◄ 100:1
Kapitel 100
100:3 ►

Religionen i människans erfarenhet

2. Andlig tillväxt

100:2.1

Andlig utveckling är för det första beroende av att man upprätthåller en levande andlig förbindelse med verkliga andliga krafter, och för det andra av att man ständigt bär andlig frukt: att man låter sina medmänniskor bli delaktiga av det som man har fått från sina andliga välgörare. Andligt framåtskridande bygger på den intellektuella insikten om andlig fattigdom i förening med ett personligt medvetande om en hunger efter fulländning, en längtan att lära känna Gud och att vara som han, en helhjärtad strävan att göra den himmelske Faderns vilja.

100:2.2

Andlig tillväxt är först ett uppvaknande till behov, därefter ett urskiljande av betydelser och sedan ett upptäckande av värden. Beviset för en sann andlig utveckling består i att människan uppvisar en personlighet som motiveras av kärlek, aktiveras av osjälvisk tjänstvillighet och domineras av helhjärtad dyrkan av gudomlighetens fulländningsideal. Hela denna erfarenhet utgör religionens realitet i motsats till enbart teologiska trosuppfattningar.

100:2.3

Religionen kan utvecklas till den erfarenhetsnivå där den blir ett upplyst och vist sätt att reagera andligt inför universum. En sådan glorifierad religion kan verka på tre nivåer i människans personlighet, nämligen på den intellektuella, den morontiella och den andliga nivån. Den verkar på sinnet, i den evolverande själen och med anden i det inre.

100:2.4

Andligheten blir genast den indikator som anger ens närhet till Gud och måttet på ens nyttighet i förhållande till andra varelser. Andligheten ökar förmågan att upptäcka skönheten i ting, att inse sanningen i betydelser och att se godheten i värden. Den andliga utvecklingen bestäms av den kapacitet som finns för utveckling, och den står i direkt proportion till eliminerandet av de själviska dragen från kärleken.

100:2.5

Vederbörandes andliga nivå är måttet på gudomsuppnåelse, intoning till Riktaren. Uppnåendet av andlighetens slutlighet är detsamma som uppnåendet av maximal verklighet, maximal likhet med Gud. Det eviga livet är den ändlösa strävan efter infinita värden.

100:2.6

Målet för människans självförverkligande bör vara andligt, inte materiellt. De enda realiteter värda att sträva efter är gudomliga, andliga och eviga. Den dödliga människan har rätt att njuta av fysiskt välbehag och att tillfredsställa sina mänskliga böjelser. Hon har nytta av att vara lojal mot mänskliga förbindelser och temporala institutioner; men dessa är inte de eviga grundvalar på vilka man kan bygga upp den odödliga personlighet som måste transcendera rymden, övervinna tiden och uppnå den gudomliga fulländningens och finalittjänstens eviga bestämmelse.

100:2.7

Jesus beskrev den gudsmedvetne dödliges djupa säkerhet när han sade: ”Vad spelar det för roll för en gudsmedveten som tror på himmelriket om allt jordiskt rasar ihop?” Timliga garantier är sårbara, men andliga säkerheter är oövervinnliga. När flodvågorna av mänsklig motgång, själviskhet, grymhet, hat, illvilja och avund slår kring den dödliges själ, kan ni vara lugna i förvissningen om att det finns en inre bastion, ett andens fäste, som är absolut ointagligt. Detta gäller åtminstone för varje människa som har överlämnat omsorgen om sin själ till den evige Gudens ande i sitt inre.

100:2.8

Efter ett sådant andligt uppnående, vare sig det har skett genom successiv tillväxt eller genom en särskild kris, sker en nyorientering av personligheten och en utveckling av nya värdenormer. Sådana av anden födda individer har fått så nya motiv i livet att de lugnt kan stå och se på medan deras mest omhuldade ambitioner går om intet och deras ivrigaste förhoppningar går i kras. De har förvissningen om att sådana katastrofer endast är omdirigerande omstörtningar som ödelägger ens timliga skapelser som en förberedelse för uppbyggandet av de ädlare och hållbarare realiteterna på en ny och mer sublim nivå av uppnåelse i universum.


◄ 100:1
 
100:3 ►