

103:6.8

Metafysiken har visat sig vara misslyckad. Måtan kan människan inte uppfatta. Uppenbarelsen är det enda förfarande som kan kompensera avsaknaden av måtans sanningskänslighet i en materiell värld. Uppenbarelsen reder auktoritativt upp den oreda som den av förnuftet utvecklade metafysiken har åstadkommit på en evolutionär sfär.

103:6.9

Vetenskapen är människans försök att utforska sin fysiska omgivning, energins och materiens värld. Religionen är människans erfarenhet av andevärdenas kosmos. Filosofin har utvecklats av människosinnets strävan att organisera och korrelera resultaten från dessa vitt skilda uppfattningar till något som liknar en rimlig och enad inställning till kosmos. Filosofi som har klarlagts av uppenbarelse fungerar acceptabelt då måta saknas och då metafysiken, människans förnuftssubstitut för måta, bryter samman och misslyckas.

103:6.10

De tidigaste människorna gjorde ingen skillnad mellan energinivån och andenivån. Det var den violetta rasen och dess anditiska efterkommande som först försökte skilja det matematiska från det viljemässiga. I allt högre grad har den civiliserade människan följt i spåren efter de tidigaste greker och sumerer som gjorde åtskillnad mellan det livlösa och det levande. Då civilisationen framskrider måste filosofin överbrygga de klyftor som allt mer vidgas mellan andebegreppet och energibegreppet. Men i rymdens tid är dessa skiljaktigheter ett i den Supreme.

103:6.11

Vetenskapen måste alltid grunda sig på förnuft, fastän fantasi och förmodan är till nytta för att utsträcka dess gränser. Religionen är för evigt beroende av tro, trots att förnuftet har en stabiliserande inverkan och är en nyttig hjälpreda. Alltid har det funnits, och alltid kommer det att finnas, vilseledande tolkningar av både den naturliga och den andliga världens fenomen, tolkningar som falskeligen kallas vetenskaper och religioner.

103:6.12

Utgående från sin ofullständiga uppfattning om vetenskapen, sitt svaga grepp om religionen och sina fruktlösa strävanden inom metafysiken har människan försökt bygga upp sina filosofiska teorier. Människan skulle verkligen bygga upp en värdig och tilltalande filosofi om sig själv och sitt universum om det inte hade varit för sammanbrottet av hennes allom viktiga och oundgängliga metafysiska förbindelse mellan materiens och andens världar, om inte metafysiken hade misslyckats med att överbrygga morontiaklyftan mellan det fysiska och det andliga. Den dödliga människan har ingen uppfattning om morontiasinnet och -materialet, och uppenbarelse är det enda förfarandet för att gottgöra denna brist i de begreppsmässiga data som människan är i så trängande behov av för att konstruera en logisk filosofi om universum och för att nå en tillfredsställande insikt om sin säkra och etablerade plats i detta universum.

103:6.13

Uppenbarelsen är den evolutionära människans enda hopp om att överbrygga morontiaklyftan. Tron och förnuftet kan inte utan hjälp av måta föreställa sig och i sinnet konstruera ett logiskt universum. Utan måtans insikt kan den dödliga människan inte urskilja godheten, kärleken och sanningen i den materiella världens fenomen.

103:6.14

När människans filosofi lutar sig övervägande mot materiens värld blir den rationalistisk eller naturalistisk. När filosofin bestämt lutar åt den andliga nivån blir den idealistisk eller rentav mystisk. När filosofin är så olycksam att den lutar sig mot metafysiken blir den ofelbart skeptisk, förvirrad. Under gångna tidsåldrar har det mesta av människans kunskap och intellektuella värderingar hört hemma i någon av dessa tre förvrängda verklighetsuppfattningar. Filosofin skall akta sig för att projicera sina tolkningar av verkligheten enligt logikens lineära metod. Den får aldrig underlåta att ta med i beräkningen verklighetens elliptiska symmetri och den väsentliga krökningen i alla relationsbegrepp.

103:6.15

Den dödliga människans högsta uppnåeliga filosofi måste logiskt basera sig på vetenskapens förnuft, religionens tro och den insikt om sanningen som uppenbarelsen erbjuder. Med denna kombination kan människan i någon mån kompensera sitt misslyckande att utveckla en adekvat metafysik och sin oförmåga att förstå morontians måta.


◄ 103:5
 
103:7 ►